I lördags var vi i Sunne och hade någon slags semi-släktträff, men framför allt åt buffé. Vårat sällskap om åtta var bland de första där, men när de andra tacklade av och gick hem tog vi en ny tallrik och fyllde på mer. Tillslut var vi de enda kvar i salen, trodde vi, tills vi upptäckte att det satt en man, längst in i ena hörnet, som då och då tittade fram från tidningen som annars dolde hans ansikte, kastade en blick mot vårat bord, log ett pillemariskt leende, och återgick sedan till sin tidning, denna man var Niklas Strömstedt. Kökspersonalen började plocka in tomma tallrikar och glas, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar. Personalen började ställa rätt borden och skjuta in stolarna, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar. Personalen började torka borden omkring oss med sina sliskiga trasor, men vi satt kvar, och Strömstedt satt kvar.
Men så, efter bortåt två och en halv timmar bestämde vi oss för att gå och tro tusan att även Strömstedt, bara en minut senare, kom nedrulltandes för trappan från restaurangen. Det kändes helt klart som att han hade suttit och väntat på att vi skulle gå. Varför han inte ville gå först kan man bara spekulera i men det verkar onekligen som att han har något lurt i kikaren, bäst att hålla ögonen öppna den närmaste tiden.
Om ni inte tror mig, kolla själv på Strömstedts blogg, allt stämmer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar