I morse möttes jag av en underlig figur då jag kollade mig i badrumsspegeln; hela nästippen hade antagit en ovanligt blålila nyans. Den var på intet sätt öm eller någon annan känsla bortom normalitetens förlovade land. Jag började grunna på den bakomliggande orsaken, men alla sådana tankar var fruktlösa, inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på någon förklarande förklaring. Som de flesta vet har jag en näsa som till största del består av gummi, att den nu dessutom hade antagit en ytters ovanlig färg tyckte jag till en början var en smula pinsamt, men i takt med att dagen led så blev jag allt mer och mer tillfreds med mig själv och min oförklarligt lila näsa, ja nu bävar jag inför morgon dagen då jag känner mig orolig att det vacker violett kommer vara puts veck.
Nu vet jag att de flesta därute säkert skulle komma och kommentera det hela. Att jag så klart måste vet hur jag fick min lila näsa, att jag bara låtsas att jag inte gör det. Att jag försöker dölja något med mina avvisande svar och axelryckningar. Jag blir så ledsen att inte alla bara kan förstå att jag inte vet hur min nästipp blev som den blev och sluta prata om sådant som de verkligen inte har någon aning om. Bara för att jag inte har hundraprocentig koll på min näsa hela tiden behöver inte alla snacka skit, som jag vet att alla skulle gjort om de nu hade sett min näsa, vilket de inte har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar