Detta har hänt...

Gårdagskvällen spenderades i långa filmers tecken, först såg jag Sagan om ringen, del ett, extended version. Lagom till den var kvar visade svt directors-cut-versionen av Das Boot som jag fastnade framför. Dock var jag för trött för att hålla mig uppe ända till tre så tjugo över ett kastade jag in handduken. Andra nämnvärda händelser är årets andra lussekattsbak och årets andra tomma låda juleskum. Den uppmärksamme har säkerligen redan konstaterat att det sannerligen inte händer mycket av värde i mitt liv just nu, men så kan det gå om inte haspen är på.

-

Idag fick jag höra det mest oväntade på länge. A-klassen klagade, som känt är, hela tiden på Gunvor och speciellt på hennes attityd att sam-elever skulle ha det minst lika jobbigt som oss på IB. MEN, tydligen är det bara ett sätt för henne att hålla IB nere på jorden och förhindra korkstyvhet, uppblåsthet och hybris, för svenska läraren på sannerud, som på något sätt var bekant med Gunvor, berättade att hon, till henne, hade sagt att ib-svenskan låg på en helt annan nivå än den på de nationella programmen och att inte ens de som läser svenska vid universitet nödvändigtvis skulle klara den utan att verkligen anstränga sig. Där ser man!

En stund i biblioteket

När jag gick förbi skolbibloteket imorse fick jag en kraftfull déjà vu känsla och jag fick för mig att om jag hade gått ner hade hade allt varit som vanligt. Jag hade mött Filip och Fredrik som suttit i de röda fåtöljerna, ätit fyllda baguetter, druckit fanta och spelat knack-poker. I ett annat hörn hade Sierra och Jennifer suttit, pluggat kemi och psykologi och kommunicerat sinsemellan enbart med fragment av meningar. Från datasalen hade jag hört hur Yad pratade med biblioteks-Per om hur överlägsna Real Madrid är eftersom de vann gårdagens Champions League-match. Annika hade suttit med ännu en av alla franskaläxor som Annelie delat ut, trots att hon återigen kommer att bli besviken då hon upptäcker att ingen lagt ner sig fullt så helhjärtat på den som hon hoppats, och av någon outgrundlig anledning, trott. Malin hade klagat på något, Ann hade suttit och diskuterat filosofi och religion med vemhelst som varit interesserad och Isabell hade sprungit runt och försökt lära ut ord, dels på svenska, dels på franska. Från kaffeterian hade Maja och Lina kommit med ett nypåfyllt förråd av godis, Dumle för Lina och Lakrits+Hallon/Citron-skallar för Maja. Linn, Maria, Hanna, Fanny, Asker, Daniel, Robin, Sofie, Clara samt en hel drös av ib-ettor hade alla suttit i KGCPrummet och skrivt underliga citat på tavlan och på tejp på tejp på väggarna, druckit kaffe, diskuterat och lyssnat på sjuttiotals musik, pratat om något specifikt mattetal, hängt i soffan, spontandansat, ivrigt argumenterat om elevrådets egentliga funktion, sysslat med faktiska KGCPsaker och spelat: schack, baklängesschack, gitarr och worms, det är ett mirakel att allt detta ryms på sex kvadratmeter.

Jag gick aldrig in utan vidare nedför gatan, ensam, men tillsammans med alla dessa minnen.

Skumt?!

Det här med att hålla sig i badrummet då man borstar tänderna har jag aldrig förståt, man kan faktiskt få jättemycket gjort samtidigt som det annars så tidsödande borstandet, som att blogga till exempel, som jag gör nu. Förvisso krävs det att man skriver med bara en hand vilket tar längre till alternativ skriver och borstar i intervaller vilket jag personligen fastnat för, tre armar likt Zaphod skulle förstås vara det optimala men det känns ganska sci-fi än så länge.

Dagens fråga, tacksam för svar

Varför kan jag inte bara gå och lägga mig i tid för en gångs skull istället för att sitta uppe och titta på Scrubsavsnitt på teven som jag ändå har på datorn och som jag dessutom såg alldeles för nyligen?

Mr. Wonka släng dig i väggen

Förutom brända mandlar hann jag även med att göra de Werthers Orginalsmakande karamellerna med det fantastiska namnet Tjong, som enligt far även är samma ljud som då en plomb går ur tanden på grund av att man bitit på en hård karamell. Smeten skulle dock värmas upp till hudrafemtio grader och sedan knådas så fort den svalnat något men innan den hunnit stelna, vilket fick till följd att mina handflator fortfarande lyser röda, hur det gick till får ni klura på själva.

Dessutom har jag under helgen hunnit med att göra hemmagjord nougat med syster, jag har en känsla att denna jul kommer bli en kavalkad av godis utan motstycke i modern konfekthistoria.

För övrigt så var jag i kyrkan och lyssnade på när min syster spelade fiol och jag passade dessutom på att, återigen, komma underfund med att jag verkligen är ateist, allt annat är ologiskt.

Ett mirakel kommer sällan ensamt

Igår inträffade inte ett, men hela två mirakel här i huset, det ena mindre och det andra större.

För det första hittade jag en stiftpenna som faktiskt hade stift i sig, något som sedan urminnestider ansetts vara en omöjlighet i det här huset.

Det andra och, som redan nämnts, större undret var att jag var den första i familjen att krypa till kojs igår kväll, något som inte hänt sedan jag gick i sexan, då jag förövrigt var manisk över att komma i säng före klockan tio, om jag så mycket som hörde det minsta av introt till tionyheterna på tvfyra fick jag en stor, depressionsliknande, klump i magen vilken gjorde att jag inte kunde somna överhuvudtaget. Hur som helst så gick jag och lade mig först och detta berodde inte på att jag slumrade ovanligt tidigt utan att min familj satt uppe och dolade med julkort och kalendrar en bra stund efter midnatt.

Idag har jag gjort brända mandlar, som inte blev för brända, och dessutom gula istället för röda.

Nil novi sub sole

Det känns som den här bloggen inte gör något annat än att återupprepa sig själv, igen och igen, och det är ju inte direkt nyskapande. Och det är ännu mindre nyskapande att klaga på att man inte är nyskapande. Ändå fortsätter jag skriva, och den sorgliga sanningen bakom detta är att jag inte har något vettigare för mig, och att detta är min primära kanal för tvåvägskommunikation med omvärlden.

Idag har jag och far varit ute och övningskört hela eftermiddagen, ändå känner jag mig långt ifrån säker inför min uppkommande uppkörning.

Kvällen i korthet

Det blev till slut en sockerkaka och då förstås med bounce. Sedan såg jag I'm not there för jag vet inte vilken gång i ordningen, men hur många gånger jag än ser den så upptäcker jag ständigt nya saker, sådana filmer gillar jag, eller så är det för att Bob Dylan är som jag gillar den så mycket, kan nog vara lite av varje. Dessutom kan jag inte göra annat än att glädjas åt att både fanny och hennes bror har drabbats av Bob Dylan hysteri, något som blivit kroniskt för mig. Detta leder mig osökt in på fannys fråga om Bob Dylans öga vilket finns både på majoriteten av merchendisen samt på hans backdrop, men betydelsen av detta vet nog inte riktigt någon, förutom Dylan, själv. De vanligaste teorierna är dock att det rör sig om någon form av allseendeöga och att kronan är en törnekrona, men å andra sidan skulle det inte förvåna mig det minsta om det inte betyder någonting alls, att han har den symbolen bara för att folk ska ha något att spekulera om, det är allt jag vet.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det blev ingen fader-och-son-dag idag för jag fick jobb som jag inte kunde tacka nej till, allt jobb som jag får är sådant jag inte kan tacka nej till. Jag har insett att jag faktiskt trivs med mitt jobb, trots att eleverna stundtals är så där omotiverade och stökiga som bara högstadieelever kan vara (om man bortser från handels-, iv- och många samelever, samt majoriteten av de som går/gick på John Bauer, Tullholmen, Infokomp och Hammarö (med reservation för att jag glömt någon)) så är kan de även vara ganska charmiga däremellan, dagens höjdare var de två grabbarna som vägrade lämna klassrummet om de inte fick min autograf.

Nu funderar jag på att baka någonting gott till kvällen, men riktigt vad vet jag inte och med min beslutsångest lär jag inte kunna bestämma mig än på ett tag heller.

Vater und Sohn

Imorgon ska far vara ledig från jobbet och vi ska ha någon slags fader-och-son-dag, som jag inte riktigt vet vad det kommer innebära än. Trevligt med lite sällskap dock, långtråkigheten dödade mig sånär idag.

Tidigare idag frågade du mig om jag tagit tag i mitt liv, jag skakade på huvudet till svar

Jag tycker lite synd om dig fanny, som sitter och kämpar på så här framåt småtimmarna, jag vet så väl hur det känns för jag skrev själv majoriteten av mina IBarbeten den här tiden på dygnet. Faktum är att jag satt uppe och skrev senast i fredags. Själv gör jag just nu ingenting, förutom att sitta och begrunda i natten, utan något tvång att prestera, och det är just då som det är som enklast att skriva.

Plötsligt kände jag för att skriva om något personligt, något som inte är lika vanligt som det kanske verkar vid första anblicken. Vad utav det som jag skriver som är sanning och vad som är fantasi, påhitt och överdrifter är oklart, även för mig, allt flyter ihop. Detta är dock ett försök att hålla mig till sanningen men risken finnas att det bara liknar sanningen, att det blir sannolikt.

Det hela började med en viss, liten och gul, Post-It-lapp som låg gömd långt ned i en låda med minnen från förr. Om det var jag som fann den eller om det var den som fann mig, det vet jag inte, men hur som helst vilade den idag åter i mina händer. På lappen stod det med svarta små bokstäver en att-göra-lista och på denna lista stod det bara en punkt: "Skaffa ett liv". Jag minns att jag skrev den för många år sedan, någon gång i mitten av min högstadietid, någon dag då allt kändes lite extra tungt. Den lilla kvadraten jag hade ritat dit var fortfarande oikryssad och det är den fortfarande. Jag vet inte exakt vad jag menade med liv då jag skrev det då för längesedan och jag vet inte exakt vad som skulle krävas för att jag skulle kryssa i den, så jag lade tillbaka den i lådan.

Min blogg

Jag vet att det är totalt ointressant för er vilka andra som läser bloggen, men jag tänker de kommande minutrarna att grotta ner mig lite i sökningsstatistiken för den här bloggen.

Trots att många sökningar som når hit fortfarande handlar om "Lila näsor" samt "Kasper och Jesper och Jonathan" så känns det mer naturligt att jag ligger överst på listan då man söker "Vad är Bob dylans födelsenamn". Att jag faktiskt spridit kunskap om denne man, myt, legend, det värmer. I övrigt kan man hitta hit genom "Burgartrollet", "Måsljud" samt "Tabubelagda tankar pirrar". Det var bara det jag ville säga.

Trögstartad

Jag har alltid problem med att ta upp bloggandet då jag varit borta ett tag, jag kommer ur rytmen på något sätt. Därför är det av största vikt att jag nu övervinner skrivkrampen och kastar mig in i hetluften så fort som det någonsin är möjligt.

Idag har varit en underlig dag, som om jag vaknat upp ur en lång, fantastisk dröm, bara för att inse att verkligheten är nog så häpnadsväckande den.

Labbrapporter

Att skriva fysiklabbrapporter en fredagskväll, hur lågt kan man sjunka?

oh joy!

Mitt största nöje om dagarna är att äta. Jo, jag vet att det låter patetiskt, men det är ingenting mot vad det verkligen är.

Praktisk tillämpning av relativitetsteorin en torsdagskväll i november

Undrar om det är så att vi rör oss allt långsammare och att det är därför vi upplever att tiden går snabbare, vilket skulle stämma överrens med Einsteins tankar och idéer. Det skulle dessutom, på sätt och vis, förklara varför medellängden ökar, eller nåt.

Belöningar

Vad är det för vits att gå upp så här tidigt om jag ändå inte börjar skriva med en gång? Min säng är verkligen lockande just nu, men fysiken är faktiskt såpass viktig att jag bara måste ta tag i den. Frågan är om jag ska äta frulle innan jag skrider till verket eller om det ska få bli belöningen om tre kvart eller så. Vanligtvis brukar det där med belöning aldrig funka för mig för jag har för vana att ta ut belöningen i förskott, innan jag satt igång som tändvätska för processen ungenfär, men då finns det å andra sidan inget konkret att jobba för, så för att bryta en vana, frulle får vänta.

Resten av dagen

Jag kom precis hem från skolan efter att ha haft en lektion med en sjua i matematik, jag tar verkligen på mig allt jag kan få. När jag skulle cykla till skolan vid elva tiden duggade det lite lätt men jag var ändå nöjd eftersom jag från pappa hade hört att det spöregnade i Karlstad. Dock hann jag inte längre än upp för backen innan himlen öppnade sig över mig. Motvind och hällregn resten av färden. Som tur var hade jag tagit goretexjackan, men den skyddar föga underkroppen vilken var genomdränkt när jag väl kom fram till skolan, det är verkligen otrevligt att gå omkring med blöta kalla kläder.

Bara för det ska jag nu tända en brasa i öppna spisen, göra en kopp varm saft och krypa upp i fåtöljen och dessutom tillbringa resten av dagen i mina randiga Polarn o. Pyret långkalsonger, mina gubbtofflor och min alldeles för stora IB-tischa

Rullgardiner

I morse drog jag aldrig ens upp rullgardinerna så nu behöver jag inte dra ner dem, praktiskt!

Dagens filmer

Såg just Psalmer från köket, vilken underbar liten film. Bara det att den är (halv)norsk lägger grunden och då det toppas med kärv dialog och subtil bister vardagshumor kan det inte slå fel. Många gånger bättre än dagens andra, eller egentligen första, film, Rallybrudar. Den kändes överlag ganska meningslös och kunde bara locka fram litet snett leende här och där men inte mycket mer.

Madrassdag

Vissa dagar vill man bara ligga på en madrass på golvet i ett slags halvslumrande tillstånd medan timmarna gå. En sån dag är det idag.

The Muffin man

Jag har The muffin man som väckarklocksmelodi just nu, men om jag inte byter ut den under den närmaste framtiden kommer jag med all säkerhet drabbas av allvarliga psyikiska störningar.

Tryffeltårta

Sitter här och avnjuter en bit tryffeltårta, ett glas iskall mjölk och mår ganska väl.

100 to go

Imorgon är det femtio dagar kvar av året, och jag har hundra inlägg kvar att skriva om jag vill snitt ett inlägg om dagen, så det gäller att jag ligger i med skrivandet nu sista månaderna.

Positivt är att det verkar bli resa österut till helgen, det är alltid trevligt att komma bort ett slag.

Vem är du, och vad har du gjort med Per?

Jag vet inte riktigt vad som flög i mig, men trots mörkret, trots regnet som smattrade mot fönsterblecket och trots vinden som ven i trädkronorna, förhållanden som skulle kunna få den mest luttrade av friluftsfanatiker att vilja stanna inne i brasvärmen, gav jag mig ut på en springtur ikväll. Men när jag väl tagit mig utanför dörren var det inte alls lika farligt som jag hade befarat utan nästan, och jag kan knappt tro mina egna öron/ögon, skönt. Dessutom har jag verkligen förvånansvärt, på gränsen till oförskämt, bra kondition om man ser till hur mycket jag har rört på mig de senaste säg fem åren och på mina levnadsvanor i största allmänhet.

Labbrapporter

Jag är urbota less på att skriva labbrapporter, då jag är färdig med de här sex som jag påbörjat nu ska jag se till att jag inte behöver skriva några fler inom överskådlig framtid. Det är förvisso samma tanke som jag hade då jag lämnade in den sista kemirapporten på IB, och ändå har jag inte gjort mycket annat under sommaren och hösten än just labbrapporter. Det faktum att jag just nu dessutom är väldigt peppad på att börja plugga på universitet till hösten, vad är ännu oklart, höjer knappast oddsen att jag kommer ha fel igen.

Sant

Klicka för att läsa hela

Det är viktigt att prioritera

Idag bakade jag en väldigt höstig nöt- och chokladpaj à la Kariknallarna, och för er som inte vet det så är Kariknallarna några fjäll i trakten kring Bruksvallarna och på ett utav dessa ligger det en våffelstuga varifrån receptet kommer. Hasselnötter omslutna av ljuvligt seg chokladkola kan aldrig bli fel. Däremot har jag inte pluggat det minsta fysik idag, men man kan inte få allt.

Vid närmare eftertanke;

Jag - Resten av världen, 2 - 0

ett - noll

Jag - Resten av världen, 1 - 0

Blev Lilleman någonsin stor?

Igår när jag satt i lärarrummet hörde jag hur de satt och tittade på film inne i ena NO-salen. Det var någon UR-produktion om alkoholism, som jag minns att vi tittade på redan då jag gick där. Hur som helst medverkade rapparen Lilleman som berättade om att hans pappa var alkoholist och lämnat honom och hans mamma. När jag gick i sexan var han alla flickors drömpojke, han var utsatt, han var ensam, han var inte betydligt mycket äldre än oss, men ändå tillräckligt för att vara intressant och han skrev låtar han skrev låtar om sina känslor, inte undra på att klassens killar fick kliva åt sidan. Men vart tog han vägen, vad hände sen, vad gör han idag? Jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt om det, men ändå.

The Cuckoo's Nest, Again

Olle skrev härom veckan att han haft ovanligt många läsare på bloggen senaste tiden och även jag har upplevt ett uppsving i besökarstatistiken, Gud vet varför. Jag tänker på Olle ibland. Trots att han skriver i sin blogg händer det att jag finner mig själv undrande vad han har för sig. För att lugna Olle och/eller framstå som än mer socialt rubbad kan jag avslöja att jag har en tendens att tänka på personer från svunna tider ganska ofta. Jovisst ska man leva i nuet, men när nuet är för tråkigt är man helt enkelt tvungen att ta sig en resa, antingen framåt eller bakåt. Hur taktiskt det är att skriva sådant på sin blogg kan man fråga sig själv i och med att dylika tankar är ytterligare en grej som, med största sannolikhet, kan leda till att jag, iklädd en krama-sig-själv-tröja, får leva och bo på det där stället med mintgröna korridorer och madrasserade väggar, knaprande på rohypnol och ritalin till frulle.

Tankarna är fria

Ibland när man gått omkring och burit på en tanke allt för länge och slutligen släpper den fri, låter den flyga fritt, kan det visa sig att det är någon annan som burit på samma tanke, fast ännu längre, som känner att även de kan släppa taget och se hur den lyfter mot en orosmolnsfri himmel. Vem hade kunnat ana?

Potatisskalning

Jag har aldrig förstått vitsen med att koka potatis med skalet på då det är överlägset mycket enklare att skala dem innan istället för vid bordet. Det är till och med så att jag nästan hellre skalar en hel kastrull med potatis innan kokning, än de två tre som jag vanligtvis äter, efter kokning.

Om man använder gaffeln för att hålla i potatisen medan man skalar tangerar sannolikheten för att potatisen ska sitta kvar gränsen till det omöjliga, istället faller den ned på tallriken och sönder var gång man gör ett försöka att åter lyfta upp den på gaffeln. Om man istället struntar i gaffeln och använder det Gud gav oss, finner man snart att kokt potatis i de allra flesta fall har en temperatur väl över nittio grader med sönder brända fingrar och för potatisen, även vid denna metod, åtskilliga fall ned i tallriken, som följd. Oavsett hur man väljer att skala potatisen står det skrivet i stjärnorna att man kommer bli mjöligt kletig om händerna, vilket kletas av på den för grepp av sedda delarna på besticken som det är tänkt att man ska använda för att kunna avnjuta måltiden. När man så, efter stora vedermödor fått av skalet har potatisen och även det övriga som skall inmundigas kallnat, och kall mat som egentligen skall vara rykande het, det är det värsta som finns. Om man dessutom varit tvungen att lägga på även övrig mat innan skalning så att skalet dessutom blivit nersåsat, ja då är det så överförjävligt att jag får högt blodtryck av blotta tanken.

Det slutgiltiga beviset, Linn

Barack Obama är bra
Barack Obama tycker om bra saker
Bra personer tycker om Barack Obama
Barack Obama tycker om Bob Dylan
Bob Dylan är bra
Bob Dylan tycker om Barack Obama
Bob Dylan är jättebra
Barack Obama tycker inte om saker som inte är bra
Barack Obama tycker inte om Pink Floyd
Pink Floyd är inte bra

Quod Erat Demonstrandum

Nu är jag trött...

...enbart jättetrött!

Klara. Färdiga. GÅ!

Allt är redo inför nattens valvaka:
-Sour Skittles, Check
-Jelly Belly, Check
-CocaCola på kylning, Check
-PROGRESS-tischa, Check
-Obama pin, Check
-Bekväm fotölj, Check

Kaffe brygger jag senare, frågan är om jag även ska sno ihop en laddning amerikanska plättar, jag har en känsla av att jag kommer bli lite hungrig framåt småtimmarna.

Dubbelgångare

Varje gång jag ser That's 70's Show förundras jag över hur lika Kitty och Kemi-Jennifer är, både till utseende och till sättet, de till och med pratar likadant. Vet dock inte vart jag ville komma med det här, men så är det.

Hur jag mår

Man vet att man har brutit den sista av mentala spärrar då man önskar att man finge spendera mer tid på en högstadieskola, en person vid sina sinnesfulla bruk gör det helt enkelt inte. Gud hade tänkt att ha med det som sitt första budord, men tyckte att det var så uppenbart att man inte gör det att han strök det. Annars bisarra och, med rätta, tabubelagda företeelser såsom tidelag och incest, gärna kombinerat, framstår som sansat smakfulla i jämförelse. Jim Jones och Charles Manson fick båda kalla kårar av obehag då han föreställde sig tanken. Liknelserna skulle kunna fortsätta, men jag tror att jag redan har sagt mer än tillräckligt. Och folk frågar hur jag mår.

Jag undrar om du minns

-Nej, gömma dig i mössan

Familjens nya kändis-stalker

I lördags var vi i Sunne och hade någon slags semi-släktträff, men framför allt åt buffé. Vårat sällskap om åtta var bland de första där, men när de andra tacklade av och gick hem tog vi en ny tallrik och fyllde på mer. Tillslut var vi de enda kvar i salen, trodde vi, tills vi upptäckte att det satt en man, längst in i ena hörnet, som då och då tittade fram från tidningen som annars dolde hans ansikte, kastade en blick mot vårat bord, log ett pillemariskt leende, och återgick sedan till sin tidning, denna man var Niklas Strömstedt. Kökspersonalen började plocka in tomma tallrikar och glas, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar. Personalen började ställa rätt borden och skjuta in stolarna, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar. Personalen började torka borden omkring oss med sina sliskiga trasor, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar.

Men så, efter bortåt två och en halv timmar bestämde vi oss för att gå och tro tusan att även Strömstedt, bara en minut senare, kom nedrulltandes för trappan från restaurangen. Det kändes helt klart som att han hade suttit och väntat på att vi skulle gå. Varför han inte ville gå först kan man bara spekulera i men det verkar onekligen som att han har något lurt i kikaren, bäst att hålla ögonen öppna den närmaste tiden.

Om ni inte tror mig, kolla själv på Strömstedts blogg, allt stämmer.

"Avsked är svåra, men de öppnar dörrar för nya glädjefyllda möten"

Söndagsfrulle

Amerikanska plättar, rivet äpple, vispgrädde, kanel och socker, det finns en anledning till att jag längtar efter söndagsförmiddagarna, nästan hela veckan.

Söndagsfrulle

Klockan är tio över nio en lördagskväll och jag längtar redan till söndagsfrukosten.

Återigen en sann historia

Linnea: Alla helgons dag är väl lite som mors dag, ja, fast för de döda?

Försening

Jag hade tänkt att offentliggöra Novemberlayouten, detta ända tills jag satte mig vid datorn för att göra slag i saken. Då hängde den sig, den självmordsbenägna jäkeln. Som om det inte vore nog så var det andra större hängningen för dagen vilket på sätt och vis har fått mig att tro på mirakel, åtminstone det faktum att skärmen fortfarande är intakt. Jag har aldrig riktigt gillat den här datorn så det kommer bli ett sant nöje att bli av med den inom väldigt snar framtid. Nu ska jag sova och förhoppningsvis sänka mitt blodtryck samt min frustrationsnivå till mer behagliga nivåer.

Risk

Hur kan man vägra att spela Risk på grund utav att det är ett krigsspel, och att man tycker det är fel att bruka våld och döda. Risk är ju för tusan lika blodigt som schack eller fia med knuff. Det argumentet håller helt enkelt inte.