I'm better than your kids

Är det bara jag som blir nästintill upprörd över NWTs familjesidor, där det figurerar porträtt av små barn, nyss fyllda tio år, med tillhörande livshistoria. Enda problemet är att man i den åldern inte har någon livshistoria, i alla fall inte någon som på något sätt skiljer sig från deras jämngamla kamraters, de går alla i fjärde klass och på fritiden spelar de dataspel med sina kompisar. Som utfyllnad behövs det därför även vävas in framtidsplaner, vilket torde öppna för en mer personligt utpräglad bild kan man tänka, men den som, mot förmodan skulle vänta sig någon sådan kan för evigt se sig i stjärnorna, ty varenda lite kotte dessutom bli samma sak när de blir stora, antingen fotbollsproffs, hockeyproffs eller veterinär om det är en tjej, vilken underbar värld vi skulle leva i om de alla fick sin vilja igenom. Dessutom kommer de alla, på grund av sliskiga läskedrycker och godis varje dag, att drabbas av åldersdiabetes innan de ens hunnit dubbla sin ålder och passerat de tjugo.

Bekännelse

Jag vill bekänna en sak, jag lyssnade på Green Day idag, och jag tror att jag faktiskt gillade det. Min stora Green Day period började annars vintern i nian och slutade någon gång ett år senare med sin kulmen cirka halvvägs i och med deras Scandinaviumspelning sommaren innan PDP. Och det ska erkännas, att för att var ett ytterst kommersialiserat pop-rock-nästan-nästan-punk-band så förutsägbara och smyg-PK att det nästan smärtar emellanåt, så har de sina ljusglimtar.

Nu känner jag dessutom oerhört starkt för att lyssna på Kaizers Orchestra, det är sannerligen ingen hejd på musiknostalgin idag

Appropå våldtäkt

På väg in till stan i fredags agerade Jan chaufför, Anna DJ och jag passagerare, men man kan även se det som om Jan var Säpo som varken ville se eller höra då CIA ingrep på svensk mark, Anna var självaste CIA, de som utförde tortyren och jag var de två stackars egyptierna som blev misshandlade och deporterades av just CIA, för Anna bestämde att det var radion som gällde, och bara att tvingas lyssna på radio tror jag är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, men allt hade gått väl om det inte varit för att de spelade Charlotte Perrellis Hero. Jag hade fram till dess, med gott resultat, undvikit den låten, och plötsligt satt man där helt hjälplöst fastspänd emedan musiken penetrerade mina hörselgångar och liksom tryckte mot min trumhinna och min lyckliga barndom var förevigt försvunnen, bortsuddad från livets svarta tavla tills endast lite krit-damm återstod.

Sluta våldta svenska språket

Läste i ett recept på Chocolate och Raspberry cupcakes att man skulle "breda frosningen på cupcakesen". Detta väckte sannerligen frågor i mitt lilla huvud; sen när heter det cupcakes istället för muffins på svenska? och hur får de det till att det ska heta cupcakesen i bestämda pluralformen? och sen när heter det frostning i stället för glasyr?

Just nu är jag så upprörd att jag inte ens orkar driva med det. Det är bara urbota dumt helt enkelt. Och det värsta var att det var i någon katalog för akademibokhandeln, jag som trodde att de värnade om svenska språket och nu istället i allra högsta grad deltar i den gruppvåldtäkt av det svenska språket som sker simultant lite varstans i vår avlång land.

Highway Ämnestorka Revisited

I brist på annat att skriva om kan man alltid skriva lite om de som har sökt sig till bloggen via google. Fläta i luggen är den helt klart vanligaste sökningen som når hit, men långt ifrån den mest uppseendeväckande. För veckan sökning, dock inte helt utan konkurrens, är; "my chemical romance låtar i dur". Det är så infantilt att jag inte ens orkar kommentera det. Så jag lämnar det där hän och går och lägger mig i stället.

OCDed for life!

Jag sitter och funderar på hur en topp-tre-lista över mina skummaste tvångstankar skulle te sig, om man räknade in både sådana jag haft och de som jag fortfarande har. Vilka tre skulle nå pallplats, och vilken skulle slutligen knipa den åtråvärda guldmedaljen. Ibland undrar jag om jag hade ovanligt många tvångstankar som barn, om jag fortfarande har fler än van som kan anses normalt. Jag antar att de flesta faktiskt har en hel drös med tvångstankar som de inte riktigt vill känns vid, som de döljer i sitt inre, de går runt och tänker att det bara är de som är konstiga och som har sådana tankar, och till alla dem vill jag räcka ut min hand och säga; misströsta inte, du är inte ensam. Man borde kunna räkna ut antalet tvångstankar per capita och sedan sätta upp det på allsköns offentliga platser runt om i landet så att folk verkligen kunde se, svart på vitt, att de inte är ensamma. Kanske. Eller nåt.

Muuu

I förra veckan gjorde jag något som jag ytterst sällan gör, eller rättare sagt, något som jag aldrig tidigare gjort och som jag troligtvis inte kommer göra under den närmsta tiden, jag impulsinförskaffade tre Pink Floyd LP. Det var tänkt att jag bara skulle köpa en, i present till Martin, men jag kunde inte bestämma mig så jag tog alla tre men bestämde mig för att bara ge bort en, Animals, dock var den väldigt repig och kanske inte kanonljud, men den är klassisk. För mig själv behöll jag Wish you were here men framför allt Atom heart mother med världshistoriens troligtvis snyggaste omslag. Såg även ett exemplar av Beatles Revolver men den, tillika en viss Jimmi Hendrix skiva, ligger i en lite väl hög prisklass. Har även insett, efter en genomgång av min ännu allt för lilla LP samling att jag, personligen, äger fler skivor med the tripplets, tre trillingar som sjunger kärlekssånger, än jag äger Bob Dylan skivor, jag känner att någonting måste hända på den fronten. A hard rain's a-gonna fall.

Kvällningen har stavats total nostalgichock med Svensk Pop så det är utan att man sitter här med ett stort leende och sjunger, alternativt skränar, med i de oemotståndliga refrängerna, har till och med plockat fram mitt gamla munspel så nu jävlar. Den som uppfann munspelshållaren borde få mer uppmärksamhet och beundran än de får i dagens kalla munspelshatande samhälle, för de gjorde inte bara det möjligt att kombinera gitarr och munsspelsspel utan även, och än viktigare, så kan vi tacka dem idag för att vi kan spela munspel samtidigt som vi bloggar. För i ärlighetens namn, hur många instrument kan man spela samtidigt som man bloggar?

Det vore för övrigt en väldigt häftig idé, att man kopplade samma tangent bordet med en synth så att varje tangent på datorn hörde ihop med ett specifikt ljud, sen bloggade man som vanligt och skrev ett inlägg om hur dålig ens dag har varit och hur mycket man vill dö men att Kent i alla fall är bara sååå bra... Och sen, och här kommer det riktigt genuint nyskapande, publicerar man inte det skrivna inlägget utan låten som skapat av synthen när man skrev. Synd bara att jag inte är teknisk nog att fixa det just nu, jag får lägga det projektet på is ett tag, tills dess får ni hålla till godo med mina ord.

Det är någonting visst med att äta av en kaka som precis kommit ut ur ugnen, rykande het, egentligen för varm för att ha i munnen, även för varm för att svälja, men definitivt för god för att inte avnjutas. Falsk Tosca, sega chokladrutor under ett socker- och sirapsbaserat kokostäcke, är förövrigt det sötaste den mänskliga kroppen klarar av att förtära utan att hela sockerbalansen kollapsar, men det är knappt. Så senare, efter maten, blir det kaffe, kaka och plugg.

Jag har verkligen saknat att baka. I mellanstadiet bakade jag åtminstone en gång i veckan, och den vanan höll i sig en bra bit in på högstadiet då den stagnerade, men inte på något sätt upphörde. . Egentligen borde jag censurera det jag just skrev, jag hade på något sätt en tyst överenskommelse att jag inte skulle bli som dem, inte skriva om sådant. Hur som helst var det skönt med lite husmoderlighet.

Ett av de fyra elementen

Det helt klart bästa med mitt nya rum är inte, som man kanske kunde tro, att det är cirka fyra gånger större än mitt förra rum, och inte heller att garderoben är än mer vältilltagen, utan att det finns ett element precis bredvid sägen som man kan värma sin kalla fötter mot då man går och lägger sig om småkulna höstkvällar.

Nyfiken i en karamellstrut

Hur kommer det sig att den fyrkantiga Ploppen är så mycket godare än de runda som man köper i lösvikt alternativt på rulle? Har det att göra med proportionerna mellan chokladskal och fyllning månne?

Jag skulle aldrig påstå att samtliga Sam-elever är fullständiga drägg

Kul att folk sitter och spelar upp fiskmåsljud från sina raspiga mobilhögtalare, mitt i biblioteket. Verkligen. Eller sitter och youtubar klipp vars ljud sedan sprids i rummet genom ett par än raspigare datahögtalare, detta trots att vederbörande sitter med hörlurar om halsen. Varför?

Känd profil talar ut: Jag överlevde en hel dag utan min mobiltelefon

Idag glömde jag min mobil hemma vilket snabbt blev ett sätt att ta tempen på vår samtid. Det var långt i från första gången jag glömt den hemma, men definitivt den gång då det fått mest långtgående konsekvenser. Som då jag var tvungen att låna Heléns mobil för att ringa till min mamma så att hon kunde ge mig numret till Linnea så att jag skulle kunna sms'a henne och fråga om Martins nummer för att i sin tur kunna sms'a honom att han inte behövde köpa kostym. Och som när pappa var försenad på jobbet och inte kunde möta mig klockan fem som bestämt utan var var tvungen att ringa till mamma efter det att Linnea svarat på min telefon här hemma och mamma i sin tur ringt till Helén och frågat om hon var i skolan, vilket hon inte var, varpå mor bett Helén ringa till de som potentiellt var i skolan, i ett desperat försök att nå mig, vilket ledde till samtal till både Isabell och Ann, vilka båda reda hade gått, men tipsade om att Maria troligtvis fortfarande var kvar. Men vid den tiden hade jag och Maria redan sagt hej då till varandra och jag stod väntandes bredvid skolan, dock uppmanar mamma Helén till att ringa Maria ytterligare en gång för att fråga om hon möjligen kan leta upp mig med budskapet om att jag ska kontakta mamma. När Helén ringer en andra gång till Maria har även Isabell hunnit ringa och Maria påtar sig uppdraget att finna mig. Och som den gamla scout jag är så hade jag, när jag kommit vilse, stannat där jag var och det var med glädje som jag hörde Maria ropa mitt namn närmare kvart över fem och hon lånade mig hennes mobil så jag slutligen kunde ringa till mor och få reda på att far var sen, som om jag nu inte insett det själv efter en kvart, hur som helst löste sig allt. Slutet gott, allting gott, som det heter i de gamla sagorna.

Det doftar sommarregn utanför mitt fönster, mer än så hinner jag inte skriva idag...

God natt Sverige!

Ett par Krav-märkta fairtradebananer, iskall, ekologisk mellanmjölk, en bit plopp och Tangled up in blues live från Scandinavium, en helt klart värdig avslutning på dagen.

Världspremiär!

Missa inte chansen, endast idag, en unik möjlighet, jag ger er; En filmregissör idag, som en direkt motpol till En film om dagen

Meningen med livet

Lösningen till en av de riktigt stora, för att inte säga den största, existentiella frågan är icke längre höljd i dunkel, allt börjar klarna. Enligt min syster är själva livet ett tävling där den som har samlat på sig flest tomma skokartonger när den dör vinner. Och jag kan säga som så, att hon själv ligger riktigt bra till.

Idag upptäckte jag, till min stora förskräckelse att de hyvens grabbarna från Charlottenberg jag tidigare berättat om här , inte bara spelar wow på väg hem från skolan, de sitter även och diskuterar sina wow-karaktärer, på tåget, på väg till skolan klockan kvart i åtta på morgonen. Och där sitter man, med Gäst hos verkligheten i sin hand, och gör ett tappert försök att ignorera dem för att åtminstone orka läsa en sida, men deras dryga, västvärmländska, skogshuggar/bilmekaniker-dialekt vägrar att släppa taget, och trots allt detta, borde jag ändå inte kunna uppbringa minsta lilla korn av positivitet i denna situation, jo, jag satt i alla fall inte på en värmlandstrafikbuss. jag hatar bussar, jag verkligen hatar bussar!!!