Return of the Jedi

Äntligen stod prästen i predikstolen...

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort...

HEEERE'S JOHNNY!

Eller så skippar jag helt enkelt alla tomma citat och... tja... och vadå.

Plötsligt tog orden slut, bara sådär. Jag känner skrivkrampen sprida sig i kroppen på ett sätt den inte gjort sedan jag satt och svettades över inlämningar hela förra året, hur den följer med blodet hur den strömmar ut genom aortan och vidare ut, hur den för varje slag når kapillärer i allt mer avskilda delar av min kropp, hur varje blodkärl blir fyllt utav skrivkramp, hur jag till slut blir ett med den, jag har inte skrivkramp, jag är skrivkramp.

Eftersom nyproduktionen av meningar och stycken totalt har avstannat så avslutar jag här på samma sätt som jag började, med lånta ord, på lånta vingar.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerqvist