Tredje gången gilt

Jag kan inte förneka att det onekligen kändes konstigt att min lillasyster idag gjorde sin första dag på Tingvalla medan jag satt ensam kvar hemma, men jag börjar allt mer och mer inse att min tid där faktiskt är förbi. Det värsta tror jag är att jag inte har någon konkret plats att fly till, just nu hänger jag mest bara löst i luften, och jämfört med att dingla med benen högt i det blå och bara invänta stunden då de osynliga trådarna som håller en uppe brister och man faller sprattlande mot marken så känns skolans trygghet på något underligt sätt en smula lockande. För trots att jag nu har mer tid än någonsin att hålla på med det jag verkligen vill, kan jag inte påstå att jag gör det nämnvärt mycket mer nu än när jag kämpade i skolbänken hela dagarna och satt och skrev labbrapporter hela nätterna. Den allra största skillnaden, förutom tvånget att var i en viss byggnad hela dagarna, är sömnen, jag sover mer och framför allt på än mer skruvade tider än tidigare. Och angående det där med byggnaden så har det inte heller ändrat sig speciellt mycket, för trotts att jag får vara var jag vill, så finner jag mig själv sittandes i samma hus dag ut och dag in. Sen att det huset råkar vara mitt eget hem och inte skolan är sak samma.

Och alla nyblivna IB2:or, Njut av ert helvete, ert varma trygga helvete, för ni kommer att sakna det när ni kommit till det kalla och tomma himmelriket