Dagens, med kaffe på maten

Idag tycks nivån inte ha sjunkit då jag lyfter på locket till låda fyra, men jag kan säga utifrån egen erfarenhet att det faktiskt är ett antal färre tomtar idag än igår. En liten bit av det stora pusslet. Det får räcka för idag, syns imorgon igen.

Fråga vid Nattamackabordet

Jag: -Hur mycket är klockan?
Far: -Ett, stup i ett!

Ibland får han allt till det farsgubben!

Dagens samvete

PANG PÅ RÖDBETAN! Idag behövde jag inte ens gå in i hallen för att kontrollera juleskumsnivån, lådan stod med locket av på bordet i stora rummet, mitt i händelsernas centrum. Då jag kollade alldeles nyss var lådan, denna den fjärde, halv full... Jag kan även avslöja att mamma åkte upp högst på misstänkt listan då hon utbrast; "om vi verkligen ska spara alla lådor för att se hur många det blir vill inte jag köpa några fler" det känns onekligen som ett uttryck för hennes dåliga samvete, jag har en känsla av att hon döljer något, men vad? På frågan om vi skulle sparar lådorna sa å andra sidan pappa; "klart vi ska spara dem, vi måste ju kunna stå för att vi äter juleskum, vi gör det ju trots allt bara en månad per år" Detta tolkar jag som att även pappa är en av de riktiga frossarna i familjen, och att han dessutom är det utan att på något sätt känna dåligt samvete.

Jag kan även passa på att tipsa om mikrad skumtomte, en riktig höjdare som sprider glädje i ett annars alldeles för grått december. Receptet är enkelt; Ta en skumtomte. Lägg den på en tallrik. Stoppa in tallriken i mikrovågsugnen. Full effekt i cirka 15 sekunder, man kan hålla lite koll på när tomte sväller. Ta ut tallriken. Ät skumtomten MED EN GÅNG! Om tomten hinner svalna det minsta blir den väldigt kletig och fastnar på tallriken. Lycka till!

Nu kära vänner kan ni glädja er åt att det är mindre än ett dygn kvar till nästa avsnitt av Följetongen !

Knäckt

Ibland kan man se spår av julens antågande lite varstans runt omkring en, ibland på de mest oväntade ställen. Till exempel kom jag osökt att tänka på knäck när jag skulle lägga över gamla filmer på den externa hårddisken, sällan har nånting varit segare.
Jag blir bara så matt. Så matt!

Dagens tjuvkik

Innan det är dags för dagens avsnitt vill jag bara poängtera att de överväldigande mängderna juleskum som jag skrivit om inte är påhittade eller överdrivna, utan helt enkelt så mycket som vi ätit. Sen kan jag ju också flika in lite diskret den här "julkalenderns" fördelar framför dess konkurrenter, nämligen att det är omöjligt att tjuvglutta bakom luckorna i förväg. Den här historian utvecklas i takt med att december förflyter och inte ens jag vet var det kommer sluta. Idag är det den sjunde december:

Innan jag öppnar lådan idag tycker jag att det är ett bra tillfälle att beskriva hur dessa lådor ser ut. Själva lådan är röd och har ungefär samma storlek som vanliga godislådor har. Den är gjord av plast och på ena sidan sitter en juleskumsetikett som berättar att det är juleskum man äter, om man nu skulle ha missat det. Locket är gjort av ett ofärgat plastlock och passar som hand i handske på lådan, det är inte så att det sitter dålig och har svårt att sitta kvar och inte heller sitter det för hårt. Hur som helst lyfter jag försiktigt på locket och kikar in. Jag har slutat att bli överväldigad när det gäller frenesin hos vårat juleskumsätande, men inte ens jag kan låta bli att lyfta lite på höger ögonbryn då jag ser att de kvarvarande tomtarna i låda tre knappt ens längre täcker lådans botten. Det är intressant eftersom lådan aldrig står framme utan istället är undan stoppad i skafferiet i hallen. Jag kan enbart se till mina egna vanor och konstatera att jag inte kan kasta den första stenen, men det är frågan om det inte ligger en hund begraven här, eller är det månne en gravad hund - så här i juletider?

au demain mes amis, au demain.

julpoäng is the new vuxenpoäng!

Dagens julpoäng:
-Gjort pepparkaksdeg, 20p
-Gjort chokladtryffelsmet, 15p
-Gjort vitchokladtryffelsmet, 15p
-Druckit Apotek-Arnes Julmust, 10p
-Ätit juleskum, 5p
-Ätit julvört, 3p
-Tänt adventsstaken, 1p
-Lyssnat på Fairytale of New York, 1p
Summa: 70 poäng,
men tro inte att jag känner mig färdig här där jag sitter och inväntar julen med öppna armar, Icke! Ännu är inte en endaste julklapp inhandlad. Ännu är inte en endaste julklapp påtänkt. Det är nästan så att jag ger mig själv en 70 minus poäng för det. Och om man räknar så hamnar den sammanlagda poängskörden på plus minus noll. Jaja, jag har ju mer än två veckor på mig att arbeta upp mina resultat.

PER

Kjell Kritik

Äntligen ett vettigt inlägg i debatten om Wikipedias tillförlitlighet. För första gången börjar det bli lite nivå på hela den här debatten; Vi kan alltså med gott samvete fortsätta referera till wikipedia!

Breakfast at KGCP's

Klockan är fem i åtta och jag är redan i skolan, och har dessutom varit så i en tio minuter. Kemin börjar inte förrens om en halvtimme och med anledning av detta beslutade jag mig för att avnjuta min medhavda vörtmacka i KGCP-rummet eftersom det är den enda tillgängliga datorn med internet uppkoppling så här dags. Anledningen till min närvaro i skolan i denna arla morgonstund är ett uttryck för mycket jag hatar att åka buss. Jag åker hellre med ett tåg som kommer fram tjugofem minuter tidigare BARA JAG SLIPPER ÅKA BUSS! Men det var oroväckande när att jag missade tåget. Pappa väckte mig kvart över sex eftersom vi skulle åka till tåget en timme senare. Fyrtio minuter senare kom pappa upp igen och frågade om jag hade somnat om, jag mummlade någonting om vad är klockan? Tjugo minuter kändes som en verklig utmaning och jag övervägde själv möjligheten att ta bussen som skulle ge mig tio extra minuter, men ICKE. Jag kämpade som ett djur för att slippa det nesliga ödet länsbuss och jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Det var min morgon det.

Dagens låda!

Tänk vad gott det kan vara med te och julvört. Det är det enda bröd som jag blir sentimental bara genom att känna doften av, lite utav en personlig Madeleinekaka... Men jag vet att ni alla just nu inte bryr er om någonting annat än fortsättningen på den lilla följetongen jag med dunder och brak kickade igång igår, med en inledning så rafflande att få nagelband lämnades oberörda. Vad döljer sig månne i skafferiet idag? (konstpaus) Jag ska inte hålla er på halster längre, här kommer avsnitt 2:

-Jag gläntar försiktigt på dörren till skafferiet fortfarande skakad av gårdagens händelser, för vad skulle hända om de tre återstående tomtarna var uppätna och inga nya var köpta, skulle jag då varje dag resten av december beskriva hur bottnen på en låda som tidigare innehöll juleskum ser ut. Det skulle onekligen vara en smula nödtorftigt. Men sötsuget i den här familjen är lika pålitlig som ett schweiziskt atomur, det stod inte bara en ny låda utan två! En stor sten lättade från mitt hjärta och klumpen i halsen utbyttes mot ett gurglande skratt. Jag ser att den ena förpackningen redan är bruten, och min slutledningsförmåga säger att de tre som var, inte längre är. Frågan är bara hur mycket som hunnit försvinna ur denna den tredje burken. Då jag lyfter på locket ser jag att nivån åtminstone är synbart lägre än i en nyöppnad, dock är det svårt att komma till några mer exakt slutsatser efter som skumtomtarna ligger huller om buller och inte i lager likt alladin askar. Jag kan gå och lägga mig med ro i kroppen, de två lådorna försäkrar att följetongen kommer hållas vid liv åtminstone några dagar till, men överlever lådorna helgen? Och vem äter egentligen mest utav skummet? Mystiken tätnar! Fortsättning följer!

Idag har jag även druckit julmust. Det var gott!

Lucka fem, låda två

Istället för att ha någon löjlig lucköppning varje dag fram till julafton kommer jag varje dag ha lådöppning, icke att förväxlas med bingolottos dito. Upplägget är väldigt enkelt, jag kommer öppna lådan med juleskum som står i skafferiet och sedan ge en liten lägesrapport om statusen i lådan. Vi kör igång med en gång. Jag börjar med att skaka lådan lite försiktigt, den ekar tomt. Jag öppnar så locket och kikar ner, endast tre ensamma tomtar ligger utspridda över lådbottnen, på denna den andra lådan den här julen. Återkommer imorgon för att meddela om de tre tappra över levt ytterligare en dag, om de strykt med, eller om de rent utav fått sällskap av innehållet i ytterligare en låda.

tvåhundranitiofyra

...precis så många ord har jag kvar att skriva innan jag med gott samvete kan gå och lägga mig. Egentligen borde det inte vara några som helst problem, 294 är ingenting. Ingenting. Nothing. Rien de rien. Nada. ничего. Om man nu inte heter Per, skriver Extended och har skrivkramp, då är det en lång uppförsbacke. Även om man växlar ned till ettans växel eller rent av kliver av cykeln och leder den. Jag har en cykel, en cykel som är röd. Kanske du också har en cykel som är röd. Om alla hade en cykel som jag skulle det va renare i luften.

kreativitet eller kreativitet?

Sitter i valet och kvalet mellan två olika former av kreativitet, det första är att skriva, mer specifikt pyssla med EE och Ass 1.(som om svenskauppsatser är kreativ skrivning), det andra är att göra de där tryfflarna med vitchoklad och pistagenötter som jag hittade ett recept på igår. Det lutar nog snarast mot att jag i slutändan gör båda två.

Hitills har dagen varit lugn. Resten av familjen åkte in till stan för nån timme sen, efter att vi hade avnjutit vår söndagsbrunch med amerikanska plättar och lönnsirap, mat för e kär!

So long!

Mjolk

Tillbaks från köksbordet och upptäckten av Arlas mjölk med extra lång hållbarhet. Jag trodde att det varit über-pastöriserad mjölk importerad från något tvivelaktigt tjeckiskt mejeri, hållbar i ett par månader. Men ack vad jag bedrog mig, det är nämligen deras vanliga mellanmjölk som numera har närmare ett års hållbarhet.

Nej, nu känns det som om nivå här har sjunkit till nya oanade bottenmärken. Bäst att jag inte skriver något mer just nu.

Dagens look-alike

Det ska sägas att det smärtar i mitt arma hjärta då jag tvingas jämföra Lars Winnerbäck, någon jag ändå håller högt inom svensk musik, med Amy Diamond, en liten men ack så ettrig cancersvulst på densamma, men i det här fallet är likheterna alltför uppenbara för att kunna ignoreras:


Nu var det visst mat här i huset, då gäller det att passa på...

...och det är fortfarande bara november...

Den börjar tidigare för varje år som går, den stora Julskumsfrossan. Redan i mitten av november tryckte vi i oss två påsar på en kväll. Nu får de två tomma påsarna snart sällskap av en låda lika ekande tom, och det är fortfarande bara november. Ifjol konsumerade vi totalt tre lådor julskum, men fortsätter vi på det inslagna spåret i år har jag än känsla av att det rekordet kommer flyga all världens väg på en tur dit pepparn växer. Jag konstaterar att måttlighet aldrig har varit vår starka sida och ser med viss tillförsikt framemot nästa år och näst nästa år var kommer hysterin att sluta? Vad händer om ett drygt decennium då vi är i ett stort behov av julskum vid midsommartid, men ingenstans står de små rosavita tomtarna att finna?

Pablo & George say: Goodbye

G-dur goes black & white

Nu när jag hade tänkt att starta på ny kula, göra mig av med alla lik ur garderoben och begravada hundar, insåg jag att jag helt klart behövde en ny layout. Sagt och gjort!

I övrigt har dagen varit lite sisådär kan man nog säga; visserligen var det positivt att man kunde åka hem redan halv tre men det väger ändå inte upp förkylning, EE und TOK-panik, huvudvärk och en annalkande bihåleinflammation, ( jag finner visst nöje i rättstavningsprogrammet som tycker att det istället borde stå hjärnhinneinflammation ). Och det saknas väl bara att halva hjärnan skulle stryka med på grund utav någon fånig inflammation, det vill säga den halva som jag inte redan blivit mos mellan kuggarna i IBs monotont tuggande maskineri i slentrianen i slutet av november.

En till kopp te innan jag går till dalen där nedan.

Kemisk Kärlek...

...och Nej, jag anspelar inte på My Chemical Romance, inte heller på de droger som My Chemical Romance anspelar på, och som de höll på med då de startade bandet men inte längre kan hålla på med eftersom det skulle vara opassande då de numera är förebilder för de 78 procenten av västvärldens alla fjortonåringar som inte lyssnar på Idol-Ola. Jag syftar inte heller på då Daniel och Sofie simultant rensar svalget på varandra i en sliskig akt i prep-room.

Ja syftar inte heller på någon utav Cirkus Miramars två förövrigt fantastiska låtar Kärleken i klor eller 14cc Kemiskt

Riktigt vad jag tänkte på när jag började vet jag inte riktigt. Det var något ironiskt om att det blir allt tydligare att Jennifers tålamod sedan länge är passé, inte ens om hon hade haft två bägare hade det räckt till. I alla andra ämnen finns det andra som läraren stirrar stint på, men i kemin finns det ingen annan. Jag, endast jag, är det svarta fåret. Och apropå får så fick jag reda på att mitt lockiga hår beror på att jag har ovanlig många svavelbryggor i enzymerna i mitt hår; nu vet ni det!

Avslutningsvis ett rim på franska, tillägnat Snygg-Clément;

Au demain, mes copains!

Vardagsvägskäl

Då jag inte skrivit på över en och en halv månad kände jag att det var dags att fatta ett beslut om den här bloggen, antingen ta bort den eller ta upp skrivandet. Ta bort eller upp? Jag valde det senare, om än att det blir ett skrivande utan läsare. Jag tror att den ändå kan fylla någon slags funktion i mitt liv, fråga gudarna om vilken.

Nödvändig fakta om Pers dag, söndagen den 25 november 2007:
-Jag åt våfflor till lunch, med sylt och grädde.
-Mitt rättstavningsprogram vill korrigera våfflor till flodvågor.

och nu över till Per med vädret;

Lite höstigt,
eller vårigt.

Sporten så, en glädjande nyhet, Per har varit lugn, sansad och förståndig under helgen och har inte fått några som helst ryck att utföra någon fysisk aktivitet. Grattis Per!

Dessutom håller jag på att bli sjuk tror jag. Det ömmar i halsen. Som om jag skulle ha tid att vara sjuk. Borde dricka C-vitamin och kinesisk hum-flum medicin.

Au Revoir

...och vinden på perrongen blåser löven över spåren

Bara för att idag är just idag, och bara för att jag betvivlar att den här bloggen har några läsare längre efter lika mycket stiltje som vädret på riktigt. Men idag blåste det friska och klara höstvindar igen. Den stora ståtliga eken utanför mitt fönster vajar vacker för varje lite vindpust. Så börjar då även de löven att sakta färgas gyllengula och själv blir jag lika höstpoetisk och höstpatetisk som alltid. Det är bara den sjunde oktober än så länge, och jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig av fortsättningen.

Cirkusen är i stan, låt oss alla springa dit med glädje och sång.

Dagens visdomsord

Jag har tagit kafferast och passar på att bjuda er på dagens visdomsord:

Dom som Gud skapade utan hjärnor,
gav han istället streck och stjärnor



Och nu: åter till arbete

Per, din ostsmörgås med te i Septembersverige

Satan vad det ska till och regna. Jag vill bara krypa upp i soffan, vira in mig i filtar och täcken, med en kopp varm saft i handen och sitta där tills det slutat regna. Jag vill inte tvingas sitta vid en data skärm, ständigt snuddade vid medvetandet med fönstret ut mot verkligheten skymtandes i ögonvrån. Inte för att jag störs utav att något händer utanför mitt fönster, det är det aldrig. Snarare av bristen liv i den här medelklassens lugna och fridfulla förort där allt är lika tyst som på den angränsande kyrkogården. Det vita tornets klockor klämtar var söndag kvart i elva, i övrigt är allt alldeles tyst. Grannarna skyddar sig med fördragna gardiner, gängliga staket och grindar i gjutjärn. Grusvägen faller sönder och sköljs bort av det kraftiga regnandet, men ingen kommer ändå på besök längre och de som redan är, kommer för alltid att vara.

Ta längre steg, oftare!

Jag går alltid in för en helg med ambitionen att jobba hårt och effektivt, hela tiden. Och varje helg ser jag mig själv misslyckas fatalt. Kemi labben är knappt ens påbörjad, WC:en ligger på samma nivå och assignment 1 har jag överhuvudtaget inte ens börjat funderat på att fundera på. Men pappa hade köpt Karlspaderbullar och då vet man ju hur man prioriterar.

Zacharias fick fem fikon av sin far, nu har Zacharias inga fikon kvar. Vid Emåns stränder åt han ut dem ett i sänder, nu har Zacharias varken fikon eller tänder.

Feberdrömar över ödemarkerna

Det är bara att dyka ned i den svarta forsen som forsar förbi. Ge sig hän, slitas med i strömmen och en alvedon som slutat verka.


Öhhh... eller nåt,

Harald Blåtand och hans fränder står på tå och borstar tänder

I morse möttes jag av en underlig figur då jag kollade mig i badrumsspegeln; hela nästippen hade antagit en ovanligt blålila nyans. Den var på intet sätt öm eller någon annan känsla bortom normalitetens förlovade land. Jag började grunna på den bakomliggande orsaken, men alla sådana tankar var fruktlösa, inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på någon förklarande förklaring. Som de flesta vet har jag en näsa som till största del består av gummi, att den nu dessutom hade antagit en ytters ovanlig färg tyckte jag till en början var en smula pinsamt, men i takt med att dagen led så blev jag allt mer och mer tillfreds med mig själv och min oförklarligt lila näsa, ja nu bävar jag inför morgon dagen då jag känner mig orolig att det vacker violett kommer vara puts veck.

Nu vet jag att de flesta därute säkert skulle komma och kommentera det hela. Att jag så klart måste vet hur jag fick min lila näsa, att jag bara låtsas att jag inte gör det. Att jag försöker dölja något med mina avvisande svar och axelryckningar. Jag blir så ledsen att inte alla bara kan förstå att jag inte vet hur min nästipp blev som den blev och sluta prata om sådant som de verkligen inte har någon aning om. Bara för att jag inte har hundraprocentig koll på min näsa hela tiden behöver inte alla snacka skit, som jag vet att alla skulle gjort om de nu hade sett min näsa, vilket de inte har.

En seger i kampen mot kapitalismen

Som den lille anarkist jag en gång var kan jag ibland känna mig lite extra rebellisk och utled på systemet, en känsla av att vilja sätta sig på tvären. Man kämpar och sliter för att komma på ett sätt att radikalt framföra sina åsikter, men ändå är det ingen som lägger märke till det, inte ens en själv. Men som tur är så finns det dagar då man inte ens behöver anstränga sig för att åstadkomma något, det liksom sker av sig själv. Igår var en sån dag. Jag satte mig på Värmlandstrafiktåget mot Kil, Sunne, Torsby. Jag satt ganska långt fram och konduktörskan hade bestämt sig för att börja kolla biljetterna bakifrån. Tåget tuffade norrut igenom de värmländska skogarna och inte förrens vi var i utkanten av Kil dök konduktörskan upp i bortre ändan av vagnen jag satt i. Tåget rullade in på banvallen och saktade in mot perrongen samtidigt som konduktörskan kom allt närmre. Jag gick till dörren och tryckte på öppna-knappen, men tåget rörde sig fortfarande. Jag tryckte en gång till och såg konduktörskan i ögonvrån. Fortfarnde hände ingenting så jag tryckte en sista gång och äntligen öppnade sig dörrarna i sidled och jag kunde smita ut med ett leende på läpparna och en varm känsla inombords. Jag hade snuvat VTAB på tjugofyra kronor, jag hade gett igen för alla de gånger jag betalat överpris för att ta mig till och från Karlstad, jag hade lyckats åka gratis utan att ens behöva låtsas sova.

Dagens slagord:
Ropen skalla, gratis tåg åt alla!

Andrew Stockdale i all ära...

...men nu har jag insett vem jag verkligen vill se ut som när jag blir stor:

Dan McCafferty i det legendariska rockbandet Nazareth! -Vilken röst, vilket hår!

Söndag den sextonde september, klockan är halv sex.

Spingtur och supé för s-allitterationerna. Skrivet i min essä;

"Samhället som ständigt bombarderar oss med sina senaste slogans, slagord och säljknep"

Sagan om det husmoderliga arvet

För den som är insatt är det uppenbart, det framgår med all önskvärd tydlighet, det råder så att säga inga som helst tvivel om den saken; från vem jag fått all min husmoderlighet. Idag tyckte far att det var alltför grått och trist så för att råda bot på det ställde han sig och bakade bullar. Efter timmar av hamrande på tangenter och ångest inför det som ska likna en extended så kunde det inte blivit ett mer välförtjänt och passande avbrott än med kanelbullar och kaffe. Och eftersom mor var i stan så var det inga begränsningar; ät så många du orkar!

Snön föll, det var vitt-sen!

Ibland kan jag onekligen undra vad som är vitsen med att ens försöka skapa en fräsig och smårolig blogg då ens egna liv till stora dela känns lika uppmuntrande som förtexten till en Bergmanfilm.

Ett alternativ är att göra som Malin, att enbart blogga om hur mycket man hatar allt och alla, hur mycket ens liv suger, hur mycket mer andras liv suger, hur ens eget liv suger ännu mer än så. Hur mycket man längtar efter ett annat liv, hur mycket man skulle vilja var någon annan, eller att bara få vara sig själv.

Jo, jag vet att de är färdig gräddade, alla mina moralkakor, jag hoppas dom smakar! Ta för er ta för er, jag har en hel plåtburk till, och fyll på mer saft i glasen, och skåla för barnet inom er, det ni ska ta vara på, skåla för den vuxna person ni borde vara, den mogna och ansvarstagande. På tebjudning i lekstugan, dockservicen är framdukad, slå er ned på de låga pallarna, akta er för bjälkarna i taket bara, och ta för er av kakorna. Ta er i kragen, gaska upp er! Nu är det kultivation som gäller, det ska drickas Earl Grey på engelskt vis. Bitsocker? -Nej tack, men gärna en skvätt grädde, och en silversked att försiktigt röra om med. Oj då, är klockan redan halv fyra, då är det verkligen dags. Om jag vore bort bjuden skulle jag nog gå hem nu och här är det visst bara klockan som har vett att gå älskling plockar du fram dammsugaren? Jaha ja, tack för idag och tack för senast, det här måste vi verkligen göra om, men då är det vår tur att bjuda igen. Jaja, sånt jämnar ut sig i längden ska ni se, och man lever ju bara en gång så det gäller ju att passa på, ja såvida man inte är buddhist det vill säga, då är problemet snarast det omvända, till vintern reser familjen till Thailand, det sägs att det är ett väldigt vackert land, och befolkningen är så gästvänlig, tänk så det kan vara världen är liten. Jag träffade faktiskt någon som känner någon som känner henne på stan förra veckan, Sverige är allt bra litet. Känner du också honom? Tänka sig, Karlstad är inte stort inte!



Per säger; -God Natt!

Lyckans ostar

Nu kan alla lyckligt lottade människor krypa till kojs och sova tryggt på söta örat, men inte jag för jag har 32 sidor kvar att läsa i Siddhartha av Hermann Hesse. Så jag säger till mig själv: ENOJOY!

Allting samma dag, snälla någon jag tror jag behöver en livsstilscoach

Idag var jag ute och sprang för första gången sen Gud började odla sideburns. Trots att jag egentligen är förkyld så kunde jag inte längre klara av det dåliga samvete som mina nya joggingskor gett mig där de legat oanvända på en hylla i hallen och tittat vädjande på mig varje gång jag gått förbi.

Är det nu verkligen sant att Per skulle ha blivit hälsosam och sund, en manlig Lina, en kenyan i sina bästa år? Nja, min joggingtur var bara halva sanningen om min eftermiddag, den hade föregåtts av en härligt doftande och oemotståndligt frestande kladdkaka som Linnea bakade precis då jag kommit hem.

Alla kan nog genom att gnugga sina grå klura ut vilken rundan och kakan som var trevligast! Det är bara att flyta med i Filips livsfilosofi; "Jag slutade träna och började röka"

-Au revoir!

Dags att klippa sig kanske?

Med tanke på att jag för varje dag som går bara blir mer och mer lik Andrew Stockdale i Wolfmother kanske det vore dags att klippa sig.

Inte för att man inte VILL se ut som honom, snarare p.g.a. risken att bli stämd för personintrång eller nått.

Om inte annat verkar min omgivning tycka att jag borde klippa mig. Senaste tiden har jag fått följande förslag på frisyr, samt motiveringen:

-Snaggat, vad folk skulle bli förvånade!
-Dreads, det är jättebra att dreada krulligt hår
-Tuperat, galet!
-Plattpermanentat/Platt-tångat, då skulle det se ännu längre ut
-Pojkkort, skulle se charmigt ut
-Kraftiga sideburns, det är Rock!
-Mohikan, den skulle bli hög
-Afro, vilken boll!
-Hästsvans, det är ju tillräckligt långt
-Inbakad fläta av luggen, synth!
-Munkfrisyr, Aahhh, de'e cooolt!

Fast å andra sidan, varför ändra på ett vinnande koncept?

Per, din kvicksilvertermometer i ib-världens kroppshåla

Titt som tätt är det någon som loggar in på msn... Riktiga msn-rävar har allt som oftast ett väldigt catchy skärmnamn som de identifierar sig med till 100% och har gjort sen i 7:an då de började hänga på msn, och man kan ju inte bara ändra namn sådär hux-flux, då skulle väl ingen känna igen en, och ingen skulle våga chatta med någon som de inte känner igen namnet på, och där med är vederbörandes sociala liv lika dött som... som... ja, som något väldigt, VÄLDIGT dött!

Så då Lina loggar in ser man följande syn, samma som man sett varje gång då Lina loggat in sen, ja sen väldigt, VÄLDIGT länge!

...men är det verkligen samma skylt varje gång?!

Svaret är NEJ!

Just denna lilla skylten skvallrar om att Lina är en van msn:are som kombinerar klassiska stildrag med väl avvägd modernism. Låt mig förklara; Lina har nämligen inte bara det urgamla profilnamnet; Lajna (hennes namn på dialekt i fonetisk skrift, jääävligt originellt), hon har även anammat den just nu hetaste trenden bland ib-kids; att skriva ut hela sin att-göra-lista/to-do-list därmed får du, oavsett om du råkar vara totalt ointresserad vad Lina har att göra, hela hennes lista spottad i ansiktet, här kommer den igen:
svenska uppsat(t)s,
engelska bok,
matte projekt,
psykologi arbe...

då man öppnar upp msn ser man att listan fylls på ytterligare:

med:
...te,
biologi labb
OCH extended essay

Som kronan på verket skiljer Lina de två sektionerna åt med ett vertikalt och radikalt sträck | det är vad jag kallar nyskapande!

070908: Rapport från en lägenhet på herrhagen

En unken doft ligger tung över rummet, i soffan sitter fyra bakfulla grabbar i mysbyxor och tittar på krigsfilm.

Jag tror det kallas nostalgi

Att cykla hemmåt under gulnande löv i september
Förbi barndomens platser, ravien och de hemliga gömställen i skogen in till. Klätterträd och kojor. Doften av höst.

Tidig början, tidigt slut!

Klockan är tio i tio och här sitter jag och borstar tänderna. Ska krypa till kojs och läsa de sista sidorna i muminboken, sen blir det god natt och sov gott, det är trots allt en dag imorgon med. Jag åt äpplen från vårt äppelträd förut, jag tog en tugga och vips så var jag nio år igen. Det är hösten jag började fyran och äpplet jag plockat med mig till dagens fruktstund är av samma sort som det som åtta år senare kommer få mig att minnas.

Vi behöver bara frukt, grönt och vatten

Les étoilles d'or

För första (och eventuellt sista) gången skulle jag vilja dela ut dagens guldstjärna, som idag går till Belle and Sebastians låt Le pastie de la bourgeoisie!

En vanlig dag i det långa landet Sverige

Jag var nyss nere och åt middag. Det vankades korv, och till korv måste man så klart ha senap. Bäst jag letade runt i kylskåpet slog det mig plötsligt att vi lever i en välfärdsstat! För förutom den burk med Västerviks sötstarka senap som passar så bra till korv fann jag även 7 andra burkar samt tuber med senap: Johnnys, Graveleijs, Slotts x3, Dijonssenap samt Abbas senapssill (jo, den räkans den med). Och om jag inte minns fel så har vi dessutom även en burk med fransk grovkornig senap någonstans.

Övriga iaktagelser som bekräftar tesen om välfärdsstaten
-5 sorters vinäger: Rödvins, Vitvins, Äppelcider, Balsamico samt Balsamico med smak av hallon
-7 sorters socker: Strö, Flor, Pärl, Vanilin, Rå samt Mörkt och Ljust Muscovadosocker
-6 sorters kaffe: Vårt goda brygg, Jubileumsblandning brygg, Mellanrost brygg, Lavazza espresso, Nescafé samt koffeinfritt Nescafé

Slutligen kan man bara fråga sig; Vad är det egentligen för något samhälle vi lever i, och hur väl mår vi?

Pepparmyntste och mörk choklad

Kände mig väldigt inne/indie då jag i min ensamhet chillade till det med en stor varm kopp ekologiskt odlat fairtrade pepparmyntste och någon ecuadoriansk mörk choklad som, om jag känner dagens samhälle rätt, säkerligen var både fairtrade och kravmärkt och hade en kakaohalt på runt 98%.

Idag blir det personangrepp!

Lite ilska över en viss person som vi, för att skydda vederbörandes identitet, kan kalla för Kim. Vederbörande person har fått diverse idéer om bakfoten. Det här med humor är en sådan sak, för det ligger till på så sätt att personen verkar tro att den faktiskt är rolig, vilket dessvärre är MYCKET felaktigt. Nu ligger det tyvärr även till så att vederbörande inte bara går runt i sin ensamhet och tror att den är rolig, tvärtom! Hela tiden kommer det försök till käcka kommentarer och smålustigheter. Som om inte detta vore nog, så verkar det som om peronen även tror att den är ofelbar, och då det med all önskvärd tydlighet framgår att den inte på något sätt är det så gör den allt för att släta över det hela, och då gärna med en väl vald one-liner.

Vid närmare eftertanke passar besrivningen in på ett flertal personer som (olyckligtvis, och helt emot min egen vilja) råkar finnas i min direkta närvaro, och om du som läser det här känner dig träffad är det bra om du tar åt dig och bättrar dig, även om det inte var dig som jag avsåg ifrån början!


...och nej Malin, just i det här inlägget var det faktiskt inte dig som jag syftade på!

Bussigt

Tänkte ta tillfället i akt att gnälla på bussen som färdmedel. Vanligtvis tar jag, om jag har möjligheten, tåget. I fredags hade jag dock glömt min tågtabell hemma, tågstationen kändes ovanligt långt bort och dessutom skulle Jesska åka buss, så jag tänkte att va fan! (precis som busschauffören i sagan...) För att vara säkra på att få plats gick vi ända bort till bussstationen och klev på den kvavt, instängda bussen med solen gassandes genom rutorna. Gamla tuggummin var fast kletade lite överallt, men som tur var slapp vi gamla tamponger den här gången. Vi rullar ut från stationen drygt tio över ett, så tidtabells enligt som det någonsin är, och sätena är precis lika hårda och trånga som alltid. Det är redan ganska mycket folk på bussen då vi anländer till nästa stopp, drottninggatan. Där är det många lodisar som är på väg hem till Kil och Fagerås, det är till och med för många. Bussen blir överfull och får inte köra förrens inga längre står upp eller sitter i knät på någon annan. Nu kan man tycka att det här inte borde vara något större problem med tänkte sist in, först ut. Dessvärre verkade det som om alla de nypåstigna hade tider att passa och var prompt tvungna att åka på den bussen, ingen kunde vänta längre. Till på köpet hade Värmlandstrafik klantat sig kopiöst (vem är förvånad) för ingen extrabuss var insatt, så nästa buss skulle gå först en timme senare. Eftersom ingen verkade ha några som helst planer på att bli Fredagens Jesus och offra sig för oss andra så var vi fast där vi var. Det dröjde tills halv två innan tillräckligt många hade lämnat bussen och då hade busschauffören hunnit gå fram och tillbaka i bussen ett antal gånger och muttrat och gnällt. Äntligen skulle det bära av hemåt, eller? På grund av för mig okända anledningar så rörde sig bussen inte en tum, först ytterligare fem minuter senare bar det iväg, och då var klockan redan lika mycket som den brukar va då man kommit fram till Kil. Sen var chauffören tvungen att köra förbi varenda jävla busshållsplats bara för att säga att bussen var full, varför inte åka raka vägen? Dessutom kan man undra varför de på dalliden har 5 (ja, jag menar FEM!) busshållsplatsen på mindre än en kilometer. Kan inte folk gå de extra 200 metrarna det skulle innebära om någon av dom togs bort är det inte undra på att folk bara blir fetare och fetare! JA, JAG MENAR DIG!!! -FETTO!

Men iallafall, vad vill jag komma fram till. Jo, att jag HATAR bussar! Jag kan inte förstå Malins stora kärlek till dom, men så har hon kanske fler trevliga erfarenheter av bussar än vad jag har...


En busschaufför, en busschaufför, ja, alla skrattar när han dör!

Kasper och Jesper och Jonathan eller Sagan om pojken som var trött

Sju Sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai!
-Hur många fler ska lämna det innan det sjunkit till botten, med segel och ruff och köl?

Men det var för länge sen... så länge sen

Bara för att någon råkade dö nästan tjugo år innan sin egen 70 års fest...

-KAN INGEN ÖPPNA ETT FÖNSTER?!
-kan du inte va lite tyst?
-Så du har redan gått och lagt dig? ... coolt...


Heppåre!

Vad var det egentligen som hände den helgen?

Inte ett endaste inlägg på hela helgen, det blir bakläxa på det... Och för att straffa mig själv skriver jag lite nu, trots att jag redan skrivit tillräckligt mycket idag och egentligen borde gå och lägga mig för orka gå upp tidigt imorgon för att fortsätta skrivandet. Nå väl, jag har ju inte varit med om något avgörande vägvalen senaste dagarna som jag kan rapportera om, och då kanske det kan ses som skonande av min läsarkrets om jag inte skriver så ofta eftersom det ändå inte kommer ut något av det i slutända. Det som satt mest känslor i spinn måste nog ändå vara den franska filmen Maktens Rus, men mer om den någon annan gång, den kräver ett inlägg för sig själv. Ja, för er entusiaster bjuda på en lite upphottad bild på en av de Renault 4:orna som jag publicerade i förra veckan.


Klicka för större bild

Sen kan konstateras att jag känner mig oerhört pepp inför Lars Vinterdäcks Daugava och känner mig även ganska självsäker då jag utser första singeln
Om du lämnade mig nu till veckans låt. (Lite har man väl lärt sig av de stora bloggarna)

För att folk som behöver kolla både en och två gånger bara ska behöva kolla en gång!

Klicka för större bild (om nu inte folk redan hittat den fiffiga detaljen)

Känner att jag även kan dela med mig om den lilla detaljen att jag inatt, precis som igår natt, måste sova utan föster eftersom mor leker målare, och han har speciellt tagit fasta på den punkten att alla hantverkare tar väääldigt lång tid på sig då de ska göra något (antagligen eftersom de har sån väl tilltagen timpenning; time is money) och jag kan bara vara evig tacksam att det inte är en regnig torsdagskväll i slutet av november

"Går man ut i snön i kortkalsoner
får man både reumatism och ånger."

-God Jul i landet Sverige

Äntligen!

I och med att det varit lite dåligt med både seriösa inlägg och med husmoderlighet så tänkte jag åtmindstone stilla det ena behovet hos er ikväll!

Jag hade plockat tio liter svartavinbär under veckan, mormor var inringd och saftmajan var hämtad från farmor, det var hög tid att skrida till verket. Till vår hjälp hade mormor tagit med sig sin konserveringshandbok anno 1951. Den är sannerligen en outtömlig källa till kunskap i allt vad konservering heter, den hade till och med ett rykande färskt, nyskrivet kapitel om den ny och moderna konserverings metoden frysning, man liksom lagrar maten väldigt kallt och den får en hel enastående hållbarhet. Nu skulle vi ju inte frysa nånting, vi skulle safta. Och saft blev det. Över åtta liter välsmakande hemmagjord svartvinbärssaft. För alla er som nu spänt sitter och väntar på receptet så att ni så snart som möjligt kan plocka fram era saftmajor och safta för glatta livet, måste jag tyvärr göra er besvikna, för det finns inget recept. Som det mesta i den sanna husmoderns värld så gäller det att lära sig av tidigare generationers erfarenheter och framför allt lita på sin egna sinnen, smaka smaka smaka!

hej malin!

Jag hoppas få en ny läsare och vill välkomna henne med följande bild:


För övrigt inget att tillägga!

The path of no return!

Alla vi som valt IB är tillsammans beviset för att det inte är bra med för mycket valfrihet; vissa av oss människor (läs: vi IB-elever) förstår inte vårt eget bästa. Det är inte så att vi tvingas till det, eller ens att det är enda utvägen. Nej det finns idag i princip fler linjer att välja bland än det finns elever att välja dem. Ändå har vi valt just IB, och det helt frivilligt...

...och som den sanna IB-elev jag är väljer jag att avsluta med ett väl valt citat:

"Något är ruttet i den danska staten"
-William Shakespeare

En bild säger mer...

Orkar inte skriva något...

Det får bli en bild istället...

Allt jag har att säga: Wow, vilken pumpa!

Indiern är död!

I och med att jag vill vara så där überhäftigt inne och med hela tiden så försöker jag just nu vara lite små töntigt indie, för det har jag hört är det som gäller, ja nästan alla är det nu för tiden. Därmed gör jag inga som helst ansträngningar för att några som helst bloggläsare (eller vilsna porrsurfare) ska hitta hit eftersom då skulle hela indiegrejen gå förlorad; att göra så konstiga saker som möjligt för en så lite publik som möjligt. Det är snarare så att jag borde jobba ännu hårdare med att försöka minska min läsarskara (som om man skulle kunna minska från noll...)

Idag slår jag på stortrumman och bjuder er alla på en ihopvikbar Renault 4. Det är bara att ladda hem och skriva ut, klippa och klistra.

Förövrigt fantastiska bilar de där Renault 4:orna, och just ni har lite extra mycket tur, för idag känner jag mig alldeles extra snäll och bjussar på lite ögongodis. Håll till godo!

Mellan Tumba och Järna, mellan Värmlandsbro och Hogdal

Hellre en dram i timmen än en timme i Drammen!
-och ibland behöver man inte ens lämna Sverige för att åka till Norge...

... mer om Koster kommer inom en viss framtid (Insha'Allah!)

Just nu ser jag ytterst fram emot att, för första gången på nästan en hel vecka, få sova i min egen, lagom mjuka, lagom fasta, lagom breda och extremt lagom sköna säng med mina egna alldeles lagom fluffiga, lagom höga och lagom många, lika sköna kuddar som nu i nästan en veckas tid legat orörda i huvudänden av min lika orörda säng som säkerligen saknat att få användas till det primära syftet vilket den tillverkades för utan nu snarast haft en dekorativ egenskap trots att dekorativ är ett synnerligen opassande i och med att vad än som är dekorativt enbart är dekorativt då det betraktas av ett mänskligt öga, möjligen även ett ovanligt estetiskt lagt djur, vilket får mig att osökt komma in på den eviga frågeställningen om hurvida det blir en smäll då ett träd faller i skogen men ingen är närvarande?

Lars bandage säger: God Natt!