Surreal, but nice

Fjällvistelsen bjöd även på en av de märkligare kvällarna på länge. Det började med att Frida någon gång vid halv tio tiden på lördagskvällen började prata om att "hitta på något", det kan nämnas att stugan ligger strax utanför en by med en bofast befolkning på sextiosex person, så vi andra antog att det vi skulle hitta på var något i stil med att äta medhavd kladdkaka eller spela frågespel, men ack vad vi bedrog oss för hon hade större planer än så i åtanke. En dryg timma senare satt vi alla i bilen på väg mot Ramundberget sedan jag förvissat Frida om att det var det enda ställe på femton mils radie där sannolikheten för att finna någonting annat än snö och sovande stugor åtminstone bara tangerade gränsen till det omöjliga. Väl framme visade sig att det, eftersom var lördagskväll, faktiskt fanns en öppen bar/nattklubb.

Vi tog några öl och några jäger som sig bör då man är i fjällen, förutom vår chaufför som var tvungen att snällt sitta och titta på. Det dröjde inte länge förrän ett gäng grabbar om fem kom och satte sig vid vårat bord ledda av den tämligen rundfotade Oscar. Det föll sig inte annorlunda än att vi fortsatte att snacka lite under kvällen. Vid ett-tiden började de stänga igen och vi satte. Som utav en händelse såg vi grabbarnas buss åka iväg precis då vi satte oss i bilen, men tänkte inte mycket mer på det förrän då vi såg att den hade svängt av på en liten avfartsväg och bestämde oss för att hedra dem med en liten visit. Väl nere på den lilla vägen, tänk blank-is, enbart blank-is mötte vi taxin, vi visste att vi var på rätt spår. Vi parkerade bilen med varningsblinkers på mitt i en y-korsning och fortsatte till fots. Det lyste i ett hus som låg upp till höger men då taxin kommit från andra hållet så var det åt vänster vi gick. Vi passerade den Volvo 745 som de under kvällen informerat oss om att de åkt dit med, vi gick över en hängbro som Oscar någon gång under kvällen nämnt, vi kom in på en liten stig av upptrampade fotsteg i snön och fortsatte längre in i skogen. Ett par hundra meter längre fram nådde vi längdskidåkningsspåret, ytterligare en detalj vår mycket observante chaufför hade snappat upp från grabbarnas svamlande. Nu kunde man även skymta en tänd lampa längre fram och det visade sig mycket riktigt vara deras stuga. Sällan har jag sett så förvånade ansikten som då vi steg in genom dörren. Oscar kallade ögonblicket för "mytiskt", ett ord han förövrigt missbrukat kraftfullt under kvällens gång. I köket stod den mest nyktra av dem och lagade fyllemat medan en annan av dem, inte fullt så nykter, inte kunde bärga sig utan försökte äta utav det ännu okokta riset. I köket stod även ett antal papperskassar med hundratjugo tomma ölburkar och ovanpå allt en tom mjölkkartong.

Vi stannade där en stund innan vi begav oss hem. Där väntade det stjärtlappsåkning nedför brant iskana men den aktiviteten fick ett abrupt slut då stjärtlapparna började spricka, jag antar att de inte var konstruerade för fullt så höga hastigheter. Som pricken över i gick vi in till stugan och drack champagne och spelade lite näverlur innan vi sussade sött i våra sängar.