Per, din ostsmörgås med te i Septembersverige

Satan vad det ska till och regna. Jag vill bara krypa upp i soffan, vira in mig i filtar och täcken, med en kopp varm saft i handen och sitta där tills det slutat regna. Jag vill inte tvingas sitta vid en data skärm, ständigt snuddade vid medvetandet med fönstret ut mot verkligheten skymtandes i ögonvrån. Inte för att jag störs utav att något händer utanför mitt fönster, det är det aldrig. Snarare av bristen liv i den här medelklassens lugna och fridfulla förort där allt är lika tyst som på den angränsande kyrkogården. Det vita tornets klockor klämtar var söndag kvart i elva, i övrigt är allt alldeles tyst. Grannarna skyddar sig med fördragna gardiner, gängliga staket och grindar i gjutjärn. Grusvägen faller sönder och sköljs bort av det kraftiga regnandet, men ingen kommer ändå på besök längre och de som redan är, kommer för alltid att vara.