G-dur i 17 minuter och 23 sekunder - I väntan på nästa OS

Jag har varit tyst ett tag nu, men då jag nyss hostade till så kraftfullt att båda mina linser åkte åt sidan fick jag någon slags uppenbarelse att det var dags att skriva. Dock var uppenbarelsen inte så tydlig med exakt vad jag ska skriva. Om jag enbart ska meddela omvärlden om hostattacken eller om jag detaljerat ska berätta om allt som hänt sedan senast jag skrev. Eller om jag rent utav ska skriva ner hela min livshistoria. Allting började en tidig vintermorgon i mitten av december. Gryningssolen reste sig sakta upp bakom grantopparna och färgade de snötäckta fälten i skimrande rött. En kronhjort syns plötsligt till i skogbrynet. Den lyfte sitt praktfulla hornbeklädda huvud och spanade... Nej, det här funkar inte, det skulle ta alldeles för mycket tid, mer tid än jag känner att jag har just nu åtminstone, pm man med nu avser tiden fram tills dess att jag planerar att gå och sova, vilket är en mycket nära förestående händelse i mitt liv. Om man istället skulle välja att se nu ur ett något bredare perspektiv som i nu, det här sommarlovet så antar jag att jag skulle hinna skriva min memoarer, jag menar nitton år är väl ingenting. Dessutom kan man dra av tre år, med tanke på att jag under ib led total avsaknad av liv. Däremot är det ytterst tveksamt att jag faktiskt kommer att göra det trots att tiden finns, såpass tveksamt att sannolikheten tangerar noll. Men nu har jag åtminstone skrivit någonting. Och att jag kommer skriva någonting mer är inte någon högoddsare, frågan är bara vad. Men det, det är ett senare problem. Varför skjuta upp saker till morgondagen som du lika väl kan skjuta upp tills i övermorgon?!