Kan man förkyla en förkylning?

När vi i min barndom skulle ut och åka på familjesemester med bilen var det ett kassettband som rullade fler varv än alla andra tillsammans, detta var Trolles Trafikskola, det gula och det blåa bandet för att vara precis. I en utav sagorna som berättas av Onkel Mickwald, ideligt rättat av Rasmus, lyder sensmoralen att man inte kan förtrolla ett troll eftersom de redan är så trolliga man kan bli.

I mitten av veckan kände jag begynnelsen av en förkylning och efter ett imponerande crescendo under torsdagen nådde den sin absoluta kulmen på fredagen. Vanligtvis brukar man, eller åtminstone jag, vid förkylning sova länge, stanna inne i stugvärmen, ligga på soffan och göra sitt yttersta för att inte göra någonting. Det är som sagt vad man vanligtvis gör, den här gången valde jag att tackla min förkylning på ett lite annorlunda sätt.

Jag gick upp redan vid halvsju tiden för att göra mig i ordning för dagens strapatser. På agendan stod bestigning av Storvigeln, ett fjäll beläget på den norska sidan av svensk-norska gränsen, vilket således kräver att man först, per skidor, tar sig fram till och över nyss nämnda gräns. Dessvärre var vädret långt ifrån optimalt för alla sorters utomhuslig aktivitet. Kraftig motvind, bitande kyla och ett ymnigt snöfall färgade hela omgivningen vit. Jättevit. Mjölkvit. A4-pappers-vit.

Något seriöst toppförsök blev det aldrig, vi vände på en sjö strax innan gränsen, men det sprack upp något på hemvägen så turen och därmed veckan avslutades i sol.

Det jag vill komma fram till är att det bästa kanske inte alltid är att lägga sig snörvlande i fosterställning och tycka synd om sig själv så fort man börjar känna sig lite snuvig utan istället utmana viruset och ge sig ut i kylan, helt enkelt försöka förkyla förkylningen. Om det faktiskt fungerade eller ej låter jag vara osagt, jag var långt ifrån purfrisk idag, men samtidigt var jag definitivt inte sämre heller, och troll och förkylningar är trots allt väldigt olika.

Stilla veckan

Det här är det sista ni hör ifrån mig på en vecka eller så, för jag skall åter igen, som traditionen bjuder vecka nio, åka upp till fjällen. Riktigt hur mitt liv kommer att se ut då jag återvänder vet jag inte än och väljer att inleda den tysta veckan med att återigen konstatera att man aldrig kan förvänta sig att någonting skall vara som man förväntar sig att det skall vara.

Jag insåg idag att en nittonåring inte är någonting annat än en väldigt gammal artonåring.

Topp-tre uttryck för att gå och lägga sig

Trea: Gå och lägga sig
Två: Knyta sig
Etta: Krypa till kojs

Om vikten av att förbereda sig väl

Jag har bestämt mig för att, precis som i höstas, göra ett sista försök med högskoleprovet. Riktigt vad det skall tjäna till vet jag inte men jag hoppas väl någonstans innerst inne vill höja mig, trots att mycket talar för att så icke kommer vara fallet. Men vad som ändå får mig att tro att det kommer gå bättre den här gången ligger i att jag trots allt har mer rutin än någonsin och kommer kunna förbereda mig på bästa sätt. Högskoleprovet är den tjugoåttonde mars och ni som har läst på vet att jag kvällen innan kommer befinna mig i Jönköping för att njuta av Bob Dylan. Sen att det innebär att jag måste tillbringa delar av natten i bil på en landsväg som slingrar sig norrut genom de djupa skogarna som ligger som ett mörkgrönt täcke över hela vårat land.

Tetris

Jag satt och skrev men orden ville inte falla på plats hur mycket jag än vände och vred på dem. Det var lite som att spela en riktigt dålig omgång tetris. Då är det lika bra att bara trycka ned de fallande brickorna till en stapel i mitten, game over och sedan play again för att få börja om från scratch med ny brickor, nya ord.

Jag minns att det fanns tetris på min mors gamla mobiltelefon, en Ericsson T28, ni vet den som var världens minsta mobil telefon ett tag. Det var på den tiden statusen låg i storleken, eller snarare litenheten, och inte antalet megapixel i kameran och den främsta anledningen till det var att mobiltelefoner inte hade kameror på den tiden, det var verkligen varit väldigt länge sedan. Hur som helst så brukade jag låna hennes mobiltelefon varje tisdagskväll för då tränade jag friidrott och skulle ringa då träningen var slut. En gång råkade någon trampa på tidigare nämnda telefon med en spikskobeklädd fot, vilket resulterade i fyra distinkta hål i luckan, men man kunde fortsatt ringa med den, man kunde fortsatt skriva små korta meddelanden med den och man kunde till och med fortsatt spela tetris på den. För det här var på den tiden då de flesta mobiltelefoner hade en livslängd på flera, flera år, som sagt väldigt, väldigt, länge sedan. Min friidrottskarriär blev förövrigt varken lång eller framgångsrik, men det hade ingenting med telefonen att göra.

Level complete! NEW RECORD! Enter your name: Per

Paradoxer

Ska jag skriva att jag inte orkar skriva något, trots att jag då uppenbarligen ändå gör det, eller skall jag helt enkelt inte skriva något. Uppenbarligen föll lotten på det paradoxala första alternativet, och om jag ändå orkat skriva så här långt kan jag ju passa på att fortsätta så länge som orden fortsätter att komma. Och där tog de slut, fast samtidigt som jag skrev det upphörde uppehållet. Jag verkar ha fastnat i en lång nedåtgående spiral som jag inte kan skriva mig ur. Det enklaste vore att lyfta händerna från tangentbordet, föra muspekare till "publicera inlägg" och vänsterklicka, men om jag gör det så kan jag inte skriva att jag gjort det eftersom inlägget redan är publicerat då. Jag tror förövrigt inte att Kafka, någonsin, tampades med sådana här problem, fast å andra sidan hade han nog tillräckligt med lustiga tankar iallafall. Innan detta utvecklas till någon allvarligare psykisk störning sätter jag punkt nu. punkt. nu.

L'escadron de protection

Apropå saker som aldrig slår fel; en av anledningarna till att jag skattar och beviset på att blixten visst kan slå ned både två och tre gånger på samma ställe. Vid närmare eftertanke så skrattar jag inte så mycket, jag snarare kvider, och svårt att andas får jag också. Vad jag ville komma fram till är höljt i ett mörkt åskmoln som tornar upp sig i horisonten, trots att det är vinter.

Gissa pedofilen

Jag och lillasyster kom på en ny lek idag, den heter Gissa pedofilen. Den går till som så att man går in på Lunarstorm och sedan finna katten bland hermelinerna eller pedofilen bland fjortisarna om man skall tala klarspråk. Detta kanske låter oerhört löjligt, och det må så vara, men så mycket som jag och syster skrattade idag har vi inte gjort på länge, någon av oss, och då kan ska det nämnas att jag senaste månaden, utav olika anledningar, har haft ovanligt nära till skratt.

Om man tröttnar på att leka gissa pedofilen kan man alltid roa sig med att klicka på något utav ansiktena och på så sätt få fram vederbörandes krypin, det är många gånger lika underhållande det.

Lägg även märke till den anmärkningsvärt stora andelen av tjejernas profilbilder som är tagna snett uppifrån, det slår helt enkelt aldrig fel.

Så länge jag inte slutar som Carola är jag nöjd

Jag har som redan nämnts här någon slags föreställning om att min frisyr kommer se ut som Robert Plants från sjuttiotalet om jag låter håret växa. Nu har jag dock upptäckt att jag även, på resans gång, lyckats pricka in lite andra musikers frisyrer. Bob Dylans i höstas, Jim Morrisons vid nyår, Andrew Stockdale och Magnus Uggla under januari och, imorse, Wolfgang Amadeus Mozart!

Dagens Dylan

Ibland händer det att man fastnar framför paint ett litet tag. Idag fastnade jag framför paint ett litet tag. Jag hade ingen som helst tanke på vad jag skulle måla utan det fick bli som blev.



Och såhär i efterhand jag kom lite osökt att tänka på Dylans Simple twist of fate från, närmast magiska, Blood On The Tracks (1975)

2019-02-09

Om tio år är det lördagskväll, jag undrar vad jag kommer att göra då...

Vid dagens slut

Jag är trött i kropp såväl som sinne
och sover snart i sängens linne
och drömmer drömmar om en dag
till bredden fylld av välbehag

Dagens Dylan

Tomorrow is a long time från Bob Dylan's Greatest Hits, Vol II (1971)

Vardagsäventyr

Vill man ha lite extra spänning i tillvaron kan man alltid bege sig ut på en biltur i en volvo sju-fyrtiofemma efter en eftermiddag av ymnigt snöfall, även den kortaste av resor kan visa sig bli ett äventyr. Det var tänkt att jag snabbt och lätt skulle backa in bilen, som stod utan för vårat staket, på gården, en sträcka på tio meter, och då räknar jag högt. Jag rullade nedåt en liten bit för att komma i position och lyfte försiktigt, försiktigt på kopplingen och sedvanligt började hjulen att röra på sig men det gjorde inte bilen. Hur jag än försökte så kom jag inte bakåt/uppåt, de drivande bakhjulen bara spann och spann. Blixtsnabb ändrade jag taktik och rullade ytterligare en bit längre ned, in på grannens infart för att där vända för att således kunna åka rättvänd in på gården. Inte heller detta gick bilen med på, bakhjulsgreppet var fortsatt lika med noll och ingenting.

Men jag är inte den som är den utan jag ändrade återigen taktik och fortsatte ytterliggare en bit nedåt, denna gång med baken först, för att komma in på granne nummer tvås infart som är betydligt planare för att kunna ta sats. Dessvärre har inte grannen bott i huset senaste året så ingen bryr sig längre om att skotta infarten så det där med att ta sats funkade inte heller som jag hoppats. Så jag svängde en sista gång nedåt och åkte en runda på åtminstone ett par tre kilometer för att kunna komma ända uppifrån igen och gjorde denna gång inga försök till att backa utan det jag borde gjort från början, nämligen att helt enkelt köra ned bilen på gården, med rätt ände först. Såhär i efterhand är jag enbart glad och tacksam över att jag inte körde fast ordentligt i snön vilket det kändes som jag var på väg att göra precis hela tiden.

Om att låta någon väldigt dum få hålla i spakarna

Det känns lite underligt att jag hjälper min storasyster att skriva sin CV, detta trots att jag aldrig har skrivit någon själv, där kan man snacka om okvalificerad arbetskraft, som att låta en treåring sköta säkerheten på ett kärnkraftverk eller låta en shimpans hålla i skalpellen under en by-pass operation. Fel man på rätt plats helt enkelt, eller kanske rätt man på fel plats, fast mest troligt är nog ändå fel man på fel plats.

Nog för att jag inte är utbildad lärare och således saknar stora delar av pedagogiken, men när jag vikarierar på högstadiet så lär jag åtminstone ut sådant som jag själv läst (om man bortser från tyska där den enda längre meningen jag kan handlar om en kaffedrickande bäver).

Blixtlås

Följande lilla historia behöver inte nödvändigtvis ha någon som helst verklighetsanknytning och utspelar sig i en stad långt, långt borta.

En far och en son hade precis ätit lunch, utanför restaurantfönstret virvlade några snöflingor sakta mot marken och de båda satte på sig sina jackor för att åter bege sig ut i vinterstaden. Nu föll det sig inte bättre än att dragkedjan i faderns jacka beslutade sig för strejka precis då han satt fast de två delarna. Hur han än slet och drog så satt det där det satt utan någon som helst tanke på att röra sig varken uppåt eller nedåt. Det fanns ingenting annat att göra än att provisoriskt hålla jackan stängd med ena handen tills de kommit till bilen som lyckligtvis stod parkerad bara några kvarter bort.

På väg till bilen gick de, av en ren slump, förbi en liten affär med en annonstavla utanför där det stod just "Lagning av blixtlås". De båda gick in för att, enbart på skoj, få reda på hur mycket det skulle kosta att fixa det. De två expediterna i den lilla affären granskade jackan i några sekunder och sade sedan att det hela skulle kosta ett par hundra, inklusive en ny dragkedja, vilket var betydligt billigare än vad mannen förväntat sig. Dessvärre var fadern och sonen inte från staden och dessutom på väg hem och förklarade detta för expediterna. Inga problem sade de, om ni har tid att vänta så kan vi göra det på en timma. Utan någon någon som helst betänketid slog han, till sonens stora förvåning, till och plockade ur sin plånbok och mobiltelefon ur fickorna. Just som han var på väg ut genom dörren igen, sträckte expediten fram en kavaj som han sade att mannen kunde få låna under tiden, som skydd mot snö och kyla.

En timme senare kom han tillbaka, jackan var som ny, allt var frid och fröjd och sonen var en smula förbryllad över faderns impulsivitet.

whuuuääääääuuuuuuuuäääääääääuuuuuuuuuuuuääääääääääääääuuuuuuuuuuuuuuuuuääääääääääääääääääääääääääaeiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaaiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih

Jag har inte återhämtat mig än, jag kippar fortfarande efter andan.

*Långt kvidande ljud*

Det är inte sant!

Men motsägelsefullt nog så är det just vad det är. Och vad det är? Att Hives spelar på nöjes den tjugosjunde mars, samma dag som jag och en viss Herr Dylan båda gästar Jönköping.

Hur är det möjligt att Hives alltid lyckas gå mig om intet med minsta möjlig marginal? Om jag hade fått en slant för varje gång som jag nästan skulle jag vara en rik man vid det här laget, men inte ens någon sådan deal har man som plåster på såren, frustration.

Men så tar jag ett djupt andetag och tänker på vad jag precis skrev, att både jag och Dylan gästar Jönköping samtidigt och allt känns lite bättre. Och djupt inom mig vet jag att jag en vacker dag kommer att få se Hives, jag måste bara vänta lite till.

Dagens Dylan

Stuck inside of mobile with the Memphis blues again från Blonde on Blone (1966)

Superskål

Jag sitter här och är tämligen trött, för utav någon anledning tyckte jag att det där med Super Bowl verkade vara en god idé vilket ledde till att jag inte kom i säng förrän kvart över fyra och då är det klart att de tre timmar senare ringer från skolan och frågar om jag kan jobba. Jovisst, inga problem! svarade jag med den mest alerta ton jag då, mer levande än död, kunde frambringa. Dock har jag lyckats hålla mig förvånansvärt upprätt och jag skänker en tacksamhetens tanke till IB som med sina eviga inlämningsuppgifter tvingat mig att otaliga nätter försaka min sömn för att skrivande sitta uppe och sålunda blivit ordentligt luttrad.

Om jag ångrar att jag satt upp i natt? Inte en chans, amerikansk fotboll må va den drygaste sporten någonsin, golf, dressyr och schack inräknat, men det var ändå mysigt att krypa upp i fåtöljen med fårfällen och se matchen sakta lunka framåt hand i hand med småtimmarna.