Nyponsoppa, vispgrädde och biokemi; mumma!

Det kliade till så i mina bloggfingrar att jag omöjligen kunde hålla dem i styr längre. Troligtvis har det att göra med faktumet att jag sitter och försöker lära mig respirationsreglering, syre-hemoglobin-bindning samt övergripande om aerob och anaerob metabolism, allting samtidigt. Dock blir även allra tråkigaste syssla åtminstone lite roligare om man samtidigt dricker julmust och lyssnar på detektivbyrån. Mer än så blir det nog faktiskt inte just idag.

För första gången i mitt nu snart tjugoåriga liv bor jag inte i Tollestabacken och ändå känns det mer än någonsin som att jag kommit hem.

Jag är verkligen ingen Robin när det kommer till att packa men det är så lätt att bli nostalgisk då man går igenom alla skrymslen och vrår där bortglömda minnen ligger gömda. Plötsligt stöter man på ett ihopvikt pappersark från hösten i PDP på vilket, med små bläckblå bokstäver, följande står nedkluddat:


Att försöka skydda sig och förebygga olyckor här i livet är som att försöka plocka upp skärvorna innan någon ens har kastat vasen i golvet. En dag kommer ditt vardagsrumsgolv lika fullt vara täckt av desperationens blomjord

Jo, jag tror bestämt att det är sant det som de sagt; Per var aldrig riktigt som de andra barnen.

Till alla er

Till alla er som blev förvånade över det senaste inlägget, till alla er som rent av blev bestörta, till alla er som blev besvikna, arga, ledsna men även till alla er som blev lite väl glada, på gränsen till euforiska, känner jag mig tvungen att tillägga att jag bara klippte av de slitna topparna och att detta var nödvändigt då jag inte vill att svalor ska bosätta sig där.

Inlägg 500

Det har tagit mig lite drygt två år för att knåpa ihop femhundra inlägg. Vissa har varit långa, visa har varit korta, vissa har har bara varit en rubrik och vissa har till och med bara varit en bild, men om en bild säger fler än tusen ord innebär det att dessa inlägg måste varit de längsta, och vips så var cirkeln sluten.

Det skulle kännas bra om jag kunde bjussa den stora skaran av hängivna läsare på en riktig bomb för att fira jubileet, något i stil med att jag härmed, nu när jag nått toppen, tänker lägga ett metaforiskt tangentbord på den metaforiska hyllan och sluta blogga. Men med tanke på att jag senaste månaderna knappt skrivit någonting skulle detta vara en närmast naturlig utveckling, en kinapuff smäller rent av högre. Så vad sägs om den här; idag har jag varit och klippt håret!

Man kan inte fyllas av tomhet

Linserna känns torra, ögnlocken faller igen och blicken är är försvunnen bort i det eviga blå. Det är dags att sova.

Saker jag vill lära mig utantill

Jag har alltid älskat, eller åtminstone skarpt gillat, onödig fakta och anser att ju mindre faktisk nytta man har av något desto roligare är det att lära sig det. Därför har jag börjat fila på en lista över saker och ting som jag vill lära mig utantill med punkter såsom världens alla flaggor och huvudstäder samt texten till Västtyska antikrigssånger från kalla krigets dagar. Någon fullständig, definitiv lista kommer det nog dock aldrig bli eftersom den ständigt kommer att uppdateras i takt med att jag fyller min hjärna med nonsens och samtidigt kommer på helt nya punkter.

Dessutom borde jag skapa en lista över saker jag vill göra, men det får bli ett senare projekt. Vid närmare eftertanke så är det paradoxalt nog något jag vill göra men det kan ända omöjligen hamna på en sådan lista eftersom man då redan måste ha, eller i samma stund få, en sådan lista och därmed är den punkten redan avklarad. Är det dock, som för mig, den första punkten som man skriver på sin lista upplöses den då punkten stryks och plötsligt kan man återigen ha en vilja av att göra en att göra göra lista och vips så är man fast i en cirkel av listor och punkter som skapas och stryks, en cirkel med hållbarhet längre än självaste skärselden. Och jag som hade tänkt att gå och lägga i kväll. Rävars!

Dagens Dylan

Bara för att stilla den värsta abstinensen, bara för att vi ska överleva till mellandagarna.

Dagens Dylan

Från pepp till depp...

Dagens Dylan

TACK!

Jag behöver inte er sympati, jag behöver en bostad!

Jag såg precis ett av de mer absurda tv-klippen jag någonsin sett, det var Quentin Tarantino som försökte lära en indier sjunga Bryan Adams med känsla i American Idol, vilket snarare låter som någonting hämtat ur en förbryllande feberdröm.

Idag har jag... har jag... ja, vad har jag gjort? Jo, jag har putsat fönster, det här jag jag gjort, och så har jag... Någonting mer borde jag väl ha hunnit med? Jo, just det, jag har sytt ett fodral till alla mina virknålar, det är bannemig inget dåligt dagsverke det. Dessutom har jag även sorterat en stor korg med garn för framtida virkprojekt.

Hela det här dagbokskonceptet, att noggrant återberätta sin dag och allt man tagit sig för under den, känns lite krystat, redan efter första inlägget. Det var helt klart värt ett försök men jag tror att jag skrotar den idén, per omgående. Då är det bättre att man väver, eller rent utav virkar in, händelser ur ens liv i inlägg som egentligen handlar om någonting helt annat, om man nu känner att man har ett brinnande behov av att berätta för hela världen exakt vad man håller på med. Och hade mitt sådant behov varit större hade jag nog redan för länge sedan skaffat ett twitterkonto och med tanke på att jag inte har något kan man dra den logiska slutsatsen att jag trivs ganska bra med att leva ett tillbakadraget och i viss mån hemlighetsfullt liv i skymundan från allt och allt.

Jag går åter omkring och funderar på om jag skall försöka göra någon slags kraftansträngning för att få den här bloggen på fötter igen. Tja, kraftansträngning kanske inte är rätt ord, jag skall helt enkelt skriva oftare än var fjortonde dag. Det skulle dock leda till en markant ökning av enkla, på gränsen till löjliga, vardagsbetraktelser, men det kanske är det som läsarna vill ha. Ett återupptagande av skrivandet skulle dock troligtvis leda till en ökning av allt, man kommer trots allt bara uppåt från noll. Förvisso finns det negativa tal men så länge ingen kommer på något sätt att skapa ett negativt antal inlägg låter jag noll vara nollpunkten. Man skulle kunna se ett successivt borttagande av de redan skriva inläggen som skapande av negativa inlägg men det hör inte till saken, det var inte hit jag ville komma. Eller helt enkelt ha en negativ ton när man skriver, det kanske är det som läsarna vill ha. Det känns lite som ödets ironi att jag som så pretentiöst vill skriva vackra romaner sitter och kämpar med ett fånigt blogginlägg och med den reflektionen lämnar jag er för den här gången.

Jag har varit tyst ett tag nu, men då jag nyss hostade till så kraftfullt att båda mina linser åkte åt sidan fick jag någon slags uppenbarelse att det var dags att skriva. Dock var uppenbarelsen inte så tydlig med exakt vad jag ska skriva. Om jag enbart ska meddela omvärlden om hostattacken eller om jag detaljerat ska berätta om allt som hänt sedan senast jag skrev. Eller om jag rent utav ska skriva ner hela min livshistoria. Allting började en tidig vintermorgon i mitten av december. Gryningssolen reste sig sakta upp bakom grantopparna och färgade de snötäckta fälten i skimrande rött. En kronhjort syns plötsligt till i skogbrynet. Den lyfte sitt praktfulla hornbeklädda huvud och spanade... Nej, det här funkar inte, det skulle ta alldeles för mycket tid, mer tid än jag känner att jag har just nu åtminstone, pm man med nu avser tiden fram tills dess att jag planerar att gå och sova, vilket är en mycket nära förestående händelse i mitt liv. Om man istället skulle välja att se nu ur ett något bredare perspektiv som i nu, det här sommarlovet så antar jag att jag skulle hinna skriva min memoarer, jag menar nitton år är väl ingenting. Dessutom kan man dra av tre år, med tanke på att jag under ib led total avsaknad av liv. Däremot är det ytterst tveksamt att jag faktiskt kommer att göra det trots att tiden finns, såpass tveksamt att sannolikheten tangerar noll. Men nu har jag åtminstone skrivit någonting. Och att jag kommer skriva någonting mer är inte någon högoddsare, frågan är bara vad. Men det, det är ett senare problem. Varför skjuta upp saker till morgondagen som du lika väl kan skjuta upp tills i övermorgon?!

Den eviga paradoxen; om Gud är allsmäktig, kan han då förstå vad Allen Ginsberg pratar om?
-Nej!

Julmust i juli, finns det något bättre?

Jag vaknade med feber igår förmiddags, jag känner verkligen att livet flutit på fint sedan jag kom hem. Min moder ringde vid lunch och jag förklarade kort hur jag mådde och sen var det inte mer med det. Trodde jag. För det hade inte gått ens fem minuter innan telefonen ringde igen. Nummerpresentatören avslöjade mors jobbnummer och hag lyfte lite halvhjärtat på luren och smågrymtade fram ett Hej, varpå jag möts av ett småhysteriskt; "Vill du att jag ska ringa vårdcentralen Per, det kanske är svininfluensan du fått". Tja, det är ju också något som man kan säga för att muntra upp sin sjuke son en aning.

Se på mig, här sitter jag, klockan tre mitt i natten, med en ljusnande himmel i österled, och kan inte sova. Jag gick och la mig klockan ett bara för att gå upp halv två och äta princesstårta och sätta mig framför datorn. Där har jag suttit sedan dess. Vanligtvis ligger ljumma sömnlösa sommarnätter högt upp på min lista över saker som gör livet värt att leva, men då man sitter inne, ensam, jet-laggad och orakad försvinner liksom magin.

Lika säkert som att ingen är fulare än sitt eget passfoto

I morgon kommer jag ha tid att skriva... vilket dock även betyder att jag med största sannolikhet inte kommer att ha lust att göra det.

I väntan på nästa inlägg

Hela den här grejen känns väldigt mycket som, efter vad jag har förstått, TV var förr i tiden. Större delen tiden var det bara testbild och någon gång då och då bröts tystnaden för en kortare stund och ut i vardagsrummet flödade bilder och ljud som ingen riktigt förstod innebörden av men som alla tittade på ändå eftersom det var det enda som kom. Likheten är onekligen slående.

Nu för tiden är det aldrig tyst, alltid är det någonting som flödar genom luften och in i TV genom kablar och ut genom rutan. Dock känns det som att man i expansionen framför allt fokuserat på kvantiteten snarare än kvalitén, för hur förklarar man annars att det trots hundra kanaler ofta inte sänds någonting man vill se.

Nu skall jag återvända till radiotystnad ett litet tag till, mediabrusets forsande flod är redan översvämmad som den är.

Med risk för att upprepa mig själv, men Bob Dylan är verkligen bäst. Alla kategorier. Punkt.

En dag kommer jag skriva dig vackra sagor

Jag antar att jag faktiskt borde skriva här lite då och då för att hålla den vid liv ytterligare ett tag. För vad är det för vits med en blogg där ingenting skrivs, *host* Vad gör du nu för tiden? *host*. Och jag kan fortfarande tänka att det där, det skulle man kunna skriva ett inlägg om, problemet är bara det att jag inte gör det utan bestämmer mig för att skriva senare, vilket blir till långt senare vilket blir till aldrig. I vissa sällsynta fall har jag dock börjat skriva men, av olika anledningar, aldrig lyckats knyta ihop säcken. Till den kategorin hör såklart inlägget om Bob Dylan från slutet av mars, som jag dock fortfarande inbillar mig att jag kommer slutföra, och givetvis även min reseskildring av Schweiz från september, som jag dock publicerade inledningen av i december.

Nu har jag glömt bort om jag ville komma fram till en poäng, men jag har åtminstone skrivit något och skall man tro min inledning så var det mitt primära mål just nu. Punkt.

Det inte alls tanken utan vad man faktiskt gör som räknas.

Sök så skall du finna

Det är intressant hur man kan gå runt och bära på vissa saker och ting utan att man någonsin reflekterar över det. Ett lysande exempel är mitt bröstben som jag i nästan nitton och ett halvt år gått runt med utan att en endaste gång lägga märke till. Det har hittills flutit med strömmen och aldrig gjort mycket väsen av sig men så idag kunde jag för första gången förnimma det, plötsligt var det så uppenbart att det fanns där. Nu kan man kanske tycka att det varit totalt slöseri att gå omkring med något under så lång tid utan att nyttja det men jag väljer att vända på steken och för en gångs skull se på saken från den positiva sidan, för tänk hur många människor som aldrig någonsin inser att de har ett brös ben, jag har trots allt, om man skall tro på den beräknade medellivslängden, tre fjärdedelar av mitt liv kvar tillsammans med mitt bröstben och än så länge har jag bara börjat på att upptäcka det, gudarna vet vilka användningsområden man kan stöta på längre fram längs vägen.

Till: Du vet vem du är

Här satt jag och kämpade hela kvällen för att skriva ett inlägg, jag och slet mitt hår för att det inte skulle sluta med ett halvfärdigt utkast, satt uppe till långt framåt småtimmarna innan jag var färdig och detta är tacken; att någon jäkla besserwisser anmärker att jag råkat skriva ett ord fel i ett citat, när jag helt utmattad av skrivkramp praktiskt taget sov på tangentbordet. Plötsligt framstår det där med två månaders tystnad som ett vettigt alternativ igen.

Return of the Jedi

Äntligen stod prästen i predikstolen...

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort...

HEEERE'S JOHNNY!

Eller så skippar jag helt enkelt alla tomma citat och... tja... och vadå.

Plötsligt tog orden slut, bara sådär. Jag känner skrivkrampen sprida sig i kroppen på ett sätt den inte gjort sedan jag satt och svettades över inlämningar hela förra året, hur den följer med blodet hur den strömmar ut genom aortan och vidare ut, hur den för varje slag når kapillärer i allt mer avskilda delar av min kropp, hur varje blodkärl blir fyllt utav skrivkramp, hur jag till slut blir ett med den, jag har inte skrivkramp, jag är skrivkramp.

Eftersom nyproduktionen av meningar och stycken totalt har avstannat så avslutar jag här på samma sätt som jag började, med lånta ord, på lånta vingar.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerqvist

LYCKA TILL!

Lystring!

Samtliga medlemmar ur familjen Wedemalm som var på Bob Dylans konsert i Globen måndagen den tjugotredje mars tvåtusennio förklaras härmed skyldiga att på sina respektive bloggar ge ett fullvärdigt återberättande utav denna händelse, särskilt med hänsyn till att his Bobness valde att spela Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again, Tangled up in blue, Desolation row, Chimes of freedom, One more cup of coffee (valley below), OCH Blowin' in the wind SAMMA KVÄLL! Jag kan inte gör annat än att glädjas med er och hoppas att hans goda form håller i sig fram till fredagens konsert i Jönköping.

Alla människor kan inte ha det bra samtidigt, det är tanken som tar mig genom dagen.

Fiat Lux

Det är många tankar som kolliderar i mitt huvud nu.
Hullerombuller.
Ingen ordning, ingen reda i tätmörkret.
De far runt där med helljusen på.
Bländande.
Där utanför lyser gatlyktorna.
Ständigt dessa gatlyktor.
Ständigt.
Dessa.
L y k t o r.

Elefanter

Det finns en historia som är i osannolika natur oroväckande lik en vandringssägnen men som jag ändå innerligt hoppas är sann. Enligt denna var det för ett icke angett antal år sedan en IB-elev som satt och skrev exams i historia, fast problemet var att just denna elev inte skrev någonting. På något sätt hade han, eller hon, under två års tid släpat sig till lektionerna, gått igenom mocks och revision period utan att ha lärt sig ett dyft. Bara det kan är ju någon slags omvänd bedrift av något slag med det osannolika har knappt en börjat. För att istället för att skriva om Bismarck och Mao, (eller vad nu historia eleverna läser om) vilket han som tidigare nämnts inte kunde ett jota om, sätter han igång att måla en elefant. Efter som eleven inte var något ljushuvud vad gäller historiska händelser kan vi åtminstone glädja oss åt att att den var oerhört estetiskt begåvad och elefantbilden var, om än icke-adekvat i sammanhanget, mycket välgjord.

Då examinator fick syn på denna elefant tyckte han att den var för bra för att kamma hem noll poäng och satte istället en låg etta. I övrigt var examinatorn hård i sin bedömning vilket ledde till omrättning som i sin tur ledde till beslutet att samtliga elevers betyg höjdes ett steg, den låga ettan blev till en låg tvåa och eftersom eleven hade haft historia på standard level och på något sätt lyckats bättre i samtliga övriga ämnen så räckte det med en tvåa, sålunda räddade elefanten hela IB-diplomet.

Anledningen till att jag berättar denna historia var att jag idag hittade en bild från ett fysik prov där någon annan elev, som förvisso till en början använde diverse formler och data, har försökt att rädda situationen med en elefant, dock, av den röda nollan att döma, utan att lyckas.

Tillsammans genom livet

Det har spekulerats om det ett tag nu, det har tisslats och tasslats i buskarna, rykten hit och rykten dit. Men nu är det äntligen officiellt, Bob Dylan släpper nytt, igen. Efter senaste studioplattan, den genomgeniala Modern Times var det ett flertal kulturjournalister och andra certifierade förstå-sig-påare som trodde att det var hans sista studioalbum. Men tji fick de! Together through life släpps den 28 april, så det är bara att börja räkna ned dagarna. Lite kuriosa är att det hela började med att Dylan skulle skriva en låt till soundtracket till en film men blev så nöjd med resultatet att han snickrade ihop ett helt eget album också.

Alla Dylanofiler kan kolla in på hans egen officiella hemsida för en intervju med his Bobness, och sedan även artikeln i Rolling Stone.

Jag har i över en veckas tid påbörjat inlägg som, av olika anledningar, inte blivit färdigskrivna. Det är inte det att jag inte har haft tid att skriva färdigt dem, för det har jag haft, gott om tid, och tro inte att jag inte velat skriva färdigt dem ty just nu har jag ingen högre önskan än att få förmågan att skriva tillbaka. Den bakomliggande orsaken till tystnaden stavas skrivkramp.

Det är långt ifrån första gången jag drabbas av akut skrivkramp, och det är inte lika frustrerande nu som det var då den inträffade med några veckor kvar till exams förra våren, men frustrerande är det lika fullt, det är det alltid. Dock har jag fortfarande inte funnit något bra botemedel, inget mirakelpiller som man kan ta eller något helande gyttjebad att nedsänka sin kropp i. Det enda som finns att göra är att vänta. Jag har väntat. Jag väntar fortfarande.

Detta är knappast mitt mest briljanta inlägg någonsin, men det är, och just nu räcker det.

And if you miss me sometimes, just look up at the stars
'cause then we'll have something in common

Dagens Dylan

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från Blood On The Tracks (1975)

More is MORE

Jag har ett helt gäng av kids i skolan som förföljer, ser upp till, ja beundrar och, i vissa fall, till och med avgudar mig. Tidigare har detta självklart boostat mitt ego ganska friskt men det var först idag jag insåg deras fulla potential.

Jag har länge velat haft en Mini Me, en som ser ut som jag, fast mindre, och som varje dag skulle gå klädd i likadana kläder som jag, fast mindre, följa med mig överallt, tycka och tänka precis som jag, prata som jag, ja, ni förstår grejen. Men varför nöja sig med en när man kan få en hel armé?

Jag tänker mig en tre-stegs-raktet:

Till den första fasen behövs stora mängder permanentvätska samt säg ett tiotal frisörer med tillhörande frisörsstolar.

Till den andra fasen behövs enorma mängder tyg och trådar av olika material och färg, och dessutom ett tjugotal duktiga, snabbsyende sömmerskor samt lika många symaskiner.

Till den tredje fasen behövs bara ett tretiotal skickliga plastikkirurger samt ett gäng skarpa hjärnor som kan ta fram ett medel för att främja dvärgväxt.

Piece of cake!

För trött för att se, för trött för att höra

Kan man förkyla en förkylning?

När vi i min barndom skulle ut och åka på familjesemester med bilen var det ett kassettband som rullade fler varv än alla andra tillsammans, detta var Trolles Trafikskola, det gula och det blåa bandet för att vara precis. I en utav sagorna som berättas av Onkel Mickwald, ideligt rättat av Rasmus, lyder sensmoralen att man inte kan förtrolla ett troll eftersom de redan är så trolliga man kan bli.

I mitten av veckan kände jag begynnelsen av en förkylning och efter ett imponerande crescendo under torsdagen nådde den sin absoluta kulmen på fredagen. Vanligtvis brukar man, eller åtminstone jag, vid förkylning sova länge, stanna inne i stugvärmen, ligga på soffan och göra sitt yttersta för att inte göra någonting. Det är som sagt vad man vanligtvis gör, den här gången valde jag att tackla min förkylning på ett lite annorlunda sätt.

Jag gick upp redan vid halvsju tiden för att göra mig i ordning för dagens strapatser. På agendan stod bestigning av Storvigeln, ett fjäll beläget på den norska sidan av svensk-norska gränsen, vilket således kräver att man först, per skidor, tar sig fram till och över nyss nämnda gräns. Dessvärre var vädret långt ifrån optimalt för alla sorters utomhuslig aktivitet. Kraftig motvind, bitande kyla och ett ymnigt snöfall färgade hela omgivningen vit. Jättevit. Mjölkvit. A4-pappers-vit.

Något seriöst toppförsök blev det aldrig, vi vände på en sjö strax innan gränsen, men det sprack upp något på hemvägen så turen och därmed veckan avslutades i sol.

Det jag vill komma fram till är att det bästa kanske inte alltid är att lägga sig snörvlande i fosterställning och tycka synd om sig själv så fort man börjar känna sig lite snuvig utan istället utmana viruset och ge sig ut i kylan, helt enkelt försöka förkyla förkylningen. Om det faktiskt fungerade eller ej låter jag vara osagt, jag var långt ifrån purfrisk idag, men samtidigt var jag definitivt inte sämre heller, och troll och förkylningar är trots allt väldigt olika.

Stilla veckan

Det här är det sista ni hör ifrån mig på en vecka eller så, för jag skall åter igen, som traditionen bjuder vecka nio, åka upp till fjällen. Riktigt hur mitt liv kommer att se ut då jag återvänder vet jag inte än och väljer att inleda den tysta veckan med att återigen konstatera att man aldrig kan förvänta sig att någonting skall vara som man förväntar sig att det skall vara.

Jag insåg idag att en nittonåring inte är någonting annat än en väldigt gammal artonåring.

Topp-tre uttryck för att gå och lägga sig

Trea: Gå och lägga sig
Två: Knyta sig
Etta: Krypa till kojs

Om vikten av att förbereda sig väl

Jag har bestämt mig för att, precis som i höstas, göra ett sista försök med högskoleprovet. Riktigt vad det skall tjäna till vet jag inte men jag hoppas väl någonstans innerst inne vill höja mig, trots att mycket talar för att så icke kommer vara fallet. Men vad som ändå får mig att tro att det kommer gå bättre den här gången ligger i att jag trots allt har mer rutin än någonsin och kommer kunna förbereda mig på bästa sätt. Högskoleprovet är den tjugoåttonde mars och ni som har läst på vet att jag kvällen innan kommer befinna mig i Jönköping för att njuta av Bob Dylan. Sen att det innebär att jag måste tillbringa delar av natten i bil på en landsväg som slingrar sig norrut genom de djupa skogarna som ligger som ett mörkgrönt täcke över hela vårat land.

Tetris

Jag satt och skrev men orden ville inte falla på plats hur mycket jag än vände och vred på dem. Det var lite som att spela en riktigt dålig omgång tetris. Då är det lika bra att bara trycka ned de fallande brickorna till en stapel i mitten, game over och sedan play again för att få börja om från scratch med ny brickor, nya ord.

Jag minns att det fanns tetris på min mors gamla mobiltelefon, en Ericsson T28, ni vet den som var världens minsta mobil telefon ett tag. Det var på den tiden statusen låg i storleken, eller snarare litenheten, och inte antalet megapixel i kameran och den främsta anledningen till det var att mobiltelefoner inte hade kameror på den tiden, det var verkligen varit väldigt länge sedan. Hur som helst så brukade jag låna hennes mobiltelefon varje tisdagskväll för då tränade jag friidrott och skulle ringa då träningen var slut. En gång råkade någon trampa på tidigare nämnda telefon med en spikskobeklädd fot, vilket resulterade i fyra distinkta hål i luckan, men man kunde fortsatt ringa med den, man kunde fortsatt skriva små korta meddelanden med den och man kunde till och med fortsatt spela tetris på den. För det här var på den tiden då de flesta mobiltelefoner hade en livslängd på flera, flera år, som sagt väldigt, väldigt, länge sedan. Min friidrottskarriär blev förövrigt varken lång eller framgångsrik, men det hade ingenting med telefonen att göra.

Level complete! NEW RECORD! Enter your name: Per

Paradoxer

Ska jag skriva att jag inte orkar skriva något, trots att jag då uppenbarligen ändå gör det, eller skall jag helt enkelt inte skriva något. Uppenbarligen föll lotten på det paradoxala första alternativet, och om jag ändå orkat skriva så här långt kan jag ju passa på att fortsätta så länge som orden fortsätter att komma. Och där tog de slut, fast samtidigt som jag skrev det upphörde uppehållet. Jag verkar ha fastnat i en lång nedåtgående spiral som jag inte kan skriva mig ur. Det enklaste vore att lyfta händerna från tangentbordet, föra muspekare till "publicera inlägg" och vänsterklicka, men om jag gör det så kan jag inte skriva att jag gjort det eftersom inlägget redan är publicerat då. Jag tror förövrigt inte att Kafka, någonsin, tampades med sådana här problem, fast å andra sidan hade han nog tillräckligt med lustiga tankar iallafall. Innan detta utvecklas till någon allvarligare psykisk störning sätter jag punkt nu. punkt. nu.

L'escadron de protection

Apropå saker som aldrig slår fel; en av anledningarna till att jag skattar och beviset på att blixten visst kan slå ned både två och tre gånger på samma ställe. Vid närmare eftertanke så skrattar jag inte så mycket, jag snarare kvider, och svårt att andas får jag också. Vad jag ville komma fram till är höljt i ett mörkt åskmoln som tornar upp sig i horisonten, trots att det är vinter.