Upprördhet

Vet ni vad som gör mig riktigt upprörd? Människor utan förmåga att bli upprörd, som vandrar runt i en total avsaknad av åsikter om sin omvärld, som är nollställda och likgiltiga, som inte bryr sig. Men något som gör mig än mer upprörd är med människor som faktiskt kan bli upprörda, som har åsikter om sin omvärld och som bryr sig, men som väljer att inte uttrycka sig. Inser de inte hur otroligt lyckligt lottade de är som kan säga vad de vill, när som helst, som kan skriva ned sina åsikter och sprida ut dem till sin omvärld på nolltid. Inser de inte hur många runt om i världen som grips och torteras för sin tro på yttrandefrihet, som är beredda att, bokstavligt talat, dö för att fler ska få den möjligheten. Yttrandefrihet är vackert, men vad tjänar den till om ingen ändå vill yttra sig?

Kanske nästa år...

Bob Dylan fick inte Nobelpriset i litteratur i år heller.

Dagens trösteord

"Det är som mörkast innan det blir helt svart"

Bättre sent en aldrig (klyschorna lämnar mig aldrig)

Är nu nästan färdig med mina tackkort för studenten. Jag vet att jag är ganska sent ute, men för att kompensera för det så knåpade jag ihop en lite limerick som jag skrev på framsidan av varje kort:

"Det var en student ifrån Tingvalla
Som skulle skriva tackkort till alla
Oj, det tog tid
Han var icke rapid
Men nu ned i din brevlåda det falla"

Jag brukar sällan lägga upp youtube-klipp här eftersom jag av egen erfarenhet vet att ingen ändå orkar titta på dem. Men nu gör jag ett undantag för Björn Ranelid och Fadde Darwich som läser varandras böcker. Debatten om fin och ful litteratur blir inte mer underhållande än såhär.

Smeknamn

Man vet att man kommit in i gemenskapen på en arbetsplats då de börjar ge en smeknamn. Nu är det förvisso inte de övriga lärarna som gett mig något smeknamn, utan själva elevera, men det duger så länge. För när jag öppnade klassrumsdörren och det gick upp för dem att de skulle ha mig som vikarie hörde ett visst sus samt hur några bakom mig viskade tyst sinsemellan, "du, ser du, vi ska ha Einstein-Per!"

Dagens visdomsord

Så här i mörka och dystra tider kan vi alla ha nytta av väl valda visdomsord som tröstar oss och som får oss att se framåt med lite mer tillförsikt.

"Situtionen är inte värre än att den kan utvecklas till en katastrof"

Apropå att lära sig något nytt så läste jag precis att Allen Ginsberg är medlem i NAMBLA. Det gör dock inte på något sätt att mina åsikter om den föreningen förändras det minsta, jag tar alltså helt och full och på alla tänkbara sätt avstånd från deras förehavanden.

Jag läste i tidningen imorse om texten A red, red rose av den skotske poeten Robert Burns:

O my luve is like a red, red roee, that's newly sprung in june, O my luve's like the melodie, that's sweetly played in tune"

Det är nämligen de, av alla världens textrader, som Bob Dylan själv sagt att han blivit mest inspirerad av. Att han funnit inspiration hos poeter såsom Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg, Dylan Thomas med flera är ingen större sensation, men jag måste erkänna att jag aldrig så mycket som har hört talas om den här snubben, i något sammanhang. Man lär sig något nytt varje dag.

Idag jobbade jag för första gången på över en vecka. Just som jag hade börjat tappa hoppet om att få vikariera mer så ringde de halv åtta i morse och frågade hur snart jag kunde befinna mig där följt av en blixtsnabb replik från mig; hur snart behövs jag där. Mindre än en timme senare stod där på expeditionen, utan att ha behövt inkräkta på några av mina morgon rutiner, trots att jag var tvungen att cykla dit. Hade sedan lektioner, och ett par håltimmar, fram till halv tre då jag cyklade hem. Sen dess har jag pluggat lite fysik samt försökt utvidga mitt ordförråd inför högskoleprovet, det känns en smula krystat, men vad gör man inte. Nu ska jag nog gå och sussa, det vore sannerligen en bedrift av mig om jag kom i säng innan elva, men halv tolv skulle också funka.

Vem sa att norrlänning är tystlåtan, frågar jag mig själv efter att ha suttit i telefon i över en timme med en sådan. Och då snackar vi inte någon Gävle-kis eller Hudiksvalls-snubbe utan en tvättäkta Kirunabo. Det är min handledare i Fysik B, och han kunde sannerligen inte sluta prata labbrapporter. Han påminde lite om Sverker Olofsson, han blev liksom exalterad och pratade titt som tätt så fort att orden bara forsade ut lite hipp som happ, utan något riktigt sammanhang, och jag kunde inte göra något annat än att sitta, lugn som en filbunke, på andra sidan och då och då dra in lite luft i ett karaktäristiskt "schupp!"

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det verkar vara sant det de säger, att efter regn kommer solsken. Att det sedan är en av världens största klyschor, det får man ta. Dessutom faller sig det ganska naturlig att det kommer solsken efter regn, förr eller senare. Noa fick förvisso vänta i fyrtio dagar och fyrtio nätter på att det skulle sluta regna, men tillslut sprack solen fram även då. Vilket får mig att osökt tänka på en annan klyscha, att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är väl klart som korvspat' att man kan vänta för länge, säga att det är medicin man väntar på, och man hinner dö innan man fått den, har man då inte väntat för länge säg? Hela klyschan osar konspiration, och bakom den lur passar världens samlade föräldrar som gör vad som helst, och inte tvekar en sekund att fara med osanning, för att tysta sina otåliga barn ett kort tag.

Det var inte alls tänkt att det här inlägget skulle handla om klyschor utan hur det är mycket lättare att gå upp på morgonen då solen skiner, vilket nog förövrigt kvalificerar sig som en klyscha det med. Det var för övrigt både solsken och ovanligt lätt att gå upp i morse.

Jag åker imorgon förmiddag och jag har fortfarande inte börjat packa. Och folk tycker att kvällen-innan-packning är hardcore...

För alla de som sitter där ute och väntar på min reseskildring från Schweiz kan jag komma med den glada nyheten att jag håller på att skriva den, dock kommer det ta tid innan den är färdigställd eftersom jag tenderar att ägna mig åt språkpedateri när det kommer till sådana saker.

Nu ska jag gå och lägga mig med förhoppningar om att vakna upp till en friskare, och på alla sätt bättre morgondag.

Ibland känner jag mig som en gammal man fast i en ungdoms skepnad, jag äter sill, även då det varken är jul, påsk eller midsommar, jag finner snooker på TV ytterst underhållande, mitt favoritgodis är Werther's Original, jag missar sällan en uppsättning på värmlandsoperan, jag har sett den franska filmen Jean de Florette, två gånger, Tage Daniellson är min hjälte och så fortsätter det.

Men mest uppenbart är nog ändå hur jag varje dag sitter och väntar på att klockan ska slå elva slag, för det innebär att brevbäraren snart är på ingång. I och med att det så sällan kör förbi någon här kan jag vara så gott som säker på att det är han då jag hör en surrande motor som närmar sig och då jag ser den solgula bilen tuffa upp för backen, ja då finns det inga tvivel längre. Vår postlåda är den först han kommer framtill och jag hör hur den med ett plåtigt ljud slår igen, men jag lägger ändå band på mig själv och öppnar inte ytterdörren förrän även de andra grannarna har fått sin beskärda del och postisen vänt nedåt igen, för jag vill inte framstå som desperat inför min egen brevbärare. Då han försvunnit bakom syrénhäcken finns det inte längre hämningar, jag nästintill skuttar fram på väg fram emot postlådan. Mitt hjärta pumpar allt fortrare och jag har svårt att hålla tillbaka det euforiska glädjetjutet inom mig. Jag öppnar brevlådan men finner allt som oftast att jag inte fått någon post, den dagen heller. Då vänder jag med sorgsna steg och fuktiga ögon tillbaka in till mitt krypin och försöker trösta mig själv med att det trots allt är mindre än tjugofyra timmar tills dess att han kommer nästa gång, såvida det inte är en fredag för då måste man vänta en hel helg, inser inte de på statliga postverket vilken oändligt lång tid det är?

Även detta månadsbyte ledde till en layout-förändring. Jag orkar inte sitta här och analysera fram och tillbaka, utan låter den tala för sig själv helt enkelt.

KOM att tänka på en sak...

...Ordet Kom måste vara något av Winnerbäcks favorit ord, åtminstone när det kommer till låttitlar. Inte nog med att han döpt ett helt album till det så innehåller sju av de låtar han spelat in ordet kom i någon form:
Hon kommer från främmande vidder
Kom
Kom hem nu
Kom hem till mig (text & musik M. Wiehe)
Kom ihåg mig
Kom änglar
När sommaren kommer

Var det någon som påstod att jag hade för mycket fritid?

Jag har drabbats av någon slags husten-und-förkylnungs-virus och känner mig i största allmänhet en smula småkrasslig. Det positiva är å andra sidan att min just nu hesa röst lämpar sig ypperligt för att sjunga både Dylan och Winnerbäck. Jag blev till och med såpass exalterad att jag plockade fram mitt gamla munspel som jag förövrigt spelar på alldeles för sällan. Det är dock tur att jag är ensam hemma då mina tolkningar av låtar såsom blowin' in the wind och kom ihåg mig inte alltid, läs; aldrig, går hem hos de övriga familjemedlemmarna, jag undrar varför?!

Gårdagens besök hos farmor innehöll även inslag av grävlingsjakt, eller åtminstone försök till sådan, men det hände aldrig något, och dessutom säger jägareförbundet att "Rekreationsvärdet av grävlingjakt är relativt lågt", så det kanske var lika bra, som det blev.

Malin säger:
det är en sån där "jag opererar mig från man till kvinna" som bor här
Malin säger:
dvs har bröst och skäggväxt och mörk röst, helt klart faschinerande
Per säger:
lite som Frida... fast med bröst!

Jag körde sextitvåan norrut idag, upp längs klarälvdalens färgprakt. Om man sen svänger in på vägen till vänster där och svänger höger efter bron och följer grusvägen en bit kommer man fram. Där, i en liten rödmålad stuga med vita knutar, bor min farmor. Det var alldeles länge sedan jag var där sist, men det hade lika gärna kunnat varit igår, det där är nämligen en av de där sällsynta platserna i världen där tiden tycks stå alldeles stilla. Klockan på övervåningen som tickade alldeles för högt då man skulle sova hänger kvar där på väggen, som ett tvetydigt monument över tidens existens och samtidiga icke-existens. Så jag gick ned för trappan igen och satte mig vid köksbordet och farmor hällde upp kaffet. Hon plockade fram bullar och rålltårta och sa åt mig att doppa så som hon sagt så många gånger förrut. Det var just vid det köksbordet jag från unga år uppfostades till kaffedrickare och där var det tillåtet att ha socker i kaffet, där var det tillåtet att doppa.

Klockan börjar bli sent och jag borde egentligen gå och lägga mig, men det har jag aldrig varit speciellt duktig på. Desto bättre är jag på att ligga kvar i sängen när jag väl lagt mig, det är en talang jag har.

Sitter här och lyssnar på Hello Saferide medan diset varsamt smeker runt husknutarna. Det stannar till en stund i gatlyktans sken, låter sig belysas och bildar koner av ljus i den annars så mörka höstnatten innan den fortsätter nedför grusbacken där den omfamnas helt av mörkret. Längre ned väntar sjön som ligger lugn i den vindstilla natten. Trots att det än är många månader innan isen lägger sig tassar dimman tyst fram över det svarta vattnet, den tar sig över hela sjön. Där på andra sidan ligger den gamla ångbåten förtöjd vid bryggan, den vilar stilla i på att någon åter skall bjuda upp till dans i salongen så som de gjorde för så länge sedan. Där bortanför, vid skogens rand, finns det en smal liten stig som slingar sig uppför den branta backen, mellan de ståtliga tallarna som sträcker sig mot himlen, natt som dag. Väl uppepå höjden, vid den fallfärdiga skidhytten, smeker diset åter runt en vitmålad knut, den har hittat hem. Vi har mycket gemensamt jag och diset.

Har slutligen fått ordning på internet nu, så nu är jag åter fast vid tangentbordet, men inspirationen att skriva kommer i vågor, just nu är det lågvatten...

Efter att ha varit bortrest i över en vecka så finns det två saker som jag verkligen uppskattar att komma hem till; Svensk Mellanmjölk och internet. När det gäller mjölken så fanns det vid min hemkomst igår kväll gott om det i kylskåpet, värre var det med vårat trådlösa nätverk. Tydligen har det legat nere sedan i söndags och min far som utger sig för att vara någon slags IT-konsult har inte kunnat göra någonting åt det. Som för att riktigt jävlas med mig så fungerar skype på något märkligt sätt, bara för att visa att det fortfarande finns någon slags koppling till omvärlden men inte mycket mer än så. Fortfarande har vi inte lyckats lokalisera problemet så just nu kan jag stilla min internet abstinens tack vare en nätverksslad som är dragen direkt från modemet till datorn i stora rummet (på min dator fick jag inte ens liv i internet trådbundet), det hela känns väldigt mycket nittonhundranittiofem, om du minns, det enda som saknas är ett skrikigt pipande modem. Beträffande min resa så var den helt klart välbehövlig, en semester från ingenting. Jag kommer såsmåningom lägga upp en full redogörelse för mina förehavanden, här på bloggen, i vad som troligtvis kommer bli mitt längsta inlägg någonsin, håll ut!

så jag säger som Schweizarna; A tout à l'heure!

HEJ DÅ!

Varför svarar inte min syster när jag försöker ringa till henne? Det går inte ens fram några signaler, bara ett känslolöst; "Numret du söker är inte tillgängligt just nu", är det tacken för att jag försöker vara en förstående och stödjande lillebror (jo, jag vet mycket väl att det egentligen inte är hennes fel att det inte går fram några toner, men någon måste bära offerlammet och i och med att jag redan har hackat tillräckligt på Pink Floyd senaste dygnet (och dessutom skulle få använda väldigt mycket fantasi för att få rösten i telefonluren till deras fel (det skulle dock gå om jag försökte)) så får syster bära skulden (eller kanske Halebop). Nu vart det så mycket parenteser hit och dit att jag ger upp.

Med mindre än två timmar kvar till anmälningsstopp så skickades min anmälan till högskoleprovet in. Jag brukar vanligtvis tänka över alla beslut jag fattar i åtminstone ett par veckor men några sådana tidsrymder fanns det inte nu. För jag vet inte om jag vill göra högskoleprovet, och jag vet inte heller varför jag inte skulle vilja göra det. Visst det känns som om jag har möjlighet att höja mig någon tiodels poäng men frågan är om det är värt det och om det kommer spela någon roll i slutändan i vilket fall. Nåväl, efter som jag inte direkt ha någonting annat inplanerat kan jag ju gå dit och göra det, synd bara att jag inte vet någon annan som ska göra det i år...

Om ett par timmar är jag på resa igen, och som jag har sett fram emot att få komma bort ett litet tag. Dock kommer det kännas konstigt att inte ha någon med sig, förvisso väntar mor i Geneve, men ändå. Just nu sitter jag mest och funderar på om jag glömt någonting, men jag tror inte det.

Here's Bob Dylan

Över en vecka har gått, men ändå har ingen lyckats knäcka den senaste nöten. Vissa mer eller mindre lama förslag har in kommit men ingen har ens varit i närheten. Nu ska det även nämnas att den var så gott som omöjlig, så ingen skam över er. Rätt svar är:

Robert Allen Zimmerman, Bob Dylans födelsenamn samt I'm not there, I'm gone, vilket var en ledtråd att Bob Dylan inte fanns där.

Nu reser jag bort en vecka och under den tiden får ni lägga band på era abstinensbesvär och lugna era tävlingsinstinkter så gott ni kan, för just nu blir det ingen ny tävling. Men för att hålla ångan upp kan ni ju alltid leta efter andra saker under tiden typ vesslor och sånt, de är svåra och fånga de hala små rackarna, och jävlar vad de bits...

En viss överraskning kom idag som, rent bokstavligt talat, ett brev på posten. Tydligen står jag fortfarande i kö för gitarrspel vid den kommunala musikskolan i Kil, en kö som jag ställde mig i när jag gick i åttan. Det hela känns som en viss indikation på hur mycket som satsas på barn och ungdom i vårt avlånga land. Nu hindrade ju inte det mig från att börja spela gitarr ändå, men det är en annan femma. Frågan är om jag ska gå ur kön eftersom jag känner att jag på nåt sätt vuxit ifrån det hela, eller om jag ska stå kvar i kön bara för att se hur lång tid det tar innan jag blir erbjuden en plats, om jag har tur har jag då kanske en son eller dotter som kan ta den platsen åt mig, det låter inte helt otroligt...

Trots att jag hade overkligt mycket att göra kunde jag inte hålla mig borta från Hål i väggen, vilken fantastisk programidé, helt och hållet klockren, det är inget annat en ett knippe TV-historia. En annan sak som helt klart fallit mig i smaken är trailern för någon dramaserie i SVT där en man får en hjärtinfarkt när han spelar charader och alla de andra bara fortsätter att gissa medan han signar ned framför deras fötter, länge leve public service!

Det bubblar av frustration inom mig varje gång reklamen för Nickelback dyker upp i min TV-ruta. Hur tusan kan man hävda att de är världens just nu hetaste band? Det är bara så... fel... Jag har svårt att komma på något band som inte är hetare än nickelback, jag skulle till och med vilja hävda att Pink Floyd är hetare, och ändå splittrades de för typ ett kvarts sekel sedan, då är det illa...

Lång natts färd mot fnatt

Jag är inte direkt känd för att vara ute i god tid, men nu tror jag banne mig att jag överträffat mig själv när det gäller att skjuta upp saker. Det är nu mindre än tjugoåtta timmar tills jag ska sitta på bussen mot arlanda och innan dess ska jag ha; skrivit tre labbrapporter som jag inte börjat på än, gjort två diagnoser, börjat packa, packat färdigt, ringt till körskolan, mailat min handledare och valt ut samt lagt in en massa bilder på ett USB-minne. Det kommer bli en lång natt...

Ungefär som MUN - fast på riktigt

Ikväll var jag tvungen att hjälpa mor med att skriva något resolutions-liknande inför hennes FN-möte, något jag verkligen inte var beredd på men lika fullt var tvungen att göra, precis som jag var tvungen att följa med henne in till Karlstad idag, trots att jag egentligen var för trött för att ens lämna huset. Men om man sätter det i perspektiv så är det inte speciellt farligt med tanke på att jag får komma bort från det här huset, det här landet i en dryg vecka, man kan ta en hel del då!

Blomsterängar och nytvättat hår i all ära, men jag tror inte att det finns någon doft som är fullt lika god som den av nybakade bullar. Det är lätt att glömma bort fullt hur fantastisk den är då det bakas bullar på tok för sällan i det här huset, men då det väl görs det och vågor av kanel och kardemumma vaggar ut, runt om i huset så är det som om allas våra hjärtan blir en aning lättare, lycka!

Jag vet förövrigt inte, och då är jag helt ärlig, hur många bullar jag ätit idag, men goda var de, ack så goda.

Igår fann jag mig själv gående på stan med en termos kaffe och två dubbelplopp i väskan och vad finns det då annars att göra än att slå sig ned på lämplig parkbänk för att dricka sitt kaffe? Så jag begav mig muséeparken, en plats jag har upptäckt att jag återvänder till då jag har en stund över, och slog mig ned där i solskenet. Kaffe ute i det fria blir på något mystiskt sätt godare, en bit plopp till det och lyckan är total. Det är sådana stunder som gör att man hankar sig fram genom den annars tjockgrå vardagen.

Idag fick jag äntligen tid att påbörja stickandet av min tröja och efter att ha suttit halva eftermiddagen och hela kvällen har jag insett att det kommer att ta tid, väldigt mycket t i d, som tur är har min annars otåliga personlighet begåvats med ett ogreppbart stort tålamod när det gäller just garnarbeten. Min stora förhoppning är att bli klar innan jul men jag väljer att inte nämna något årtal.

Hade jag tänkt på det, så hade jag tänkt på 1973

Det är elfte september idag, inte för att jag gått runt och tänkt på det speciellt mycket, jag kom dock att tänka på första versen av Bob Hanssons dikt, Det är så dyrt att leva:

"nu tänker jag att
samma dag som tornen föll hade jag en
amerikansk flagga i fickan
jag hade hittat den redan på
morgonen & stoppat ner den där
då och då undrade jag vad det var och tog upp den
för varje gång hade den förskjutits i betydelse
i usa går dom fortfarande runt med
amerikanska flaggor i sina fickor
så fort dom känner sig ensamma eller fula
så fort dom känner sig osäkra eller tjocka
så plockar dom upp den och viftar
dom plockar upp den nästan hela tiden
om man inte plockar upp flera gånger om dan
så åtalas man för anti-amerikansk verksamhet
för det mesta är det verkligen svårt
att förstå att det landet
är en förebild"

Dikten i sin helhet kan man lyssna på här, mer än lyssningsvärt!


Number of children who die each day of hunger: 35615
Minutes of silence: NONE
Plans for international respons: NONE
Plans for saturation network covery: NONE
Stock enchanges: NO EFFECT
Alarm level: LOW
Primetime news reports on possible perpetrators of the crime: NONE

Blivande doktoran i cykellåtar

I want you är en väldigt bra vara-ute-och-cykla-låt kom jag fram till när jag cyklade hem idag. Riktigt varför den är så bra att cykla till vet jag dock inte riktigt, kanske har något med takten att göra, eller det melodiösa munspelsintrot, det skulle man för övrigt kunna doktorera i och grotta ner sig i totalt.

Slentrian

Börjar min blogg bli tråkig? förutsägbar? intetsägande? meningslös? enkelspårig? självupprepande? Det är lite så jag ser på den ibland åtminstone, ska försöka bättra mig på den punkten, men det är inte så lätt då det händer så ytterst lite av intresse för omvärlden i mitt liv just nu (frågan är om det någonsin hänt något av intresse för omvärlden, men det har ju hittills inte hindrat mig från att skriva ändå). Jag kan, bara för att skriva något, nämna att jag idag jobbat över sju timmar vilket i Per mått mätt är oceaner av tid. Har även druckit mycket te och kaffe och ätit av mors nybakade äppelkaka som förövrigt smakade utsökt. Nu när jag tänker efter var det faktiskt såpass goda att jag nog ska smita iväg och ta en bit till, då drömmer man så vackert sen.

God Natt!

Återfall

Det var länge sen sist nu, tiden har bokstavligt flugit fram omkring oss, omkring oss som fortfarande klamrar oss fast i ungdomen, omkring oss som ändå växer upp nu. Men det var som sagt länge sedan sist nu, det är dock inget självvalt men inte heller har det funnits någon boja som hindrat mig egentligen. Som hindrat mig från att skriva totalt meningslösa inlägg... Kanske är det sommarens sakta insomnande som ironiskt nog agerade väckarklocka, det skulle inte vara första gången, men frågan är om jag verkligen ska burra in mig i min stora morgonrock och tassa runt i det tomma huset och känna min fötter mot de kalla trägolven i den tidiga gryningstimman, eller om jag skall krypa in i värmen mellan lakanen igen, somna om och återvända till drömmarnas förlovade tillika förlorade land. Allt det som inte kom med här får ni söka hos er själva.

Where's Bob Dylan?! (part 3)

Det känns som om det bara är Frida och Fanny som är engagerade i jakten på Bob Dylan och de båda har hittills funnit alla/båda de försvunna Bobbarna. Än så länge har det varit ganska uppenbart allting, men nu trappas jakten upp till en helt ny nivå. Eftersom den här deltävlingen är extraordinär ger jag er också extraordinärt mycket tid, först om en vecka ger jag er svaret om ingen redan lyckats finna innan dess det vill säga:

tjugofemtusen dollar någon?!

Jag brukar inte ha några större ha-begär men ibland vaknar någonting till liv inom mig som skriker högt då den fått syn på något extraordinärt, allra värst blir det om jag inte har någon som helst chans att köpa det. Som det där kittet med sju av Bob Dylan spelade och signerade munspelen i en ebenholtsask som finns i 25 exemplar i hela värden och som kommer säljas i slutet av oktober för 25 000 dollar. Jag skulle faktiskt till och med kunna nöja mig med att äga den mindre ebenholtsasken med bara ett C-munspel, även det signerat dock, som går lös på 5 000 dollar. Det största nöjet med att vara löjligt rik måste vara att man kan köpa sådana här saker, frågan är dock bara om de är lika roliga för de som verkligen kan köpa dem.

http://www.hohnerusa.com/bobdylan.html

Where's Dylan?! (part 2)

Mycket riktigt är en av bläckplumparna egentligen Bob Dylans huvud; det jag är mest nyfiken på är om någon hade upptäckt Dylans närvaro på bloggen innan jag påpekade det.

Så är det då dags för nästa jakt på Bob Dylan, denna gång i en högst Var är Valle?-inspirerad miljö:

Where's Dylan?!

Eftersom I'm not there tydligt insinuerar att Dylan inte är där, så är det naturliga följdfrågan; Var är Bob Dylan egentligen? Detta är även en liten tävling som jag, i brist på annat att göra, tänkte dra igång. Reglerna är enkla, ja väldigt enkla rent utav; jag lägger upp en bild i vilken Dylan någonstans har gömt sig och sen är det upp till er att finna honom och så fort som möjligt meddela mig ert svar med en kommentar. Första bilden kanske några av er känner igen från någon annanstans:



Klara, färdiga, LETA!!!

Ljusglimtar från dagen som gått!

Detta inlägg saknar, precis som min dag, allt vad meningsfullt innehåll heter.

When God tosses you lemons... make lemon sorbet... and eat it all at once... and if you get a brain freeze just keep on eating... just do it!

September, september

Jag har känt det ett tag nu, hur september krupit allt närmre inpå knutarna, med snuva och höstdepression som sitt sällskap på vägen och det är med anledning av detta som bloggen antagit en skepnad lika gråvit som gryningsdimman den här tiden på året. Det är hög tid att börja sticka sig en tröja för kulna höstkvällar med varm choklad framför öppna spisen.