Tredje gången gilt

Jag kan inte förneka att det onekligen kändes konstigt att min lillasyster idag gjorde sin första dag på Tingvalla medan jag satt ensam kvar hemma, men jag börjar allt mer och mer inse att min tid där faktiskt är förbi. Det värsta tror jag är att jag inte har någon konkret plats att fly till, just nu hänger jag mest bara löst i luften, och jämfört med att dingla med benen högt i det blå och bara invänta stunden då de osynliga trådarna som håller en uppe brister och man faller sprattlande mot marken så känns skolans trygghet på något underligt sätt en smula lockande. För trots att jag nu har mer tid än någonsin att hålla på med det jag verkligen vill, kan jag inte påstå att jag gör det nämnvärt mycket mer nu än när jag kämpade i skolbänken hela dagarna och satt och skrev labbrapporter hela nätterna. Den allra största skillnaden, förutom tvånget att var i en viss byggnad hela dagarna, är sömnen, jag sover mer och framför allt på än mer skruvade tider än tidigare. Och angående det där med byggnaden så har det inte heller ändrat sig speciellt mycket, för trotts att jag får vara var jag vill, så finner jag mig själv sittandes i samma hus dag ut och dag in. Sen att det huset råkar vara mitt eget hem och inte skolan är sak samma.

Och alla nyblivna IB2:or, Njut av ert helvete, ert varma trygga helvete, för ni kommer att sakna det när ni kommit till det kalla och tomma himmelriket

Svar på tal

Efter som det inte fick plats som en enskild kommentar, så blir det ett eget inlägg utav det.

Linn, det finns det som de som hävdar att Knockin' on heavens door är en Guns n' Roses låt, men det vet både du och jag att den inte är- och det samma gäller med All along the watchtower, den är, och kommer alltid att vara Bob Dylans, sen kan jag inte förneka att Hendrix gör en ypperlig cover, rent musikaliskt, men ingen Sjunger den med samma känsla som Dylan. Och på ett sätt finns det ingen låt som är mer Dylan än just All along the watchtower, inte om man ser till hur många gånger han framfört den live.

Fanny, låtarna är samtliga Dylans egna verk, förutom möjligtvis See you later Allen Ginsberg vilken möjligtvis kan vara inspirerad av hmmm... någon annan låt. Hade jag tagit med covers också hade listan blivit ännu längre. På hans självbetitlade debutalbum är över hälften av låtarna traditionella folklåtar som han tolkar, däribland House of the rising sun och Man of constant sorrow för att nämna ett par. Tur dock att jag inte begränsade mig genom att välja bort alla låtar som någon annan gjort en cover på, då skulle det inte bli många Dylan låtar kvar...

Simply the best

Jag tänkte att jag skulle sätta mig ned och fundera ut vilken som är min verkliga favoritlåt av Bob Dylan, det blev en lista på femtio låtar, och då var jag ändå ganska hård i min utgallring. Vissa av låtarna förtjänar sin plats på listan tack vare deras underbara, poetiska texter, andra, tack vare melodier som kan få stenstoder att gråta. Sen finns det de som inte riktigt faller in i någon av föregående kategorier men som inte kan uteslutas från en sådan här lista eftersom de har någonting annat, en obeskrivlig känsla, och då spelar det inte någon roll att inspelningen är raspig och rivig, att kompet är i otakt eller att Dylan sjunger ovanligt speciellt och dessutom tappar bort sig totalt i texten, det snarare förstärker helhetskänslan. Sen finns det de låtar som utan tvekan skulle ta sig in på listan med studioversionen, men vars liveversion är än bättre och ytterligare en hel drös med anledningar. Jag tänker inte säga vilka låtar som är där utav vilka anledningar, det låter jag er utforska på egen hand. Men är ni ute efter låtar med mer känsla än musikalitet är The Bootleg Series Vol. 6 och The Basement Tapes samt den aldrig officiellt släppta inspelningen See You Later Allen Ginsberg

A Hard Rain's A-Gonna Fall

All Along the Watchtower

All I Really Want to Do

Ballad Of A Thin Man

Blowin' in the Wind

Changing of the Guards

Desolation Row

Don't Think Twice, It's All Right

Every Grain Of Sand

Forever Young

Girl of the North Country

Goin' to Acapulco

He Was A Friend Of Mine

Highway 61 Revisited

Hurricane

I Want You

Idiot Wind

I'm Not There

It Ain't Me, Babe

It's All Over Now, Baby Blue

Jokerman

Just Like a Woman

Knockin' on Heaven's Door

Let Me Die in My Footsteps

Like A Rolling Stone

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts

Love Minus Zero/No Limit

Mama, You Been on My Mind

Man In The Long Black Coat

Mr Tambourine Man

Nettie Moore

Nothing was Delivered

Rainy Day Women #12 & 35

Ring Them Bells

Romance in Durango

Sara

See You Later Allen Ginsberg

Simple Twist of Fate

Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again

Subterranean Homesick Blues

Tangled Up In Blue

The Lonesome Death of Hattie Carroll

Thunder on the Mountain

The Times They Are A-Changin’

Tombstone Blues

Tomorrow is a Long Time

Visions of Johanna

When the Deal Goes Down

Who Killed Davey Moore?

With God On Our Side

Givetvis finns det en massa fantastiska låtar av Bob Dylan som inte är med på listan. men som är mer än lyssningsvärda i vilket fall, och självklart kan jag missat någon av dessa som egentligen borde vara på listan men så kan det vara ibland.

HEUREKA!

Flaskpost

Jag vet inte om jag har påpekat det förut, men vissa mörka, sötsliskiga drycker gör sig otroligt mycket bättre på burk än på flaska. Drycken känns avslagen, tam och plastig då den dricks ur flaskan, trots att man precis tog av korken för första gången. Hederligast av allt är dock glasflaskorna, såsom det var när man var liten.

Har ni tänkt på en sak?

Det är tämligen illa då ens dator blir så varm att man får det jobbigt att skriva för att man bränner fingrarna på tangentbordet. Det var bara det.

Ett inlägg skrivet för att för en liten stund glömma vad jag borde göra

Jag har insett att så fort jag har något viktigt tillika tråkigt som jag borde göra så går jag in på bloggen för att skriva, trots att jag allt som oftast inte har det minsta att skriva om och inte ett uns kreativitet att komma på något. Det handlar helt enkelt om en regelrätt flykt och är det inte bloggen jag flyr till så är det köket och maten. Och bara för det så blev jag hungrig nu... På återseende nästa gång då jag har något viktigt att göra

[se:ve:]

Att skriva en CV måste vara det ultimata provet i formuleringskonst, speciellt om man, som jag, är i total avsaknad av några egentliga erfarenheter. Det är enklare, och mer moraliskt försvarbart, att försöka marknadsföra valfri värdelös men skyhögt prissatt TV-shop produkt för den notoriske snåljåpen Ingvar Kamprad (eller vilken smålänning som helst) än att argumentera varför man bör få det där jobbet. Det är ett moment 22 där man måste ha erfarenhet för att kunna få ett jobb, och enda sättet att få erfarenhet är att jobba.

-I övrigt har veckan varit helt OK kan man säga; jag har ätit plopp.

Nattamacka

Ibland kan det vara jobbigt att äta när man är trött, blotta tanken på att behöva öppna och stänga munnen, upprepade gånger är tillräckligt nedslående för att kunna hålla en noshörning sovande i en knapp veckas tid. Men så finns det de stunder där jobbigheten är förbytt med eufori, för vad är väl godare än källarfranska med ost, ett par tre skivor gurka samt ett stort glas isande kall ekologisk mellanmjölk, när den ljumma sommarnatten är som mörkast?

EFTERLYST: PER!

Någon undrade vart jag hade tagit vägen, och om det finns någon där ute som har någon ledtråd, det minsta lilla tips om var jag befinner mig i livet, hör av er så fort som möjligt så att jag kan reda ut det. Just nu tycks jag leva i någon slags semi-kringflackande tillvaro utan riktig koll på upp och ned, bak och fram. Egentligen är det kanske inte fullt lika illa som det låter men hur kul skulle det vara att skriva om medelmåttiga känslor, ju mer desto bättre, extra-allt, och plötsligt blev jag sugen på en nattasmörgås, synd bara att jag redan borstat tänderna. Men snart är det frukosttajm, då OS-sändningarna drar igång igen i arla morgonstund, säkert kablas simning, simhopp eller konstsim, eller någon annan ytterst heterosexuell sport med helvaxade manskroppar, ut över världen från mittens rike. Och på något konstigt sätt känns det som att jag borde sitta som klistrad framför TV så tidigt, alternativt sent, bara för att jag kan göra det, som en manifestation i min ensamhet över ett liv där ingenting viktigt ändå väntar som kräver att jag sover visst mycket på bestämda tider. Hur som helst, det var allt för nu,

Er termos i gryningen,

Per (eller åtminstone någon som utger sig för att vara honom med karaktäristiskt lockigt hår (trots att Mauno och Mårten bergsäkert hävdade att Per har ingen karaktär (men det hade inte någon utav de två heller (speciellt inte Mårten (han var faktiskt riktigt sunkig, nu när jag tänker efter noggrannare (och när jag tänker efter noggrannare inser jag även att jag borde slutat skriva vid det här laget (jag gör det nu!)))))))

Så var det augusti

Det är början av augusti, så jag far västerut som jag alltid gör, då det är början av augusti,

Angående stolpar

Idag har jag städat mitt rum, en bedrift som knappast kan anses vara en historisk milstolpe av något slag men ändå något som måste göras. Det har förövrigt varit dåligt med historiska milstolpar senaste tiden från min sida. Väldigt dåligt med stolpar överhuvudtaget, med mil eller utan. Desto fler vedklammpar däremot, men de är ju för korta för att räknas som stolpar... Jag tror att ämnet stolpar just blev uttömt...
Godnatt.

Eftertankens kranka blekhet

Jag trodde jag hade lovat mig själv att; aldrig mer. Och definitivt inte såhär snart. Jag har gjort det förut och nu gör jag det igen, sitter sista kvällen före deadline och våndas över en labbrapport, eller snarare två labbrapporter. Hur tusan blev det såhär, det var ju inte alls meningen, inte den meningen jag hade tänk ut för mig själv åtminstone. Måste återvända till tyngdaccelerationens- och realtidsrörelsensvärld. På återseende säger jag och hoppas febrilt att inte några labbar lyssnar på det.

Tillbakahumbug

Vem har tid att blogga när det finns så mycket viktigare saker att göra med sitt liv. Jag talar naturligtvis inte om att vara ute i solen, njuta av sommarens värme och ta en dag i sänder, var ligger meningsfullheten i det? Var skulle världen hamna om alla låg och slappade på gräsmattan, i skuggan under eken hela dagarna? Mitt liv har i stället fått en ny dimension sen jag för någon kväll sedan slog på eurosport2 och hamnade rakt in ett nervdallrande parti backgammon. Vilken spänning, vilken kick, vilken aldrig sinande ström av adrenalin som pumpade runt i min kropp. Man sitter som på nålar med tärningarna kastas två och två och brickorna flyttas allt närmare boet. Jag har länge levt i villfarelsen att snooker är världens bästa tv-sport men sedan den kvällen är hela min världsbild i svängning. Jag ligger sömnlös om nätterna, vrider mig fram och tillbaka i min säng, min kropp kan inte finna ro för den vet att någonstans i världen finns det ett backgammonparti som håller på att avgöras, någonstans är det det någon som kickar en av motspelarnas brickor av banan men viktigast av allt, någonstans kastas tärningarna för att avgöra vem som skall få göra första draget i ett ännu opåbörjat parti. Än finns tärningar som inte kastats, än finns brickor som inte flyttats, än finns det partin att spela, än finns det matcher att vinna!

Titlar är överskattade i vilket fall

Idag har jag tänkt försöka att, för första gången sen vi kom hem i från USA, gå och lägga mig innan midnatt, jag har i skrivande stund exakt en timme och fyrtiosju minuter på mig vilket kan tyckas vara oceaner av tid men jag vet hur lätt det är att fastna vid datorn, nära nog paralyserad, medan klockan sakta vandrar på emot småtimmarnas dal. Några timmars sömn och sedan vakna upp till en dag som är oroväckande lik föregående. Det händer väldigt lite i mitt liv just nu, ingenting händer, det är lika lugnt livlöst här utanför på gatan oavsett dag, natt, morgon eller kväll. Jag väljer natten, då kan man åtminstone låtsas att det är månens skira ljus som smeker allting till sömns och att så fort solens strålar börjar skina för en ny morgondag kommer äventyren åter, när väl dagen kommer inser man att så inte är fallet utan man står där ensam med sin besvikelse över uteblivna eskapader.

Hej, hallå igen!

Trots den överhängande risken att det hela kommer leda till en fortsatt orgie av navelskådning har jag ändå bestämt mig för att börja blogga mer igen. Inte för att jag känner att jag har mycket att dela med mig av, snarare tvärt om, jag har ingenting förutom en massa tid, så varför inte låta tiden gå genom att skriva några rader då och då, jag sitter ändå vid datorn mest hela dagarna så varför inte. Just nu äter jag förövrigt korvbröd utan korv, jag vet att ni inte bryr er det minsta om det, inte ens jag själv gör det riktigt, men som min gamla faster alltid brukade säga: "I väntan på ett scoop, hemligheter, lite husmoderlighet eller vad man än väntar på, så får man hålla till godo med några korvbröd"



Så sa hon förövrigt inte alls, jag vet inte var det kom ifrån.



Jag har inte ens en faster.



Ingen farbror heller för den delen.



Bara en moster.



Men hon har aldrig sagt något sådant.

Annu en hotell-lobby

Samtliga familjemedlemmar ar fortfarande, och kanske mot formodan, vid liv och synnerligen valmaende.

Snabbt fran Camarillo

Familjen valdigt stressad, pa vag norrut, mer om deras aventyr sa fort mojlighet ges...

Dag fyra och fem

Det var en gardag till bredden fylld med shopping, pa ett kopcentrum som med all ratt skulle kunna be kistagallerian att slanga sig i forsta basta vagg. Medan dottrarna i familjen framfor allt koncentrerade sig pa att inforskaffa linnen, vaskor, skarp och jeans var det en stor ryggsack som stod pa ende sonen agenda, och nog var den stor ryggsacken han fann, sa nu har familjen plats for ytterligare shopping da de snart beger sig till grannen i soder (ni som laser det har markte inte att det blev ett avbrott har eftersom jag var tvungen att surfa runt for att finna hotell i ovan namnda grannland, men nu kan jag, nastan en timme senare, antligen fortsatta).

Idag besokte familjen platsen for varje liten pojkspolings till hockeybogs vataste drom: hockey hall of fame. Valdig mycket hockey kan det hela sammanfattas, fran ingen malvaktsmask alls, via liten mask som inte gjorde nagon nytta alls de kunde lika garna varit utan, till dagens fancy sprejlackerade saker med motiv av vilddjur, barbystadekvinnor och vargar som ylar mot manensken, dock ingenting som slar Jesper Appelgren.

Middag hos granny igen och fodelsedagstarta for fadern som fyller ar imorgon, ser man pa! Klockan ar sent i staden dar familjen sover, men dar pa andra sidan det stora havet har solen redan borjat kika fram over horisonten, tanka sig!

Idag: CN Tower

Efter en frukost bestaende av brod och nagot gulaktigt plastigt som pastods vara ost (den enda sorten som inte var knallorange cheddar i det har landet) sa packade familjen in sig i sin lojligt stora hyrbil av market chevrolet (med en lika lojligt stor bensinforbrukning) och begav sig downtown i sallskap med Myrtle, farmoderns kusin tillika erfaren Torontobo med sina over nittio ar. Malet for dagen var CN Tower och dess beryktade glasgolv 342 meter upp i luften, nagot som inte tycktes skramma den gamla damen namnvart, hon traskade med hurtiga steg omkring medan nagra av familjens betydligt yngre medlemar, inga namn namnda, sag betydligt mer tagna ut av situationen. Till middag bjods hemlagade pork chops and mashed potatoes hos tidigare namnda krutgumma innan tidig hemfard och sanggang for den trotta och somnlangtande familjen.

Detta har hant!

Famijen lamnade det roda huset med de vita knutarna pa tisdagskvallen och fardades per bil till stockholm dar de overnattade pa rosersbergs slott. Tidigt onsdag morgon tog de flyget till New York, en stad de tyvarr inte han se mer an pa hall eftersom nasta flyg lyfte mot toronto tre timmar senare. Val dar vantade en mindre valkomstkommite (jag vet inte hur man gor accenter pa amerikanska tangentbord, ursakta), te och smorgas. Idag har familjen besokt de beryktade niagarafallen vilka var valdigt pampiga, for att halla det kortfattat.

Och du, Maja, vad hette de dar peanut butter cups som jag fick smaka efter en mentorstraff nagon gang i varas?

HEJ DÅ!

På Perfronten intet nytt!

En resa till Paris hit, en IB-middag hit och snart tar jag studenten, ändå känns det som om jag vandrar runt i, jag ser vad som för sig går omkring mig men kan inte riktigt förstå innebörden av det, som om jag gått vilse i mitt eget liv och ju mer jag letar efter en väg som skall leda mig rätt desto mer vilsen blir jag. Och jag som egentligen innerst inne vet att man ska stanna på samma plats om man går vilse, för det lärde jag mig i scouterna när jag var liten, samtidigt lärde jag mig att man, för att man skall känna sig minde ensam i sin vilsenhet, ska krama om ett träd. Så rimligtvis borde jag ge mig ut i skogen nu och slänga armarna om första bästa träd, för att åtminstone göra en sak rätt så scouten i mig blir nöjd. Men å andra sidan, då kanske jag skulle gå vilse i mörkret och vilsen det vill ingen vara.

Where is Per

Jag vet att det fortfarande är några dagar kvar på maj, men efter som jag är bortrest över månadsskiftet tänkte jag att det är lika så bra att byta utseende redan nu!

Så var det gjort!

the aviators for the win!

Äntligen (utan ironisk röst)

Jag är lite tudelad inför det här med att Lars Winnerbäck fortsätter att skapa bra musik som om det vore det enklaste i världen. Självklart är det underbart att vi får allt mer bra musik att lyssna på, strimmor är inte heller den något undantag som bekräftar regeln, det har ännu inte kommit. Det enda negativa är egentligen att det inte lämnar något som helst utrymme för mig att gå emot strömmen, inte utan att samtidigt gå emot mig själv i alla fall, speciellt eftersom han gått och blivit folkligare än ett flak Pripps trefemmor i solnedgången, det enda som fattas nu är väl att han spelar på Allsång på Skansen iklädd sjömansdräkt. Jag tvingas inse att jag bara en av tusen andra, men kan intet gör än att likt den obstinata vansbrosimmare som efter envist slit tröttnar på att simma motströms och tillslut ger upp för att flyta medströms igen. Det jag ville komma framtill är, hur kliché det än må låta, att Winnerbäck återigen har lyckats och att strimmor är en värdig fortsättning på Daugava och jag är ser fram emot sommarens turné. Så var det sagt!

Äntligen (med ironisk röst!)

Bob Dylan fick det för länge sedan... Det var ett bra tag sen Led Zeppelin fick det... När alla storheter redan fått det antar jag att de börjar välja och vraka bland bottenslamet, bland B-banden, Grattis Pink Floyd till polarpriset.












(Jag vill påpeka att följande inlägg inte speglar mina åsikter utan enbart är ett sätt att provocera en viss grupp av mina läsare, jag tror jag vet vilka ni är)

Citron, Lime, Apelsin

Skulle vilja skriva ett långt inlägg om hur bra Emil Jensen är, det skulle inte vara någon som helst svårighet i det, egentligen, men jag orkar inte välja ord längre, jag orkar inte längre väga alla stavelser mot varandra, tyst väga dem på min tunga innan jag låter dem flöda ned på mitt elektroniska papper bara en blinknings livslängd senare. Jag orkar knappt ens samla tillräckligt med kraft för att få till en värdig avslutning. Kan möjligtvis göra detta genom ett konstaterande att jag måste befinna mig i Rannsäter den 18 juli, och Winnerbäck får ursäkta men det är inte Sveriges vis-pop-rock-räv som är huvudattraktionen för mig den kvällen, inte den endaste åtminstone, den åtråvärda förstaplatsen får han dela med en viss estradpoet ifrån Hjärup.

Fem minuter

Hur mycket hinner jag skriva på fem minuter? Ja, fem minuter är precis så mycket tid som jag ger mig själv, varken mer eller mindre. Fem minuters konstant flöde, vad hinner att hända, hur hinner man färdas? Har redan förverkat över en minut bara för att jag råkade stava fel och upptäckte alldeles för sent att jag fortfarande hade franska rättstavningsprogram. Nog om det efter som ytterligare nästan en minut har tickat iväg, jag trodde verkligen att jag kunde skriva fortare än så här, men uppenbarligen har jag motbevisat mig själv. Visst kan det kännas tråkigt när man gör det, motbevisar sig själv alltså, som någon slags dubbelförnedring. Känner mig allt mer stressad efter som jag fortfarande inte kommit någon vart och snart är tiden slut bara för att jag i all min stress tryckt på allt för många felaktiga tangenter vilka medfört de häpnadsväckande stavningarna utav ord någonsin. Nu har jag dessutom gått över tiden, förlåt.

Till Olle!

Den sista valsen...

Olle hävdade med stor övertygelse att 2007, det var The Nationals år, nu låter jag maj vara deras månad.

Blödig som jag, kan jag erkänna att man kunde ha anat att min hornhinna blev en aning glansigare då jag läste hälsningen från Rikard på IB-bloggen. Jag tänkte att det är lika så bra att publicera den även här, för alla årets IB2or som inte läser den, men som titt som tätt tittar in här;

I'm better than your kids

Är det bara jag som blir nästintill upprörd över NWTs familjesidor, där det figurerar porträtt av små barn, nyss fyllda tio år, med tillhörande livshistoria. Enda problemet är att man i den åldern inte har någon livshistoria, i alla fall inte någon som på något sätt skiljer sig från deras jämngamla kamraters, de går alla i fjärde klass och på fritiden spelar de dataspel med sina kompisar. Som utfyllnad behövs det därför även vävas in framtidsplaner, vilket torde öppna för en mer personligt utpräglad bild kan man tänka, men den som, mot förmodan skulle vänta sig någon sådan kan för evigt se sig i stjärnorna, ty varenda lite kotte dessutom bli samma sak när de blir stora, antingen fotbollsproffs, hockeyproffs eller veterinär om det är en tjej, vilken underbar värld vi skulle leva i om de alla fick sin vilja igenom. Dessutom kommer de alla, på grund av sliskiga läskedrycker och godis varje dag, att drabbas av åldersdiabetes innan de ens hunnit dubbla sin ålder och passerat de tjugo.

Bekännelse

Jag vill bekänna en sak, jag lyssnade på Green Day idag, och jag tror att jag faktiskt gillade det. Min stora Green Day period började annars vintern i nian och slutade någon gång ett år senare med sin kulmen cirka halvvägs i och med deras Scandinaviumspelning sommaren innan PDP. Och det ska erkännas, att för att var ett ytterst kommersialiserat pop-rock-nästan-nästan-punk-band så förutsägbara och smyg-PK att det nästan smärtar emellanåt, så har de sina ljusglimtar.

Nu känner jag dessutom oerhört starkt för att lyssna på Kaizers Orchestra, det är sannerligen ingen hejd på musiknostalgin idag

Appropå våldtäkt

På väg in till stan i fredags agerade Jan chaufför, Anna DJ och jag passagerare, men man kan även se det som om Jan var Säpo som varken ville se eller höra då CIA ingrep på svensk mark, Anna var självaste CIA, de som utförde tortyren och jag var de två stackars egyptierna som blev misshandlade och deporterades av just CIA, för Anna bestämde att det var radion som gällde, och bara att tvingas lyssna på radio tror jag är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, men allt hade gått väl om det inte varit för att de spelade Charlotte Perrellis Hero. Jag hade fram till dess, med gott resultat, undvikit den låten, och plötsligt satt man där helt hjälplöst fastspänd emedan musiken penetrerade mina hörselgångar och liksom tryckte mot min trumhinna och min lyckliga barndom var förevigt försvunnen, bortsuddad från livets svarta tavla tills endast lite krit-damm återstod.

Sluta våldta svenska språket

Läste i ett recept på Chocolate och Raspberry cupcakes att man skulle "breda frosningen på cupcakesen". Detta väckte sannerligen frågor i mitt lilla huvud; sen när heter det cupcakes istället för muffins på svenska? och hur får de det till att det ska heta cupcakesen i bestämda pluralformen? och sen när heter det frostning i stället för glasyr?

Just nu är jag så upprörd att jag inte ens orkar driva med det. Det är bara urbota dumt helt enkelt. Och det värsta var att det var i någon katalog för akademibokhandeln, jag som trodde att de värnade om svenska språket och nu istället i allra högsta grad deltar i den gruppvåldtäkt av det svenska språket som sker simultant lite varstans i vår avlång land.

Highway Ämnestorka Revisited

I brist på annat att skriva om kan man alltid skriva lite om de som har sökt sig till bloggen via google. Fläta i luggen är den helt klart vanligaste sökningen som når hit, men långt ifrån den mest uppseendeväckande. För veckan sökning, dock inte helt utan konkurrens, är; "my chemical romance låtar i dur". Det är så infantilt att jag inte ens orkar kommentera det. Så jag lämnar det där hän och går och lägger mig i stället.

OCDed for life!

Jag sitter och funderar på hur en topp-tre-lista över mina skummaste tvångstankar skulle te sig, om man räknade in både sådana jag haft och de som jag fortfarande har. Vilka tre skulle nå pallplats, och vilken skulle slutligen knipa den åtråvärda guldmedaljen. Ibland undrar jag om jag hade ovanligt många tvångstankar som barn, om jag fortfarande har fler än van som kan anses normalt. Jag antar att de flesta faktiskt har en hel drös med tvångstankar som de inte riktigt vill känns vid, som de döljer i sitt inre, de går runt och tänker att det bara är de som är konstiga och som har sådana tankar, och till alla dem vill jag räcka ut min hand och säga; misströsta inte, du är inte ensam. Man borde kunna räkna ut antalet tvångstankar per capita och sedan sätta upp det på allsköns offentliga platser runt om i landet så att folk verkligen kunde se, svart på vitt, att de inte är ensamma. Kanske. Eller nåt.

Muuu

I förra veckan gjorde jag något som jag ytterst sällan gör, eller rättare sagt, något som jag aldrig tidigare gjort och som jag troligtvis inte kommer göra under den närmsta tiden, jag impulsinförskaffade tre Pink Floyd LP. Det var tänkt att jag bara skulle köpa en, i present till Martin, men jag kunde inte bestämma mig så jag tog alla tre men bestämde mig för att bara ge bort en, Animals, dock var den väldigt repig och kanske inte kanonljud, men den är klassisk. För mig själv behöll jag Wish you were here men framför allt Atom heart mother med världshistoriens troligtvis snyggaste omslag. Såg även ett exemplar av Beatles Revolver men den, tillika en viss Jimmi Hendrix skiva, ligger i en lite väl hög prisklass. Har även insett, efter en genomgång av min ännu allt för lilla LP samling att jag, personligen, äger fler skivor med the tripplets, tre trillingar som sjunger kärlekssånger, än jag äger Bob Dylan skivor, jag känner att någonting måste hända på den fronten. A hard rain's a-gonna fall.

Kvällningen har stavats total nostalgichock med Svensk Pop så det är utan att man sitter här med ett stort leende och sjunger, alternativt skränar, med i de oemotståndliga refrängerna, har till och med plockat fram mitt gamla munspel så nu jävlar. Den som uppfann munspelshållaren borde få mer uppmärksamhet och beundran än de får i dagens kalla munspelshatande samhälle, för de gjorde inte bara det möjligt att kombinera gitarr och munsspelsspel utan även, och än viktigare, så kan vi tacka dem idag för att vi kan spela munspel samtidigt som vi bloggar. För i ärlighetens namn, hur många instrument kan man spela samtidigt som man bloggar?

Det vore för övrigt en väldigt häftig idé, att man kopplade samma tangent bordet med en synth så att varje tangent på datorn hörde ihop med ett specifikt ljud, sen bloggade man som vanligt och skrev ett inlägg om hur dålig ens dag har varit och hur mycket man vill dö men att Kent i alla fall är bara sååå bra... Och sen, och här kommer det riktigt genuint nyskapande, publicerar man inte det skrivna inlägget utan låten som skapat av synthen när man skrev. Synd bara att jag inte är teknisk nog att fixa det just nu, jag får lägga det projektet på is ett tag, tills dess får ni hålla till godo med mina ord.

Det är någonting visst med att äta av en kaka som precis kommit ut ur ugnen, rykande het, egentligen för varm för att ha i munnen, även för varm för att svälja, men definitivt för god för att inte avnjutas. Falsk Tosca, sega chokladrutor under ett socker- och sirapsbaserat kokostäcke, är förövrigt det sötaste den mänskliga kroppen klarar av att förtära utan att hela sockerbalansen kollapsar, men det är knappt. Så senare, efter maten, blir det kaffe, kaka och plugg.

Jag har verkligen saknat att baka. I mellanstadiet bakade jag åtminstone en gång i veckan, och den vanan höll i sig en bra bit in på högstadiet då den stagnerade, men inte på något sätt upphörde. . Egentligen borde jag censurera det jag just skrev, jag hade på något sätt en tyst överenskommelse att jag inte skulle bli som dem, inte skriva om sådant. Hur som helst var det skönt med lite husmoderlighet.

Ett av de fyra elementen

Det helt klart bästa med mitt nya rum är inte, som man kanske kunde tro, att det är cirka fyra gånger större än mitt förra rum, och inte heller att garderoben är än mer vältilltagen, utan att det finns ett element precis bredvid sägen som man kan värma sin kalla fötter mot då man går och lägger sig om småkulna höstkvällar.

Nyfiken i en karamellstrut

Hur kommer det sig att den fyrkantiga Ploppen är så mycket godare än de runda som man köper i lösvikt alternativt på rulle? Har det att göra med proportionerna mellan chokladskal och fyllning månne?

Jag skulle aldrig påstå att samtliga Sam-elever är fullständiga drägg

Kul att folk sitter och spelar upp fiskmåsljud från sina raspiga mobilhögtalare, mitt i biblioteket. Verkligen. Eller sitter och youtubar klipp vars ljud sedan sprids i rummet genom ett par än raspigare datahögtalare, detta trots att vederbörande sitter med hörlurar om halsen. Varför?

Känd profil talar ut: Jag överlevde en hel dag utan min mobiltelefon

Idag glömde jag min mobil hemma vilket snabbt blev ett sätt att ta tempen på vår samtid. Det var långt i från första gången jag glömt den hemma, men definitivt den gång då det fått mest långtgående konsekvenser. Som då jag var tvungen att låna Heléns mobil för att ringa till min mamma så att hon kunde ge mig numret till Linnea så att jag skulle kunna sms'a henne och fråga om Martins nummer för att i sin tur kunna sms'a honom att han inte behövde köpa kostym. Och som när pappa var försenad på jobbet och inte kunde möta mig klockan fem som bestämt utan var var tvungen att ringa till mamma efter det att Linnea svarat på min telefon här hemma och mamma i sin tur ringt till Helén och frågat om hon var i skolan, vilket hon inte var, varpå mor bett Helén ringa till de som potentiellt var i skolan, i ett desperat försök att nå mig, vilket ledde till samtal till både Isabell och Ann, vilka båda reda hade gått, men tipsade om att Maria troligtvis fortfarande var kvar. Men vid den tiden hade jag och Maria redan sagt hej då till varandra och jag stod väntandes bredvid skolan, dock uppmanar mamma Helén till att ringa Maria ytterligare en gång för att fråga om hon möjligen kan leta upp mig med budskapet om att jag ska kontakta mamma. När Helén ringer en andra gång till Maria har även Isabell hunnit ringa och Maria påtar sig uppdraget att finna mig. Och som den gamla scout jag är så hade jag, när jag kommit vilse, stannat där jag var och det var med glädje som jag hörde Maria ropa mitt namn närmare kvart över fem och hon lånade mig hennes mobil så jag slutligen kunde ringa till mor och få reda på att far var sen, som om jag nu inte insett det själv efter en kvart, hur som helst löste sig allt. Slutet gott, allting gott, som det heter i de gamla sagorna.

Det doftar sommarregn utanför mitt fönster, mer än så hinner jag inte skriva idag...

God natt Sverige!

Ett par Krav-märkta fairtradebananer, iskall, ekologisk mellanmjölk, en bit plopp och Tangled up in blues live från Scandinavium, en helt klart värdig avslutning på dagen.

Världspremiär!

Missa inte chansen, endast idag, en unik möjlighet, jag ger er; En filmregissör idag, som en direkt motpol till En film om dagen

Meningen med livet

Lösningen till en av de riktigt stora, för att inte säga den största, existentiella frågan är icke längre höljd i dunkel, allt börjar klarna. Enligt min syster är själva livet ett tävling där den som har samlat på sig flest tomma skokartonger när den dör vinner. Och jag kan säga som så, att hon själv ligger riktigt bra till.

Idag upptäckte jag, till min stora förskräckelse att de hyvens grabbarna från Charlottenberg jag tidigare berättat om här , inte bara spelar wow på väg hem från skolan, de sitter även och diskuterar sina wow-karaktärer, på tåget, på väg till skolan klockan kvart i åtta på morgonen. Och där sitter man, med Gäst hos verkligheten i sin hand, och gör ett tappert försök att ignorera dem för att åtminstone orka läsa en sida, men deras dryga, västvärmländska, skogshuggar/bilmekaniker-dialekt vägrar att släppa taget, och trots allt detta, borde jag ändå inte kunna uppbringa minsta lilla korn av positivitet i denna situation, jo, jag satt i alla fall inte på en värmlandstrafikbuss. jag hatar bussar, jag verkligen hatar bussar!!!