På Perfronten intet nytt!

En resa till Paris hit, en IB-middag hit och snart tar jag studenten, ändå känns det som om jag vandrar runt i, jag ser vad som för sig går omkring mig men kan inte riktigt förstå innebörden av det, som om jag gått vilse i mitt eget liv och ju mer jag letar efter en väg som skall leda mig rätt desto mer vilsen blir jag. Och jag som egentligen innerst inne vet att man ska stanna på samma plats om man går vilse, för det lärde jag mig i scouterna när jag var liten, samtidigt lärde jag mig att man, för att man skall känna sig minde ensam i sin vilsenhet, ska krama om ett träd. Så rimligtvis borde jag ge mig ut i skogen nu och slänga armarna om första bästa träd, för att åtminstone göra en sak rätt så scouten i mig blir nöjd. Men å andra sidan, då kanske jag skulle gå vilse i mörkret och vilsen det vill ingen vara.