Nyponsoppa, vispgrädde och biokemi; mumma!

Det kliade till så i mina bloggfingrar att jag omöjligen kunde hålla dem i styr längre. Troligtvis har det att göra med faktumet att jag sitter och försöker lära mig respirationsreglering, syre-hemoglobin-bindning samt övergripande om aerob och anaerob metabolism, allting samtidigt. Dock blir även allra tråkigaste syssla åtminstone lite roligare om man samtidigt dricker julmust och lyssnar på detektivbyrån. Mer än så blir det nog faktiskt inte just idag.

För första gången i mitt nu snart tjugoåriga liv bor jag inte i Tollestabacken och ändå känns det mer än någonsin som att jag kommit hem.

Jag är verkligen ingen Robin när det kommer till att packa men det är så lätt att bli nostalgisk då man går igenom alla skrymslen och vrår där bortglömda minnen ligger gömda. Plötsligt stöter man på ett ihopvikt pappersark från hösten i PDP på vilket, med små bläckblå bokstäver, följande står nedkluddat:


Att försöka skydda sig och förebygga olyckor här i livet är som att försöka plocka upp skärvorna innan någon ens har kastat vasen i golvet. En dag kommer ditt vardagsrumsgolv lika fullt vara täckt av desperationens blomjord

Jo, jag tror bestämt att det är sant det som de sagt; Per var aldrig riktigt som de andra barnen.

Till alla er

Till alla er som blev förvånade över det senaste inlägget, till alla er som rent av blev bestörta, till alla er som blev besvikna, arga, ledsna men även till alla er som blev lite väl glada, på gränsen till euforiska, känner jag mig tvungen att tillägga att jag bara klippte av de slitna topparna och att detta var nödvändigt då jag inte vill att svalor ska bosätta sig där.

Inlägg 500

Det har tagit mig lite drygt två år för att knåpa ihop femhundra inlägg. Vissa har varit långa, visa har varit korta, vissa har har bara varit en rubrik och vissa har till och med bara varit en bild, men om en bild säger fler än tusen ord innebär det att dessa inlägg måste varit de längsta, och vips så var cirkeln sluten.

Det skulle kännas bra om jag kunde bjussa den stora skaran av hängivna läsare på en riktig bomb för att fira jubileet, något i stil med att jag härmed, nu när jag nått toppen, tänker lägga ett metaforiskt tangentbord på den metaforiska hyllan och sluta blogga. Men med tanke på att jag senaste månaderna knappt skrivit någonting skulle detta vara en närmast naturlig utveckling, en kinapuff smäller rent av högre. Så vad sägs om den här; idag har jag varit och klippt håret!

Man kan inte fyllas av tomhet

Linserna känns torra, ögnlocken faller igen och blicken är är försvunnen bort i det eviga blå. Det är dags att sova.

Saker jag vill lära mig utantill

Jag har alltid älskat, eller åtminstone skarpt gillat, onödig fakta och anser att ju mindre faktisk nytta man har av något desto roligare är det att lära sig det. Därför har jag börjat fila på en lista över saker och ting som jag vill lära mig utantill med punkter såsom världens alla flaggor och huvudstäder samt texten till Västtyska antikrigssånger från kalla krigets dagar. Någon fullständig, definitiv lista kommer det nog dock aldrig bli eftersom den ständigt kommer att uppdateras i takt med att jag fyller min hjärna med nonsens och samtidigt kommer på helt nya punkter.

Dessutom borde jag skapa en lista över saker jag vill göra, men det får bli ett senare projekt. Vid närmare eftertanke så är det paradoxalt nog något jag vill göra men det kan ända omöjligen hamna på en sådan lista eftersom man då redan måste ha, eller i samma stund få, en sådan lista och därmed är den punkten redan avklarad. Är det dock, som för mig, den första punkten som man skriver på sin lista upplöses den då punkten stryks och plötsligt kan man återigen ha en vilja av att göra en att göra göra lista och vips så är man fast i en cirkel av listor och punkter som skapas och stryks, en cirkel med hållbarhet längre än självaste skärselden. Och jag som hade tänkt att gå och lägga i kväll. Rävars!

Dagens Dylan

Bara för att stilla den värsta abstinensen, bara för att vi ska överleva till mellandagarna.

Dagens Dylan

Från pepp till depp...

Dagens Dylan

TACK!

Jag behöver inte er sympati, jag behöver en bostad!

Jag såg precis ett av de mer absurda tv-klippen jag någonsin sett, det var Quentin Tarantino som försökte lära en indier sjunga Bryan Adams med känsla i American Idol, vilket snarare låter som någonting hämtat ur en förbryllande feberdröm.

Idag har jag... har jag... ja, vad har jag gjort? Jo, jag har putsat fönster, det här jag jag gjort, och så har jag... Någonting mer borde jag väl ha hunnit med? Jo, just det, jag har sytt ett fodral till alla mina virknålar, det är bannemig inget dåligt dagsverke det. Dessutom har jag även sorterat en stor korg med garn för framtida virkprojekt.

Hela det här dagbokskonceptet, att noggrant återberätta sin dag och allt man tagit sig för under den, känns lite krystat, redan efter första inlägget. Det var helt klart värt ett försök men jag tror att jag skrotar den idén, per omgående. Då är det bättre att man väver, eller rent utav virkar in, händelser ur ens liv i inlägg som egentligen handlar om någonting helt annat, om man nu känner att man har ett brinnande behov av att berätta för hela världen exakt vad man håller på med. Och hade mitt sådant behov varit större hade jag nog redan för länge sedan skaffat ett twitterkonto och med tanke på att jag inte har något kan man dra den logiska slutsatsen att jag trivs ganska bra med att leva ett tillbakadraget och i viss mån hemlighetsfullt liv i skymundan från allt och allt.

Jag går åter omkring och funderar på om jag skall försöka göra någon slags kraftansträngning för att få den här bloggen på fötter igen. Tja, kraftansträngning kanske inte är rätt ord, jag skall helt enkelt skriva oftare än var fjortonde dag. Det skulle dock leda till en markant ökning av enkla, på gränsen till löjliga, vardagsbetraktelser, men det kanske är det som läsarna vill ha. Ett återupptagande av skrivandet skulle dock troligtvis leda till en ökning av allt, man kommer trots allt bara uppåt från noll. Förvisso finns det negativa tal men så länge ingen kommer på något sätt att skapa ett negativt antal inlägg låter jag noll vara nollpunkten. Man skulle kunna se ett successivt borttagande av de redan skriva inläggen som skapande av negativa inlägg men det hör inte till saken, det var inte hit jag ville komma. Eller helt enkelt ha en negativ ton när man skriver, det kanske är det som läsarna vill ha. Det känns lite som ödets ironi att jag som så pretentiöst vill skriva vackra romaner sitter och kämpar med ett fånigt blogginlägg och med den reflektionen lämnar jag er för den här gången.

Jag har varit tyst ett tag nu, men då jag nyss hostade till så kraftfullt att båda mina linser åkte åt sidan fick jag någon slags uppenbarelse att det var dags att skriva. Dock var uppenbarelsen inte så tydlig med exakt vad jag ska skriva. Om jag enbart ska meddela omvärlden om hostattacken eller om jag detaljerat ska berätta om allt som hänt sedan senast jag skrev. Eller om jag rent utav ska skriva ner hela min livshistoria. Allting började en tidig vintermorgon i mitten av december. Gryningssolen reste sig sakta upp bakom grantopparna och färgade de snötäckta fälten i skimrande rött. En kronhjort syns plötsligt till i skogbrynet. Den lyfte sitt praktfulla hornbeklädda huvud och spanade... Nej, det här funkar inte, det skulle ta alldeles för mycket tid, mer tid än jag känner att jag har just nu åtminstone, pm man med nu avser tiden fram tills dess att jag planerar att gå och sova, vilket är en mycket nära förestående händelse i mitt liv. Om man istället skulle välja att se nu ur ett något bredare perspektiv som i nu, det här sommarlovet så antar jag att jag skulle hinna skriva min memoarer, jag menar nitton år är väl ingenting. Dessutom kan man dra av tre år, med tanke på att jag under ib led total avsaknad av liv. Däremot är det ytterst tveksamt att jag faktiskt kommer att göra det trots att tiden finns, såpass tveksamt att sannolikheten tangerar noll. Men nu har jag åtminstone skrivit någonting. Och att jag kommer skriva någonting mer är inte någon högoddsare, frågan är bara vad. Men det, det är ett senare problem. Varför skjuta upp saker till morgondagen som du lika väl kan skjuta upp tills i övermorgon?!

Den eviga paradoxen; om Gud är allsmäktig, kan han då förstå vad Allen Ginsberg pratar om?
-Nej!