Med risk för att upprepa mig själv, men Bob Dylan är verkligen bäst. Alla kategorier. Punkt.

En dag kommer jag skriva dig vackra sagor

Jag antar att jag faktiskt borde skriva här lite då och då för att hålla den vid liv ytterligare ett tag. För vad är det för vits med en blogg där ingenting skrivs, *host* Vad gör du nu för tiden? *host*. Och jag kan fortfarande tänka att det där, det skulle man kunna skriva ett inlägg om, problemet är bara det att jag inte gör det utan bestämmer mig för att skriva senare, vilket blir till långt senare vilket blir till aldrig. I vissa sällsynta fall har jag dock börjat skriva men, av olika anledningar, aldrig lyckats knyta ihop säcken. Till den kategorin hör såklart inlägget om Bob Dylan från slutet av mars, som jag dock fortfarande inbillar mig att jag kommer slutföra, och givetvis även min reseskildring av Schweiz från september, som jag dock publicerade inledningen av i december.

Nu har jag glömt bort om jag ville komma fram till en poäng, men jag har åtminstone skrivit något och skall man tro min inledning så var det mitt primära mål just nu. Punkt.

Det inte alls tanken utan vad man faktiskt gör som räknas.

Sök så skall du finna

Det är intressant hur man kan gå runt och bära på vissa saker och ting utan att man någonsin reflekterar över det. Ett lysande exempel är mitt bröstben som jag i nästan nitton och ett halvt år gått runt med utan att en endaste gång lägga märke till. Det har hittills flutit med strömmen och aldrig gjort mycket väsen av sig men så idag kunde jag för första gången förnimma det, plötsligt var det så uppenbart att det fanns där. Nu kan man kanske tycka att det varit totalt slöseri att gå omkring med något under så lång tid utan att nyttja det men jag väljer att vända på steken och för en gångs skull se på saken från den positiva sidan, för tänk hur många människor som aldrig någonsin inser att de har ett brös ben, jag har trots allt, om man skall tro på den beräknade medellivslängden, tre fjärdedelar av mitt liv kvar tillsammans med mitt bröstben och än så länge har jag bara börjat på att upptäcka det, gudarna vet vilka användningsområden man kan stöta på längre fram längs vägen.

Till: Du vet vem du är

Här satt jag och kämpade hela kvällen för att skriva ett inlägg, jag och slet mitt hår för att det inte skulle sluta med ett halvfärdigt utkast, satt uppe till långt framåt småtimmarna innan jag var färdig och detta är tacken; att någon jäkla besserwisser anmärker att jag råkat skriva ett ord fel i ett citat, när jag helt utmattad av skrivkramp praktiskt taget sov på tangentbordet. Plötsligt framstår det där med två månaders tystnad som ett vettigt alternativ igen.

Return of the Jedi

Äntligen stod prästen i predikstolen...

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort...

HEEERE'S JOHNNY!

Eller så skippar jag helt enkelt alla tomma citat och... tja... och vadå.

Plötsligt tog orden slut, bara sådär. Jag känner skrivkrampen sprida sig i kroppen på ett sätt den inte gjort sedan jag satt och svettades över inlämningar hela förra året, hur den följer med blodet hur den strömmar ut genom aortan och vidare ut, hur den för varje slag når kapillärer i allt mer avskilda delar av min kropp, hur varje blodkärl blir fyllt utav skrivkramp, hur jag till slut blir ett med den, jag har inte skrivkramp, jag är skrivkramp.

Eftersom nyproduktionen av meningar och stycken totalt har avstannat så avslutar jag här på samma sätt som jag började, med lånta ord, på lånta vingar.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerqvist

LYCKA TILL!