G-dur i 17 minuter och 23 sekunder - I väntan på nästa OS

Jag skulle uppskatta om just Du valde att läsa hela det inlägget, ända till avslutningsfrasen. Jag vet att det ser långt ut men när du väl börjat läsa kommer du se att det inte tar speciellt lång tid att ta sig igenom det;

Jag har inte speciellt många läsare, än färre som skriver kommentarer (nu kanske jag inte ska klaga på folk som inte skriver kommentarer med tanke på min egen låga frekvens i utspottandet av kommentarer, men ändå), varje nytt inlägg är en kamp för att komma på vad jag ska skriva om (vilket jag här med aldrig någonsin mer ska klaga över, det ämnet är redan utskrivet ) och när jag väl skriver blir det ofta något antingen alltför abstrakt eller alternativ enbart fjantigt, dessutom ska man för varje nytt inlägg man kläckt fram också komma på en passande titel, gärna ett citat ur någon indiefilm eller något ur någon Kentlåt, i alla fall om man ska tro resten av bloggvärlden, vilket jag protesterat mot genom att inte ge det här inlägget någon titel överhuvudtaget, trots att det egentligen är mer av ren lathet än något egentligt ställningstagande från min sida, det mesta med bloggen verkar vara lite sisådär (om man nu räknar bort layouten vilken faktiskt är smått fantastiskt otroligt läcker), det här skulle faktiskt kunna vara ett sådant inlägg där man berättar för de få läsarna man har kvar att de härmed är fria, att de inte längre behöver sympatiläsa ännu ett framkrystat inlägg efter som det här är det sista...

...men det är det inte nu. För jag har redan insett att ett försök att sluta skulle vara precis lika lyckat som det var för Olle, tre dagar, jag tror att det höll i tre dagar. Det jag vill säga är inte att det var fel av Olle att börja blogga igen när han väl bestämt sig för att sluta, absolut inte, ingen är gladare än jag att Olle fortfarande bloggar, speciellt sen har rannsakade sig själv. Min poäng att jag inte ens behöver sluta blogga för att inse att jag måste blogga, jag behöver den här bloggen precis lika mycket som den behöver mig, vi lever i någon slags underlig symbios, jag och min blogg. Jag har inte skapat ett monster men väl en torr norrlänning, och gradvis har jag växt fast vid min torra norrlänning. Så om ni ser mig spankulera på stan, talandes till synes med mig själv skall ni icke frukta för mitt förstånd, för alldeles brevid mig där i solskenet lunkar en torr norrlänning, för det är det torra norrlänningar gör. De lunkar, i solskenet.

//Per & den torra norrlänningen