Dödsångest!

Några gånger per år hugger det till som bara den i mitt hjärta. Det krampar, hugger, sliter, rycker och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag orkar inte hålla mig upprätt utan intar en snarast dubbelvikt ställning. Det är då jag inser, jag håller på att få en hjärtattack, mina dagar är räknade. Jag börjar ångra att jag inte levt nyttigare och tagit bättre hand om min kropp och mitt hjärta, ångesten kommer svepande, jag ser ljuset i tunneln, är beredd att motvilligt ta det sista klivet över till den andra sidan. Då, lika plötsligt som det kommit upphör smärtan och allting återgår till det normala, inte ett spår av det som varit och i samma stund försvinner även tankarna på förändrat leverne. Samma visa varje gång, om inte annat kommer min panik över kramperna leda till en verklig hjärtattack, förr eller senare kommer den.