Jag söker inte, jag finner

Redan i morse kände jag att det här skulle bli en bra dag, mycket beroende på att jag åt en semla till frukost. Sedan, när vi var på väg in till stan hittade jag mina Lovikkavantar som jag nästan var säker på att jag hade tappat bort i förra vecka. Väl i stan spelade vi lite bowling på Score så jag passade på att fråga om de möjligtvis hade någon upphittat/kvarglömt sektion där min scarf, som jag var än mer säker på att jag tappat bort i förra veckan, skulle kunna ligga, detta trots att jag mycket väl visste att även om en sådan sektion de facto skulle finnas så skulle sannolikheten för att min scarf hade letat sig dit vara i det närmaste noll. Men som sagt så var det en bra dag i dag så det fanns en hög med upphittade/kvarglömda atteraljer och min scarf låg ibland dessa, den som jag var bergsäker på att jag redan hade förlorat. Slutet gott, allting gott!

(Som en liten parentes på slutet jag tillägga att jag insett att det, ironisk nog, är T som gör stans godaste cappuccino, slut parentes)

Hej och hå, här kastar vi glas i stenhus...

Inlägget som icke blev (en spontandikt, om det ens kan kallas det)

Jag hade tänkt att skriva ett jätteinspirerat inlägg
men stiftet i pennan bröts av.
Jag hade tänkt att brodera upp en saga av vackra ord
men allt mitt garn tog slut.
Jag hade tänkt att måla en tavla till dig
men mina färger på paletten hade torkat
Jag hade tänkt att ställa mig på ett berg och skrika
men min mun förblev stängd.

Dagens Dylan

Visions of Johanna från Blonde on Blonde (1966), jag låter den tala för sig själv.

Den som hittar röda-tråden vinner

Utav någon outgrundlig anledning luktar det kola inne på mitt rum, och då menar jag inte att man kan känna en viss antydan av en aningen sötaktig doft vilken kan förknippas med kola, nej nej, det luktar klart och tydligt kola. Vart doften kommer ifrån är än så länge okänt men jag känner åtminstone på mig att jag kommer sova ovanligt gott inatt.

Det hör inte till vanligheterna att jag modebloggar, och jag tänkte inte göra något undantag idag heller, bara nämna, som en del av summeringen av dagen, att jag införskaffat inte mindre än två par byxor, dels ett par väldigt blå och dels ett par svarta med pressveck.

Nu är jag less på att blogga, men jag sparar allt sådant gnäll till senare, för tillfället är jag för trött för att ens orka skriva ned det.

Dagens Dylan

Nothing was delivered från The Basement Tapes (1975). Skivan, som är ett samarbete mellan Bob Dylan och The Band, spelades in i en källarlokal, med rent utsagt urkass inspelningsutrustning, under sommaren och hösten 1968.

Varför frågade hon mig inte var jag hade hållit hus?

Andas in, andas ut, du vet du klarar det här.

Bonjour

Min dag har varit ovanligt hektisk. I komprimerade form; först jobb fram till halv tre sedan snabbt in till stan för blodgivning. Efter det begav jag mig till mormor för en språngfika och lite utskrifter som jag behövde för mitt fyratimmarspass på universitet. Fin!

Dagens Dylan

Ring them bells från Oh Mercy. Och ja, det är helt okej att gråta en skvätt.

Blod och knark i skog och mark

Idag frågade far om jag hade lust att följa med honom ut för lite motion i skog och mark. Jag kan inte påstå att jag kände några större lustkände några inför detta men kunde ändå inte förmå mig att säga nej. Vad som kändes som hela eftermiddagen ägnade jag således åt en milslång lunk längs slingrande snömoddiga stigar som aldrig ville ta slut. Det känns förvisso ganska bra såhär efteråt men frågan är om det verkligen var värt mödan, det finns trots allt en hel uppsjö av diverse, förvisso mer eller mindre legala, kemiska preparat som stimulerar ens nervcentra och detta utan att man behöver svettas.

Dagens Dylan

Not dark yet från Time Out of Mind (1997)

Långpasta

Min mor har börjat kalla spagetti för långpasta, det känns som hämtat ur någon pilsnerfilm från nittonhundratrettiotalet.

PREMIÄR! Dagens Dylan

Jag kommer hädan efter att varje dag försöka välja ut en Dylan låt som, helt enkelt, passar. Först ut är Most of the time från Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8 (ursprungligen Oh Mercy)

Mobilpoesi

Sittande på ett cykelställ, verkligheten kommer till mig,
det är det oväntade som fyller mig med liv

Jag tittar upp, iakttar från bakom en stolpe,
mer klarsynt än någonsin

Jag låter verkligheten komma till mig,
jag blir äcklad av det jag ser

Dagens visdomsord:
Dåliga dagar är inte bra

Betald meningslöshet

Idag när jag kom till jobbet visade det sig att den första lektionens enda elev var sjukanmäld vilket lämnade mig en knapp timme att fördriva, på ett högstadium, i Kil, klockan åtta på morgonen. Räddningen var att det i klassrummet fanns en världskarta som dessutom hade samtliga flaggor längst ned, så ni kan kanske gissa vad jag ägnade mig åt. En extra bonus var att kartan, till skillnad från majoriteten av kartorna på den gudsföjätna platsen, var såpass ny att det var Ryssland istället för Sovjet, och till och med Serbien-Montenegro istället för Jugoslavien.

Vit flagg!

Jag ger upp, schack matt...
Varför blir jag ens förvånad fortfarande?

Två

Två bra tvåmannaband:
-Flight of the conchords
-Johnossi

Guilty!

Jag anser att det borde vara straffbart att äga en tolvstängad gitarr som man knappt spelar på och jag erkänner även att jag i sådana fall skulle vara skyldig. Problemet är att den hänger på mitt gamla rum, beläget på övervåningen och även om jag faktiskt skulle orka släpa mig dit upp så skulle den då vara obehagligt ostämd och att samla tillräckligt många ambitionspoäng för att orka stämma en tolvsträngad gitarr det är inte gjort i en handvändning, så trots att jag är odiskutabelt skyldig vill jag ändå yrka på förmildrande omständigheter. I dag fick jag dock tummen ur och både stämde och spelade den och det lät nästintill gudomligt, alltså inte nödvändigtvis mitt gitarrspel, utan gitarren i sig, sätt den i händerna på en osedvanligt tondöv schimpans i total avsaknad av taktkänsla och den låter ändå gudomligt. Det finns dock en liten bieffekt och den kallas sönderslitna fingettoppar, speciellt då man inte spelat på väldigt länge och den lilla, lilla härdningen som fanns sedan länge är försvunnen.

När huden på fingrarna nådde bristningsgränsen, bokstavligt talat, gav jag mig i kast med ett annat litet projekt som skall lindra min osläckbara törst efter onödig kunskap, jag försöker att lära mig alla länders flaggor och huvudstäder, igen. Efter det hade jag tänkt att jag skulle lära mig Afrika-kartan utantill, det vill säga vilka länder som ligger var. Längre än så har jag inte planerat ännu men så länge de praktiska tillämpningarna av kunskapen är marginaliserade är jag nöjd.

Almost like Gerhard

Om jag skulle bli hundra år så skulle det finnas en förklaring till det. Om jag skulle dö av en hjärtattack innan jag fyllt de tjugo så skulle det finnas en förklaring till det med.

Plötsligt slog det mig idag, jag börjar plugga på universitet imorgon. Det har bara gått en dryg vecka sedan jag anmälde mig så det finns en anledning till att det inte riktigt har hunnit sjunka in än. Och egentligen ser jag inte det här riktigt som att plugga på universitet, det är mer bara ännu ett tidsfördriv, i brist på bättre sysselsättningar. Vad gäller min planering över mina riktiga studier går det sissådär kan man säga, jag helt enkelt hamnat i ett läge där jag varken vet ut eller in, min period av tämlig övertygelse om höstliga vidarestudier har övergått i ett tillstånd av total ambivalens.

Uppehåll är bra men inte nog

Det verkar som om det bil tvåhjulat till jobbet även imorgon, helt underbart, speciellt med tanke på att det verkar vara multum med snö på ingång. Och även om snön håller sig borta kan man alltid räkna med att det är kallt som, som, som någonstans där det är väldigt kallt, tänk ett dåligt isolerat skjul någonstans på den sibiriska tundran en blåsig januaridag.

Jag börjar starkt misstänka att jag, på ett eller annat sätt, är desperat, efter något.

Min dag

Det slog mig inte med en gång då jag vaknade utan det dröjde ett par timmar innan jag insåg att det faktiskt är söndag idag och nu är klockan tio i tolv och det verkar som om ingenting kan hindra den från att ta slut och med den även helgen och veckan. Lördagen försvann i ett nafs men resulteratde ändå i ett lite halvspontant datorköp och nu kan således ytterligare en dag placeras i arkivet. Jag hade i ärlighetens namn ganska stora förväntningar på den här dagen men nu när jag ser tillbaks på den känns det som om det största jag uträttade var att pressa pressvecken på mina pressvecksbyxor. Sen hjälpte jag min lillasyster med matte också, där kan man tala om att ta med sig sitt arbete hem, jag trodde aldrig jag skulle bli en av dem. Dessutom har jag ägnat mig åt diverse pärmisättningsaktiviter så på det hela taget var det kanske en helt ok dag trots allt. I morgon är det en ny dag.

"Med barnasinnet i behåll och en kropp i förfall mot en ljusnande framtid"

Min trädgård är frusen nu

Frågan är om det är eco eller bara dumdristigt att cykla till jobbet då det är tio grader kallt utomhus.

Ska vi plocka körsbär i min trädgård?

Jobb igår, jobb idag, jobb imorgon, vad hände egentligen med den där arbetslöse slusken som jag trivdes så bra med att vara. Nu ljög jag, dubbelt upp dessutom, jag trivdes aldrig med att vara arbetslös och egentligen var jag aldrig arbetslös på riktigt trots att jag ibland framställde det som så. Apropå jobbet så har jag börjat casha in hinkvis med eco-poäng, mer än bara för min gröna tygkasse, jag cyklar nämligen till jobbet, den bitande kylan till trots. I höstas när jag cyklade till jobbet i regn och rusk och snöstorm var det inte det minsta eco av den enkla anledningen att jag faktiskt inte hade något val, nu däremot, när jag har både körkort och bil till mitt förfogande och ändå väljer cykeln så är det så eco att jag knappt kan sätta ord på det, tänk vilken skillnad ett litet rosa plastkort kan göra.

Där gryning övergår i skymning
Där fullmånen kastar skuggor

Surreal, but nice

Fjällvistelsen bjöd även på en av de märkligare kvällarna på länge. Det började med att Frida någon gång vid halv tio tiden på lördagskvällen började prata om att "hitta på något", det kan nämnas att stugan ligger strax utanför en by med en bofast befolkning på sextiosex person, så vi andra antog att det vi skulle hitta på var något i stil med att äta medhavd kladdkaka eller spela frågespel, men ack vad vi bedrog oss för hon hade större planer än så i åtanke. En dryg timma senare satt vi alla i bilen på väg mot Ramundberget sedan jag förvissat Frida om att det var det enda ställe på femton mils radie där sannolikheten för att finna någonting annat än snö och sovande stugor åtminstone bara tangerade gränsen till det omöjliga. Väl framme visade sig att det, eftersom var lördagskväll, faktiskt fanns en öppen bar/nattklubb.

Vi tog några öl och några jäger som sig bör då man är i fjällen, förutom vår chaufför som var tvungen att snällt sitta och titta på. Det dröjde inte länge förrän ett gäng grabbar om fem kom och satte sig vid vårat bord ledda av den tämligen rundfotade Oscar. Det föll sig inte annorlunda än att vi fortsatte att snacka lite under kvällen. Vid ett-tiden började de stänga igen och vi satte. Som utav en händelse såg vi grabbarnas buss åka iväg precis då vi satte oss i bilen, men tänkte inte mycket mer på det förrän då vi såg att den hade svängt av på en liten avfartsväg och bestämde oss för att hedra dem med en liten visit. Väl nere på den lilla vägen, tänk blank-is, enbart blank-is mötte vi taxin, vi visste att vi var på rätt spår. Vi parkerade bilen med varningsblinkers på mitt i en y-korsning och fortsatte till fots. Det lyste i ett hus som låg upp till höger men då taxin kommit från andra hållet så var det åt vänster vi gick. Vi passerade den Volvo 745 som de under kvällen informerat oss om att de åkt dit med, vi gick över en hängbro som Oscar någon gång under kvällen nämnt, vi kom in på en liten stig av upptrampade fotsteg i snön och fortsatte längre in i skogen. Ett par hundra meter längre fram nådde vi längdskidåkningsspåret, ytterligare en detalj vår mycket observante chaufför hade snappat upp från grabbarnas svamlande. Nu kunde man även skymta en tänd lampa längre fram och det visade sig mycket riktigt vara deras stuga. Sällan har jag sett så förvånade ansikten som då vi steg in genom dörren. Oscar kallade ögonblicket för "mytiskt", ett ord han förövrigt missbrukat kraftfullt under kvällens gång. I köket stod den mest nyktra av dem och lagade fyllemat medan en annan av dem, inte fullt så nykter, inte kunde bärga sig utan försökte äta utav det ännu okokta riset. I köket stod även ett antal papperskassar med hundratjugo tomma ölburkar och ovanpå allt en tom mjölkkartong.

Vi stannade där en stund innan vi begav oss hem. Där väntade det stjärtlappsåkning nedför brant iskana men den aktiviteten fick ett abrupt slut då stjärtlapparna började spricka, jag antar att de inte var konstruerade för fullt så höga hastigheter. Som pricken över i gick vi in till stugan och drack champagne och spelade lite näverlur innan vi sussade sött i våra sängar.

Jag har inga vinterdäck på min bil så jag måste cykla

Jag såg dokumentären om Lars Winnerbäck på svt tidigare ikväll och kände hur min egen, långt ifrån lika stora, skrivarådra började pumpa med något högre frekvens, får se om jag lyckas ta tillvara denna känsla och transformera den till något kreativt. Jag känner mig dock lite ambivalent när det gäller Winnerbäck live, det är på något sätt inte hans rätta element. Honom ska man ha i sina hörlurar då man vandrar runt på staden gator en smådimmig onsdagsmorgon i början av oktober då de rödgula löven börjat släppa från sina kvistar och luften är kylig och klar.

Kvällens tidsfördriv

Under min fjällenvistelse hade det dumpit ned en inbjudan från Spotify i min inkorg. Nu är jag troligtvis den sista i hela Sverige som fått tillgång till det men jag tänker inte låta det faktumet grusa min tillfälliga uppspelthet. Dock finns det en risk att jag tröttnat på det redan i övermorgon, det heter inte nyhetens behag för intet.

Back to buisness!

Sådär, då var man hemma igen, fast framför datorn som om ingenting hade hänt. Imorgon väntar jobb på skolan, vad ska jag säga, de klarar sig helt enkelt inte utan mig.

Idag fick jag uppleva känslan av att gå igenom mitticity iklädd en klarröd, knälång anorak, med en fullpackad fjällryggsäck på ryggen, en lika fullpackad militärtrunk i ena handen och ett orange-grönt skidfodral à la sjuttiotal under den andra armen. Det var intressant. Det kan nämnas att jag i samma mundering åkte tåg från Västerås till Karlstad.

-

Ibland är allt man behöver lite perspektiv i tillvaron. Ibland krävs det långt mycket mer än så.

Quite spontaneously

Året kunde näppeligen börjat torftigare än vad det gjort här på bloggen och utan att att tråka ut er med alltför mycket vältrande i självömkan från min sida kan jag säga att jag återigen börjat tvivla något på mina skriftliga kvalitéer.

Och speciellt många inlägg är inte heller att vänta den närmaste veckan då jag kommer göra en spontanresa till fjällen. Egentligen skulle jag jobba på torsdag men jag kände att jag är i ett trängande behov av snö och vita vidder så när den dörren öppnade sig kunde jag inte säga nej.

Jag vet inte varför men det känns inte som om det är jag som skrivit det här inlägget trots att det helt uppenbart är jag, det är någonting med stilen, med ordvalet, med meningsuppbyggnaden. Det hela gav mig dessutom en synnerligen konstig känsla i halsgropen så det är nog bäst att jag slutar nu, jag verkar behöva sömn.

Jag hatar att säga hej då.

Jag har sovit i fyra olika sängar de senaste fyra nätterna men nu är jag hemma i min egen säng igen.