Som den lille anarkist jag en gång var kan jag ibland känna mig lite extra rebellisk och utled på systemet, en känsla av att vilja sätta sig på tvären. Man kämpar och sliter för att komma på ett sätt att radikalt framföra sina åsikter, men ändå är det ingen som lägger märke till det, inte ens en själv. Men som tur är så finns det dagar då man inte ens behöver anstränga sig för att åstadkomma något, det liksom sker av sig själv. Igår var en sån dag. Jag satte mig på Värmlandstrafiktåget mot Kil, Sunne, Torsby. Jag satt ganska långt fram och konduktörskan hade bestämt sig för att börja kolla biljetterna bakifrån. Tåget tuffade norrut igenom de värmländska skogarna och inte förrens vi var i utkanten av Kil dök konduktörskan upp i bortre ändan av vagnen jag satt i. Tåget rullade in på banvallen och saktade in mot perrongen samtidigt som konduktörskan kom allt närmre. Jag gick till dörren och tryckte på öppna-knappen, men tåget rörde sig fortfarande. Jag tryckte en gång till och såg konduktörskan i ögonvrån. Fortfarnde hände ingenting så jag tryckte en sista gång och äntligen öppnade sig dörrarna i sidled och jag kunde smita ut med ett leende på läpparna och en varm känsla inombords. Jag hade snuvat VTAB på tjugofyra kronor, jag hade gett igen för alla de gånger jag betalat överpris för att ta mig till och från Karlstad, jag hade lyckats åka gratis utan att ens behöva låtsas sova.
Dagens slagord:
Ropen skalla, gratis tåg åt alla!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ibland dyker de inte upp förrän man kommit till högboda, och då kan man säga att man gick på i kil om man är slug. men det är jag aldrig. för jag är hederlig till tusen.
Skicka en kommentar