Lystring!

Samtliga medlemmar ur familjen Wedemalm som var på Bob Dylans konsert i Globen måndagen den tjugotredje mars tvåtusennio förklaras härmed skyldiga att på sina respektive bloggar ge ett fullvärdigt återberättande utav denna händelse, särskilt med hänsyn till att his Bobness valde att spela Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again, Tangled up in blue, Desolation row, Chimes of freedom, One more cup of coffee (valley below), OCH Blowin' in the wind SAMMA KVÄLL! Jag kan inte gör annat än att glädjas med er och hoppas att hans goda form håller i sig fram till fredagens konsert i Jönköping.

Alla människor kan inte ha det bra samtidigt, det är tanken som tar mig genom dagen.

Fiat Lux

Det är många tankar som kolliderar i mitt huvud nu.
Hullerombuller.
Ingen ordning, ingen reda i tätmörkret.
De far runt där med helljusen på.
Bländande.
Där utanför lyser gatlyktorna.
Ständigt dessa gatlyktor.
Ständigt.
Dessa.
L y k t o r.

Elefanter

Det finns en historia som är i osannolika natur oroväckande lik en vandringssägnen men som jag ändå innerligt hoppas är sann. Enligt denna var det för ett icke angett antal år sedan en IB-elev som satt och skrev exams i historia, fast problemet var att just denna elev inte skrev någonting. På något sätt hade han, eller hon, under två års tid släpat sig till lektionerna, gått igenom mocks och revision period utan att ha lärt sig ett dyft. Bara det kan är ju någon slags omvänd bedrift av något slag med det osannolika har knappt en börjat. För att istället för att skriva om Bismarck och Mao, (eller vad nu historia eleverna läser om) vilket han som tidigare nämnts inte kunde ett jota om, sätter han igång att måla en elefant. Efter som eleven inte var något ljushuvud vad gäller historiska händelser kan vi åtminstone glädja oss åt att att den var oerhört estetiskt begåvad och elefantbilden var, om än icke-adekvat i sammanhanget, mycket välgjord.

Då examinator fick syn på denna elefant tyckte han att den var för bra för att kamma hem noll poäng och satte istället en låg etta. I övrigt var examinatorn hård i sin bedömning vilket ledde till omrättning som i sin tur ledde till beslutet att samtliga elevers betyg höjdes ett steg, den låga ettan blev till en låg tvåa och eftersom eleven hade haft historia på standard level och på något sätt lyckats bättre i samtliga övriga ämnen så räckte det med en tvåa, sålunda räddade elefanten hela IB-diplomet.

Anledningen till att jag berättar denna historia var att jag idag hittade en bild från ett fysik prov där någon annan elev, som förvisso till en början använde diverse formler och data, har försökt att rädda situationen med en elefant, dock, av den röda nollan att döma, utan att lyckas.

Tillsammans genom livet

Det har spekulerats om det ett tag nu, det har tisslats och tasslats i buskarna, rykten hit och rykten dit. Men nu är det äntligen officiellt, Bob Dylan släpper nytt, igen. Efter senaste studioplattan, den genomgeniala Modern Times var det ett flertal kulturjournalister och andra certifierade förstå-sig-påare som trodde att det var hans sista studioalbum. Men tji fick de! Together through life släpps den 28 april, så det är bara att börja räkna ned dagarna. Lite kuriosa är att det hela började med att Dylan skulle skriva en låt till soundtracket till en film men blev så nöjd med resultatet att han snickrade ihop ett helt eget album också.

Alla Dylanofiler kan kolla in på hans egen officiella hemsida för en intervju med his Bobness, och sedan även artikeln i Rolling Stone.

Jag har i över en veckas tid påbörjat inlägg som, av olika anledningar, inte blivit färdigskrivna. Det är inte det att jag inte har haft tid att skriva färdigt dem, för det har jag haft, gott om tid, och tro inte att jag inte velat skriva färdigt dem ty just nu har jag ingen högre önskan än att få förmågan att skriva tillbaka. Den bakomliggande orsaken till tystnaden stavas skrivkramp.

Det är långt ifrån första gången jag drabbas av akut skrivkramp, och det är inte lika frustrerande nu som det var då den inträffade med några veckor kvar till exams förra våren, men frustrerande är det lika fullt, det är det alltid. Dock har jag fortfarande inte funnit något bra botemedel, inget mirakelpiller som man kan ta eller något helande gyttjebad att nedsänka sin kropp i. Det enda som finns att göra är att vänta. Jag har väntat. Jag väntar fortfarande.

Detta är knappast mitt mest briljanta inlägg någonsin, men det är, och just nu räcker det.

And if you miss me sometimes, just look up at the stars
'cause then we'll have something in common

Dagens Dylan

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från Blood On The Tracks (1975)

More is MORE

Jag har ett helt gäng av kids i skolan som förföljer, ser upp till, ja beundrar och, i vissa fall, till och med avgudar mig. Tidigare har detta självklart boostat mitt ego ganska friskt men det var först idag jag insåg deras fulla potential.

Jag har länge velat haft en Mini Me, en som ser ut som jag, fast mindre, och som varje dag skulle gå klädd i likadana kläder som jag, fast mindre, följa med mig överallt, tycka och tänka precis som jag, prata som jag, ja, ni förstår grejen. Men varför nöja sig med en när man kan få en hel armé?

Jag tänker mig en tre-stegs-raktet:

Till den första fasen behövs stora mängder permanentvätska samt säg ett tiotal frisörer med tillhörande frisörsstolar.

Till den andra fasen behövs enorma mängder tyg och trådar av olika material och färg, och dessutom ett tjugotal duktiga, snabbsyende sömmerskor samt lika många symaskiner.

Till den tredje fasen behövs bara ett tretiotal skickliga plastikkirurger samt ett gäng skarpa hjärnor som kan ta fram ett medel för att främja dvärgväxt.

Piece of cake!

För trött för att se, för trött för att höra