Jag såg precis ett av de mer absurda tv-klippen jag någonsin sett, det var Quentin Tarantino som försökte lära en indier sjunga Bryan Adams med känsla i American Idol, vilket snarare låter som någonting hämtat ur en förbryllande feberdröm.

Idag har jag... har jag... ja, vad har jag gjort? Jo, jag har putsat fönster, det här jag jag gjort, och så har jag... Någonting mer borde jag väl ha hunnit med? Jo, just det, jag har sytt ett fodral till alla mina virknålar, det är bannemig inget dåligt dagsverke det. Dessutom har jag även sorterat en stor korg med garn för framtida virkprojekt.

Hela det här dagbokskonceptet, att noggrant återberätta sin dag och allt man tagit sig för under den, känns lite krystat, redan efter första inlägget. Det var helt klart värt ett försök men jag tror att jag skrotar den idén, per omgående. Då är det bättre att man väver, eller rent utav virkar in, händelser ur ens liv i inlägg som egentligen handlar om någonting helt annat, om man nu känner att man har ett brinnande behov av att berätta för hela världen exakt vad man håller på med. Och hade mitt sådant behov varit större hade jag nog redan för länge sedan skaffat ett twitterkonto och med tanke på att jag inte har något kan man dra den logiska slutsatsen att jag trivs ganska bra med att leva ett tillbakadraget och i viss mån hemlighetsfullt liv i skymundan från allt och allt.

Jag går åter omkring och funderar på om jag skall försöka göra någon slags kraftansträngning för att få den här bloggen på fötter igen. Tja, kraftansträngning kanske inte är rätt ord, jag skall helt enkelt skriva oftare än var fjortonde dag. Det skulle dock leda till en markant ökning av enkla, på gränsen till löjliga, vardagsbetraktelser, men det kanske är det som läsarna vill ha. Ett återupptagande av skrivandet skulle dock troligtvis leda till en ökning av allt, man kommer trots allt bara uppåt från noll. Förvisso finns det negativa tal men så länge ingen kommer på något sätt att skapa ett negativt antal inlägg låter jag noll vara nollpunkten. Man skulle kunna se ett successivt borttagande av de redan skriva inläggen som skapande av negativa inlägg men det hör inte till saken, det var inte hit jag ville komma. Eller helt enkelt ha en negativ ton när man skriver, det kanske är det som läsarna vill ha. Det känns lite som ödets ironi att jag som så pretentiöst vill skriva vackra romaner sitter och kämpar med ett fånigt blogginlägg och med den reflektionen lämnar jag er för den här gången.

Jag har varit tyst ett tag nu, men då jag nyss hostade till så kraftfullt att båda mina linser åkte åt sidan fick jag någon slags uppenbarelse att det var dags att skriva. Dock var uppenbarelsen inte så tydlig med exakt vad jag ska skriva. Om jag enbart ska meddela omvärlden om hostattacken eller om jag detaljerat ska berätta om allt som hänt sedan senast jag skrev. Eller om jag rent utav ska skriva ner hela min livshistoria. Allting började en tidig vintermorgon i mitten av december. Gryningssolen reste sig sakta upp bakom grantopparna och färgade de snötäckta fälten i skimrande rött. En kronhjort syns plötsligt till i skogbrynet. Den lyfte sitt praktfulla hornbeklädda huvud och spanade... Nej, det här funkar inte, det skulle ta alldeles för mycket tid, mer tid än jag känner att jag har just nu åtminstone, pm man med nu avser tiden fram tills dess att jag planerar att gå och sova, vilket är en mycket nära förestående händelse i mitt liv. Om man istället skulle välja att se nu ur ett något bredare perspektiv som i nu, det här sommarlovet så antar jag att jag skulle hinna skriva min memoarer, jag menar nitton år är väl ingenting. Dessutom kan man dra av tre år, med tanke på att jag under ib led total avsaknad av liv. Däremot är det ytterst tveksamt att jag faktiskt kommer att göra det trots att tiden finns, såpass tveksamt att sannolikheten tangerar noll. Men nu har jag åtminstone skrivit någonting. Och att jag kommer skriva någonting mer är inte någon högoddsare, frågan är bara vad. Men det, det är ett senare problem. Varför skjuta upp saker till morgondagen som du lika väl kan skjuta upp tills i övermorgon?!

Den eviga paradoxen; om Gud är allsmäktig, kan han då förstå vad Allen Ginsberg pratar om?
-Nej!

Julmust i juli, finns det något bättre?