Eftertankens kranka blekhet

Jag trodde jag hade lovat mig själv att; aldrig mer. Och definitivt inte såhär snart. Jag har gjort det förut och nu gör jag det igen, sitter sista kvällen före deadline och våndas över en labbrapport, eller snarare två labbrapporter. Hur tusan blev det såhär, det var ju inte alls meningen, inte den meningen jag hade tänk ut för mig själv åtminstone. Måste återvända till tyngdaccelerationens- och realtidsrörelsensvärld. På återseende säger jag och hoppas febrilt att inte några labbar lyssnar på det.