Blod och knark i skog och mark

Idag frågade far om jag hade lust att följa med honom ut för lite motion i skog och mark. Jag kan inte påstå att jag kände några större lustkände några inför detta men kunde ändå inte förmå mig att säga nej. Vad som kändes som hela eftermiddagen ägnade jag således åt en milslång lunk längs slingrande snömoddiga stigar som aldrig ville ta slut. Det känns förvisso ganska bra såhär efteråt men frågan är om det verkligen var värt mödan, det finns trots allt en hel uppsjö av diverse, förvisso mer eller mindre legala, kemiska preparat som stimulerar ens nervcentra och detta utan att man behöver svettas.