Vardagsäventyr

Vill man ha lite extra spänning i tillvaron kan man alltid bege sig ut på en biltur i en volvo sju-fyrtiofemma efter en eftermiddag av ymnigt snöfall, även den kortaste av resor kan visa sig bli ett äventyr. Det var tänkt att jag snabbt och lätt skulle backa in bilen, som stod utan för vårat staket, på gården, en sträcka på tio meter, och då räknar jag högt. Jag rullade nedåt en liten bit för att komma i position och lyfte försiktigt, försiktigt på kopplingen och sedvanligt började hjulen att röra på sig men det gjorde inte bilen. Hur jag än försökte så kom jag inte bakåt/uppåt, de drivande bakhjulen bara spann och spann. Blixtsnabb ändrade jag taktik och rullade ytterligare en bit längre ned, in på grannens infart för att där vända för att således kunna åka rättvänd in på gården. Inte heller detta gick bilen med på, bakhjulsgreppet var fortsatt lika med noll och ingenting.

Men jag är inte den som är den utan jag ändrade återigen taktik och fortsatte ytterliggare en bit nedåt, denna gång med baken först, för att komma in på granne nummer tvås infart som är betydligt planare för att kunna ta sats. Dessvärre har inte grannen bott i huset senaste året så ingen bryr sig längre om att skotta infarten så det där med att ta sats funkade inte heller som jag hoppats. Så jag svängde en sista gång nedåt och åkte en runda på åtminstone ett par tre kilometer för att kunna komma ända uppifrån igen och gjorde denna gång inga försök till att backa utan det jag borde gjort från början, nämligen att helt enkelt köra ned bilen på gården, med rätt ände först. Såhär i efterhand är jag enbart glad och tacksam över att jag inte körde fast ordentligt i snön vilket det kändes som jag var på väg att göra precis hela tiden.