KOM att tänka på en sak...

...Ordet Kom måste vara något av Winnerbäcks favorit ord, åtminstone när det kommer till låttitlar. Inte nog med att han döpt ett helt album till det så innehåller sju av de låtar han spelat in ordet kom i någon form:
Hon kommer från främmande vidder
Kom
Kom hem nu
Kom hem till mig (text & musik M. Wiehe)
Kom ihåg mig
Kom änglar
När sommaren kommer

Var det någon som påstod att jag hade för mycket fritid?

Jag har drabbats av någon slags husten-und-förkylnungs-virus och känner mig i största allmänhet en smula småkrasslig. Det positiva är å andra sidan att min just nu hesa röst lämpar sig ypperligt för att sjunga både Dylan och Winnerbäck. Jag blev till och med såpass exalterad att jag plockade fram mitt gamla munspel som jag förövrigt spelar på alldeles för sällan. Det är dock tur att jag är ensam hemma då mina tolkningar av låtar såsom blowin' in the wind och kom ihåg mig inte alltid, läs; aldrig, går hem hos de övriga familjemedlemmarna, jag undrar varför?!

Gårdagens besök hos farmor innehöll även inslag av grävlingsjakt, eller åtminstone försök till sådan, men det hände aldrig något, och dessutom säger jägareförbundet att "Rekreationsvärdet av grävlingjakt är relativt lågt", så det kanske var lika bra, som det blev.

Malin säger:
det är en sån där "jag opererar mig från man till kvinna" som bor här
Malin säger:
dvs har bröst och skäggväxt och mörk röst, helt klart faschinerande
Per säger:
lite som Frida... fast med bröst!

Jag körde sextitvåan norrut idag, upp längs klarälvdalens färgprakt. Om man sen svänger in på vägen till vänster där och svänger höger efter bron och följer grusvägen en bit kommer man fram. Där, i en liten rödmålad stuga med vita knutar, bor min farmor. Det var alldeles länge sedan jag var där sist, men det hade lika gärna kunnat varit igår, det där är nämligen en av de där sällsynta platserna i världen där tiden tycks stå alldeles stilla. Klockan på övervåningen som tickade alldeles för högt då man skulle sova hänger kvar där på väggen, som ett tvetydigt monument över tidens existens och samtidiga icke-existens. Så jag gick ned för trappan igen och satte mig vid köksbordet och farmor hällde upp kaffet. Hon plockade fram bullar och rålltårta och sa åt mig att doppa så som hon sagt så många gånger förrut. Det var just vid det köksbordet jag från unga år uppfostades till kaffedrickare och där var det tillåtet att ha socker i kaffet, där var det tillåtet att doppa.

Klockan börjar bli sent och jag borde egentligen gå och lägga mig, men det har jag aldrig varit speciellt duktig på. Desto bättre är jag på att ligga kvar i sängen när jag väl lagt mig, det är en talang jag har.

Sitter här och lyssnar på Hello Saferide medan diset varsamt smeker runt husknutarna. Det stannar till en stund i gatlyktans sken, låter sig belysas och bildar koner av ljus i den annars så mörka höstnatten innan den fortsätter nedför grusbacken där den omfamnas helt av mörkret. Längre ned väntar sjön som ligger lugn i den vindstilla natten. Trots att det än är många månader innan isen lägger sig tassar dimman tyst fram över det svarta vattnet, den tar sig över hela sjön. Där på andra sidan ligger den gamla ångbåten förtöjd vid bryggan, den vilar stilla i på att någon åter skall bjuda upp till dans i salongen så som de gjorde för så länge sedan. Där bortanför, vid skogens rand, finns det en smal liten stig som slingar sig uppför den branta backen, mellan de ståtliga tallarna som sträcker sig mot himlen, natt som dag. Väl uppepå höjden, vid den fallfärdiga skidhytten, smeker diset åter runt en vitmålad knut, den har hittat hem. Vi har mycket gemensamt jag och diset.

Har slutligen fått ordning på internet nu, så nu är jag åter fast vid tangentbordet, men inspirationen att skriva kommer i vågor, just nu är det lågvatten...

Efter att ha varit bortrest i över en vecka så finns det två saker som jag verkligen uppskattar att komma hem till; Svensk Mellanmjölk och internet. När det gäller mjölken så fanns det vid min hemkomst igår kväll gott om det i kylskåpet, värre var det med vårat trådlösa nätverk. Tydligen har det legat nere sedan i söndags och min far som utger sig för att vara någon slags IT-konsult har inte kunnat göra någonting åt det. Som för att riktigt jävlas med mig så fungerar skype på något märkligt sätt, bara för att visa att det fortfarande finns någon slags koppling till omvärlden men inte mycket mer än så. Fortfarande har vi inte lyckats lokalisera problemet så just nu kan jag stilla min internet abstinens tack vare en nätverksslad som är dragen direkt från modemet till datorn i stora rummet (på min dator fick jag inte ens liv i internet trådbundet), det hela känns väldigt mycket nittonhundranittiofem, om du minns, det enda som saknas är ett skrikigt pipande modem. Beträffande min resa så var den helt klart välbehövlig, en semester från ingenting. Jag kommer såsmåningom lägga upp en full redogörelse för mina förehavanden, här på bloggen, i vad som troligtvis kommer bli mitt längsta inlägg någonsin, håll ut!

så jag säger som Schweizarna; A tout à l'heure!

HEJ DÅ!

Varför svarar inte min syster när jag försöker ringa till henne? Det går inte ens fram några signaler, bara ett känslolöst; "Numret du söker är inte tillgängligt just nu", är det tacken för att jag försöker vara en förstående och stödjande lillebror (jo, jag vet mycket väl att det egentligen inte är hennes fel att det inte går fram några toner, men någon måste bära offerlammet och i och med att jag redan har hackat tillräckligt på Pink Floyd senaste dygnet (och dessutom skulle få använda väldigt mycket fantasi för att få rösten i telefonluren till deras fel (det skulle dock gå om jag försökte)) så får syster bära skulden (eller kanske Halebop). Nu vart det så mycket parenteser hit och dit att jag ger upp.

Med mindre än två timmar kvar till anmälningsstopp så skickades min anmälan till högskoleprovet in. Jag brukar vanligtvis tänka över alla beslut jag fattar i åtminstone ett par veckor men några sådana tidsrymder fanns det inte nu. För jag vet inte om jag vill göra högskoleprovet, och jag vet inte heller varför jag inte skulle vilja göra det. Visst det känns som om jag har möjlighet att höja mig någon tiodels poäng men frågan är om det är värt det och om det kommer spela någon roll i slutändan i vilket fall. Nåväl, efter som jag inte direkt ha någonting annat inplanerat kan jag ju gå dit och göra det, synd bara att jag inte vet någon annan som ska göra det i år...

Om ett par timmar är jag på resa igen, och som jag har sett fram emot att få komma bort ett litet tag. Dock kommer det kännas konstigt att inte ha någon med sig, förvisso väntar mor i Geneve, men ändå. Just nu sitter jag mest och funderar på om jag glömt någonting, men jag tror inte det.

Here's Bob Dylan

Över en vecka har gått, men ändå har ingen lyckats knäcka den senaste nöten. Vissa mer eller mindre lama förslag har in kommit men ingen har ens varit i närheten. Nu ska det även nämnas att den var så gott som omöjlig, så ingen skam över er. Rätt svar är:

Robert Allen Zimmerman, Bob Dylans födelsenamn samt I'm not there, I'm gone, vilket var en ledtråd att Bob Dylan inte fanns där.

Nu reser jag bort en vecka och under den tiden får ni lägga band på era abstinensbesvär och lugna era tävlingsinstinkter så gott ni kan, för just nu blir det ingen ny tävling. Men för att hålla ångan upp kan ni ju alltid leta efter andra saker under tiden typ vesslor och sånt, de är svåra och fånga de hala små rackarna, och jävlar vad de bits...

En viss överraskning kom idag som, rent bokstavligt talat, ett brev på posten. Tydligen står jag fortfarande i kö för gitarrspel vid den kommunala musikskolan i Kil, en kö som jag ställde mig i när jag gick i åttan. Det hela känns som en viss indikation på hur mycket som satsas på barn och ungdom i vårt avlånga land. Nu hindrade ju inte det mig från att börja spela gitarr ändå, men det är en annan femma. Frågan är om jag ska gå ur kön eftersom jag känner att jag på nåt sätt vuxit ifrån det hela, eller om jag ska stå kvar i kön bara för att se hur lång tid det tar innan jag blir erbjuden en plats, om jag har tur har jag då kanske en son eller dotter som kan ta den platsen åt mig, det låter inte helt otroligt...

Trots att jag hade overkligt mycket att göra kunde jag inte hålla mig borta från Hål i väggen, vilken fantastisk programidé, helt och hållet klockren, det är inget annat en ett knippe TV-historia. En annan sak som helt klart fallit mig i smaken är trailern för någon dramaserie i SVT där en man får en hjärtinfarkt när han spelar charader och alla de andra bara fortsätter att gissa medan han signar ned framför deras fötter, länge leve public service!

Det bubblar av frustration inom mig varje gång reklamen för Nickelback dyker upp i min TV-ruta. Hur tusan kan man hävda att de är världens just nu hetaste band? Det är bara så... fel... Jag har svårt att komma på något band som inte är hetare än nickelback, jag skulle till och med vilja hävda att Pink Floyd är hetare, och ändå splittrades de för typ ett kvarts sekel sedan, då är det illa...

Lång natts färd mot fnatt

Jag är inte direkt känd för att vara ute i god tid, men nu tror jag banne mig att jag överträffat mig själv när det gäller att skjuta upp saker. Det är nu mindre än tjugoåtta timmar tills jag ska sitta på bussen mot arlanda och innan dess ska jag ha; skrivit tre labbrapporter som jag inte börjat på än, gjort två diagnoser, börjat packa, packat färdigt, ringt till körskolan, mailat min handledare och valt ut samt lagt in en massa bilder på ett USB-minne. Det kommer bli en lång natt...

Ungefär som MUN - fast på riktigt

Ikväll var jag tvungen att hjälpa mor med att skriva något resolutions-liknande inför hennes FN-möte, något jag verkligen inte var beredd på men lika fullt var tvungen att göra, precis som jag var tvungen att följa med henne in till Karlstad idag, trots att jag egentligen var för trött för att ens lämna huset. Men om man sätter det i perspektiv så är det inte speciellt farligt med tanke på att jag får komma bort från det här huset, det här landet i en dryg vecka, man kan ta en hel del då!

Blomsterängar och nytvättat hår i all ära, men jag tror inte att det finns någon doft som är fullt lika god som den av nybakade bullar. Det är lätt att glömma bort fullt hur fantastisk den är då det bakas bullar på tok för sällan i det här huset, men då det väl görs det och vågor av kanel och kardemumma vaggar ut, runt om i huset så är det som om allas våra hjärtan blir en aning lättare, lycka!

Jag vet förövrigt inte, och då är jag helt ärlig, hur många bullar jag ätit idag, men goda var de, ack så goda.

Igår fann jag mig själv gående på stan med en termos kaffe och två dubbelplopp i väskan och vad finns det då annars att göra än att slå sig ned på lämplig parkbänk för att dricka sitt kaffe? Så jag begav mig muséeparken, en plats jag har upptäckt att jag återvänder till då jag har en stund över, och slog mig ned där i solskenet. Kaffe ute i det fria blir på något mystiskt sätt godare, en bit plopp till det och lyckan är total. Det är sådana stunder som gör att man hankar sig fram genom den annars tjockgrå vardagen.

Idag fick jag äntligen tid att påbörja stickandet av min tröja och efter att ha suttit halva eftermiddagen och hela kvällen har jag insett att det kommer att ta tid, väldigt mycket t i d, som tur är har min annars otåliga personlighet begåvats med ett ogreppbart stort tålamod när det gäller just garnarbeten. Min stora förhoppning är att bli klar innan jul men jag väljer att inte nämna något årtal.

Hade jag tänkt på det, så hade jag tänkt på 1973

Det är elfte september idag, inte för att jag gått runt och tänkt på det speciellt mycket, jag kom dock att tänka på första versen av Bob Hanssons dikt, Det är så dyrt att leva:

"nu tänker jag att
samma dag som tornen föll hade jag en
amerikansk flagga i fickan
jag hade hittat den redan på
morgonen & stoppat ner den där
då och då undrade jag vad det var och tog upp den
för varje gång hade den förskjutits i betydelse
i usa går dom fortfarande runt med
amerikanska flaggor i sina fickor
så fort dom känner sig ensamma eller fula
så fort dom känner sig osäkra eller tjocka
så plockar dom upp den och viftar
dom plockar upp den nästan hela tiden
om man inte plockar upp flera gånger om dan
så åtalas man för anti-amerikansk verksamhet
för det mesta är det verkligen svårt
att förstå att det landet
är en förebild"

Dikten i sin helhet kan man lyssna på här, mer än lyssningsvärt!


Number of children who die each day of hunger: 35615
Minutes of silence: NONE
Plans for international respons: NONE
Plans for saturation network covery: NONE
Stock enchanges: NO EFFECT
Alarm level: LOW
Primetime news reports on possible perpetrators of the crime: NONE

Blivande doktoran i cykellåtar

I want you är en väldigt bra vara-ute-och-cykla-låt kom jag fram till när jag cyklade hem idag. Riktigt varför den är så bra att cykla till vet jag dock inte riktigt, kanske har något med takten att göra, eller det melodiösa munspelsintrot, det skulle man för övrigt kunna doktorera i och grotta ner sig i totalt.

Slentrian

Börjar min blogg bli tråkig? förutsägbar? intetsägande? meningslös? enkelspårig? självupprepande? Det är lite så jag ser på den ibland åtminstone, ska försöka bättra mig på den punkten, men det är inte så lätt då det händer så ytterst lite av intresse för omvärlden i mitt liv just nu (frågan är om det någonsin hänt något av intresse för omvärlden, men det har ju hittills inte hindrat mig från att skriva ändå). Jag kan, bara för att skriva något, nämna att jag idag jobbat över sju timmar vilket i Per mått mätt är oceaner av tid. Har även druckit mycket te och kaffe och ätit av mors nybakade äppelkaka som förövrigt smakade utsökt. Nu när jag tänker efter var det faktiskt såpass goda att jag nog ska smita iväg och ta en bit till, då drömmer man så vackert sen.

God Natt!

Återfall

Det var länge sen sist nu, tiden har bokstavligt flugit fram omkring oss, omkring oss som fortfarande klamrar oss fast i ungdomen, omkring oss som ändå växer upp nu. Men det var som sagt länge sedan sist nu, det är dock inget självvalt men inte heller har det funnits någon boja som hindrat mig egentligen. Som hindrat mig från att skriva totalt meningslösa inlägg... Kanske är det sommarens sakta insomnande som ironiskt nog agerade väckarklocka, det skulle inte vara första gången, men frågan är om jag verkligen ska burra in mig i min stora morgonrock och tassa runt i det tomma huset och känna min fötter mot de kalla trägolven i den tidiga gryningstimman, eller om jag skall krypa in i värmen mellan lakanen igen, somna om och återvända till drömmarnas förlovade tillika förlorade land. Allt det som inte kom med här får ni söka hos er själva.

Where's Bob Dylan?! (part 3)

Det känns som om det bara är Frida och Fanny som är engagerade i jakten på Bob Dylan och de båda har hittills funnit alla/båda de försvunna Bobbarna. Än så länge har det varit ganska uppenbart allting, men nu trappas jakten upp till en helt ny nivå. Eftersom den här deltävlingen är extraordinär ger jag er också extraordinärt mycket tid, först om en vecka ger jag er svaret om ingen redan lyckats finna innan dess det vill säga:

tjugofemtusen dollar någon?!

Jag brukar inte ha några större ha-begär men ibland vaknar någonting till liv inom mig som skriker högt då den fått syn på något extraordinärt, allra värst blir det om jag inte har någon som helst chans att köpa det. Som det där kittet med sju av Bob Dylan spelade och signerade munspelen i en ebenholtsask som finns i 25 exemplar i hela värden och som kommer säljas i slutet av oktober för 25 000 dollar. Jag skulle faktiskt till och med kunna nöja mig med att äga den mindre ebenholtsasken med bara ett C-munspel, även det signerat dock, som går lös på 5 000 dollar. Det största nöjet med att vara löjligt rik måste vara att man kan köpa sådana här saker, frågan är dock bara om de är lika roliga för de som verkligen kan köpa dem.

http://www.hohnerusa.com/bobdylan.html

Where's Dylan?! (part 2)

Mycket riktigt är en av bläckplumparna egentligen Bob Dylans huvud; det jag är mest nyfiken på är om någon hade upptäckt Dylans närvaro på bloggen innan jag påpekade det.

Så är det då dags för nästa jakt på Bob Dylan, denna gång i en högst Var är Valle?-inspirerad miljö:

Where's Dylan?!

Eftersom I'm not there tydligt insinuerar att Dylan inte är där, så är det naturliga följdfrågan; Var är Bob Dylan egentligen? Detta är även en liten tävling som jag, i brist på annat att göra, tänkte dra igång. Reglerna är enkla, ja väldigt enkla rent utav; jag lägger upp en bild i vilken Dylan någonstans har gömt sig och sen är det upp till er att finna honom och så fort som möjligt meddela mig ert svar med en kommentar. Första bilden kanske några av er känner igen från någon annanstans:



Klara, färdiga, LETA!!!

Ljusglimtar från dagen som gått!

Detta inlägg saknar, precis som min dag, allt vad meningsfullt innehåll heter.

When God tosses you lemons... make lemon sorbet... and eat it all at once... and if you get a brain freeze just keep on eating... just do it!

September, september

Jag har känt det ett tag nu, hur september krupit allt närmre inpå knutarna, med snuva och höstdepression som sitt sällskap på vägen och det är med anledning av detta som bloggen antagit en skepnad lika gråvit som gryningsdimman den här tiden på året. Det är hög tid att börja sticka sig en tröja för kulna höstkvällar med varm choklad framför öppna spisen.