Where is Per

Jag vet att det fortfarande är några dagar kvar på maj, men efter som jag är bortrest över månadsskiftet tänkte jag att det är lika så bra att byta utseende redan nu!

Så var det gjort!

the aviators for the win!

Äntligen (utan ironisk röst)

Jag är lite tudelad inför det här med att Lars Winnerbäck fortsätter att skapa bra musik som om det vore det enklaste i världen. Självklart är det underbart att vi får allt mer bra musik att lyssna på, strimmor är inte heller den något undantag som bekräftar regeln, det har ännu inte kommit. Det enda negativa är egentligen att det inte lämnar något som helst utrymme för mig att gå emot strömmen, inte utan att samtidigt gå emot mig själv i alla fall, speciellt eftersom han gått och blivit folkligare än ett flak Pripps trefemmor i solnedgången, det enda som fattas nu är väl att han spelar på Allsång på Skansen iklädd sjömansdräkt. Jag tvingas inse att jag bara en av tusen andra, men kan intet gör än att likt den obstinata vansbrosimmare som efter envist slit tröttnar på att simma motströms och tillslut ger upp för att flyta medströms igen. Det jag ville komma framtill är, hur kliché det än må låta, att Winnerbäck återigen har lyckats och att strimmor är en värdig fortsättning på Daugava och jag är ser fram emot sommarens turné. Så var det sagt!

Äntligen (med ironisk röst!)

Bob Dylan fick det för länge sedan... Det var ett bra tag sen Led Zeppelin fick det... När alla storheter redan fått det antar jag att de börjar välja och vraka bland bottenslamet, bland B-banden, Grattis Pink Floyd till polarpriset.












(Jag vill påpeka att följande inlägg inte speglar mina åsikter utan enbart är ett sätt att provocera en viss grupp av mina läsare, jag tror jag vet vilka ni är)

Citron, Lime, Apelsin

Skulle vilja skriva ett långt inlägg om hur bra Emil Jensen är, det skulle inte vara någon som helst svårighet i det, egentligen, men jag orkar inte välja ord längre, jag orkar inte längre väga alla stavelser mot varandra, tyst väga dem på min tunga innan jag låter dem flöda ned på mitt elektroniska papper bara en blinknings livslängd senare. Jag orkar knappt ens samla tillräckligt med kraft för att få till en värdig avslutning. Kan möjligtvis göra detta genom ett konstaterande att jag måste befinna mig i Rannsäter den 18 juli, och Winnerbäck får ursäkta men det är inte Sveriges vis-pop-rock-räv som är huvudattraktionen för mig den kvällen, inte den endaste åtminstone, den åtråvärda förstaplatsen får han dela med en viss estradpoet ifrån Hjärup.

Fem minuter

Hur mycket hinner jag skriva på fem minuter? Ja, fem minuter är precis så mycket tid som jag ger mig själv, varken mer eller mindre. Fem minuters konstant flöde, vad hinner att hända, hur hinner man färdas? Har redan förverkat över en minut bara för att jag råkade stava fel och upptäckte alldeles för sent att jag fortfarande hade franska rättstavningsprogram. Nog om det efter som ytterligare nästan en minut har tickat iväg, jag trodde verkligen att jag kunde skriva fortare än så här, men uppenbarligen har jag motbevisat mig själv. Visst kan det kännas tråkigt när man gör det, motbevisar sig själv alltså, som någon slags dubbelförnedring. Känner mig allt mer stressad efter som jag fortfarande inte kommit någon vart och snart är tiden slut bara för att jag i all min stress tryckt på allt för många felaktiga tangenter vilka medfört de häpnadsväckande stavningarna utav ord någonsin. Nu har jag dessutom gått över tiden, förlåt.

Till Olle!

Den sista valsen...

Olle hävdade med stor övertygelse att 2007, det var The Nationals år, nu låter jag maj vara deras månad.

Blödig som jag, kan jag erkänna att man kunde ha anat att min hornhinna blev en aning glansigare då jag läste hälsningen från Rikard på IB-bloggen. Jag tänkte att det är lika så bra att publicera den även här, för alla årets IB2or som inte läser den, men som titt som tätt tittar in här;