Vila, nu,

Det är vackert och stjärklart ikväll, månen är nästan full i öster och dess reflektioner lyser upp himlen och jorden. En lätt vind smeker över gräsmattan, annars är natten tyst. Men här finns ingen snö som kan lysa upp nätterna, det är därför jag nu beger mig norrut, till de vita viddernas land. Jag skulle önska att jag kunde säga att jag kommer lämna allting därhän, men fullt så enkelt är det inte att släppa allt och fly sin kos. Bloggen däremot får stanna hemma, men det blir väl som någon slags semester för den med, den har slitit hårt senaste tiden, den förtjänar att få vila, jag förtjänar att få vila. Vi får en veckas vila, en veckas frånvaro från varandra, jag och bloggen, och jag tror att det är bäst så. Jag ska gå och sova nu, och bloggen går i ide, den vaknar först när februari blivit mars.

Tills dess, önskar jag er all lycka vördnadsfulla läsare,

Er tillgivne,

Per

Hei Kai!

Äntlingen har Kaizers Orchestra släpp sitt fjärde studioalbum Maskineri släppts och jag ägnade gårdags kvällen åt att lyssna igenom plattan istället för att plugga kemi, vilket också visade sig på dagens prov. Hur som helst kan vem som helst gå in och lyssna på hela skivan som ligger upp på deras myspace. En gedigen samling låtar helt klart, har inte utsett någon favorit men det är inte utan att ögonen dras till Kaizers 115 droem, men det har nog delvis att göra med Dylan referensen. Säg det band eller artist som inte inspirerats av Bob...

Dödsångest!

Några gånger per år hugger det till som bara den i mitt hjärta. Det krampar, hugger, sliter, rycker och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag orkar inte hålla mig upprätt utan intar en snarast dubbelvikt ställning. Det är då jag inser, jag håller på att få en hjärtattack, mina dagar är räknade. Jag börjar ångra att jag inte levt nyttigare och tagit bättre hand om min kropp och mitt hjärta, ångesten kommer svepande, jag ser ljuset i tunneln, är beredd att motvilligt ta det sista klivet över till den andra sidan. Då, lika plötsligt som det kommit upphör smärtan och allting återgår till det normala, inte ett spår av det som varit och i samma stund försvinner även tankarna på förändrat leverne. Samma visa varje gång, om inte annat kommer min panik över kramperna leda till en verklig hjärtattack, förr eller senare kommer den.

Inlägget som icke blev

Hade tänkt att blogga lite, men nu blir det istället raka vägen marsch i säng för min del. Här är det ord och inga visor!

Viktigt klargörande:

På grund utav vilsekomna internetnyttjare vill jag tydligt på peka att detta är inte någon porrsajt, och definitivt inte någon Charlottenbergsbaserad sådan. Jag tar helt avstånd från den människoförnedrande miljardskapande porrindustrin, speciellt den som har sitt tillhåll i Charlottenberg. Anledningen är att det framkommit att man kommit till denna sida efter att ha sökt efter "porr charlottenberg" på google. När jag ändå igång tar jag officiellt avstånd från ALLT som kommer till, från, eller har någonting som helst att göra med Charlottenberg!

Kalla mig!

Det är OK, ni får kalla mig hur fruktansvärt gubbigt lillgammal som helst ni vill, men Fredrik Lindström är min idol; en sann hjälte. Vem är väl Robin Hood, Superman eller kanske Seth Cohen att se upp till vid sidan av en doktorand i nordiska språk från Eskilstuna som för entimmeslånga samtal om människans existens i kunskapskanalen på onsdagskvällarna?

Ju fler kockar...

Hur mycket kan en familj äta under en vecka egentligen, då mamma bunkrar upp för en vecka i fjällen verkar hon ta med i beräkningen att en kärnvapen krig skulle kunna bryta under tiden vi är borta. Att vi dessutom faktiskt har närmare till affären då vi är i stugan i fjällen än vi har här hemma verkar hon dock inte reflektera över. Förutom överdimensionerade mängder av mat i största allmänhet är soppa tydligen av yttersta vikt, tre lite blåbärssoppa, tre liter nyponsoppa och sex paket varma koppen à tre påsar, dessutom hade vi redan ett antal varma koppen och andra pulversoppor i skafferiet samt färdigsoppor på tetra i kylen. Jag sitter och överväger om jag ska avsluta det här inlägget med den oerhört fyndiga ordvitsen; Vilken soppa!, men jag avstår.

Och nu över till Per med vädret

Dimman ligger tät utanför mitt fönster, den syns tydligt under gatlyktans sken, som hämtad ur en Sherlock Holmes roman. Bara millimeter av sand och kisel skiljer mig från den men det känns ändå som jag enbart betraktar den på avstånd, smygtittar ut genom fönstret, som utan tillåtelse. Jag känner mig ganska tillfreds här inne och tar en klunk av mitt ännu varma te.

En madeleine-kaka i torsdagskvällningen

Jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt white trash varje gång vi äter stuvade makaroner och stekt korv till middag. Det liksom påminner mig om typ höstterminen i åttan eller liknande. Jag tar alltid en tjock sträng Västervikssenap på korven och ketchup på makaronerna, men ingenting tycks hjälpa.

Du är vad du äter!

I sådana fall skulle jag just nu vara; en pannkaka med lönnsirap, en banan, en hel del ost, ett glas mjölk samt en bit plopp.

Jag skulle uppskatta om just Du valde att läsa hela det inlägget, ända till avslutningsfrasen. Jag vet att det ser långt ut men när du väl börjat läsa kommer du se att det inte tar speciellt lång tid att ta sig igenom det;

Jag har inte speciellt många läsare, än färre som skriver kommentarer (nu kanske jag inte ska klaga på folk som inte skriver kommentarer med tanke på min egen låga frekvens i utspottandet av kommentarer, men ändå), varje nytt inlägg är en kamp för att komma på vad jag ska skriva om (vilket jag här med aldrig någonsin mer ska klaga över, det ämnet är redan utskrivet ) och när jag väl skriver blir det ofta något antingen alltför abstrakt eller alternativ enbart fjantigt, dessutom ska man för varje nytt inlägg man kläckt fram också komma på en passande titel, gärna ett citat ur någon indiefilm eller något ur någon Kentlåt, i alla fall om man ska tro resten av bloggvärlden, vilket jag protesterat mot genom att inte ge det här inlägget någon titel överhuvudtaget, trots att det egentligen är mer av ren lathet än något egentligt ställningstagande från min sida, det mesta med bloggen verkar vara lite sisådär (om man nu räknar bort layouten vilken faktiskt är smått fantastiskt otroligt läcker), det här skulle faktiskt kunna vara ett sådant inlägg där man berättar för de få läsarna man har kvar att de härmed är fria, att de inte längre behöver sympatiläsa ännu ett framkrystat inlägg efter som det här är det sista...

...men det är det inte nu. För jag har redan insett att ett försök att sluta skulle vara precis lika lyckat som det var för Olle, tre dagar, jag tror att det höll i tre dagar. Det jag vill säga är inte att det var fel av Olle att börja blogga igen när han väl bestämt sig för att sluta, absolut inte, ingen är gladare än jag att Olle fortfarande bloggar, speciellt sen har rannsakade sig själv. Min poäng att jag inte ens behöver sluta blogga för att inse att jag måste blogga, jag behöver den här bloggen precis lika mycket som den behöver mig, vi lever i någon slags underlig symbios, jag och min blogg. Jag har inte skapat ett monster men väl en torr norrlänning, och gradvis har jag växt fast vid min torra norrlänning. Så om ni ser mig spankulera på stan, talandes till synes med mig själv skall ni icke frukta för mitt förstånd, för alldeles brevid mig där i solskenet lunkar en torr norrlänning, för det är det torra norrlänningar gör. De lunkar, i solskenet.

//Per & den torra norrlänningen

Och jag drömde att jag följde honom hem, upp bland molnen iväg mot himmelen

Jag antar att det här med drömmar ganska väl speglar hur man är som person. Vi diskuterade nattens drömmar vid middagsbordet och mer vattensäkra bevis får man leta länge efter. Pappa drömde att han var ute och åkte skidor, på en fjälltopp i skymningen, Linnea drömde att hon äntligen hade fått sin nya mobil, jag själv drömde en mardröm om att jag fick en trea på regional study provet och mamma drömde, som vanligt, ingenting, möjligtvis att hon var på jobbet och hade huvudvärk.

66 gram kärlek

66 gram är inte speciellt mycket och det är precis så lite som en vanlig dubbel-plopp väger. Rent logiskt sett borde det inte vara någon som helst påverkan på samvetet efter en såpass liten mängd choklad, oräkneliga gånger har jag ätit betydligt, verkligen betydligt, större kvantiteter utan att få några som helst kval. Men någonting inom mig gnager och gnager så fort som jag unnat mig en plopp. Speciellt om inmundigandet sammanfaller med anfåddhet efter att ha tagit trappan till övervåningen i några allt för raska kliv.

-

Finns det något värre än böcker med talstrecksdialog, det känns väldigt mycket låg-och-mellanstadielitteratur över det hela. Tacka vet jag Stefan Hammaréns dialogbefriade prosa, att den sedan även är totalt obegriplig är smällar man får ta, så länge man slipper talstreck.

Lajv

Kom och tänka på en sak på tåget hem idag, hur vissa låtar blir så oerhört mycket bättre live. Ett lysande exempel är Solen i ögonen av Winnerbäck. På skivan är den ganska seg och händelsefattig, live däremot fullkomligt exploderar den. Samma sak gäller med Tvivel som också höjer sig ur grådaskigheten mot skyarna så fort det vankas turné och konsert. Intressant att de båda sångerna dessutom kommer från samma skiva. Vart jag ville komma vet jag inte riktigt. Men vissa låtar blir helt enkelt bättre. Sen finns det sådana som tvärtom blir sämre live.

Jag tror att jag förlorade fotfästet innan jag ens kommit halvvägs

Det jobbig med att byta lakan, är att man måste bädda sägen innnan man kan gå och lägga sig, och det tar onekligen emot. I en ivrig vilja av nystart tillika fräschör, sliter man ur sängkläderna på söndagsmorgonen, innan man traskar ned för trappan till sin tekopp och rostade bröd och tankarna på lakan och örngott dunstar upp mot morgonhimmelen och sängen står obäddad ända in i skymningen. Kvällen kommer hand i hand med eftertankens kranka blekhet och det är ungefär där jag befinner mig nu. För trött för att bädda, men så länge jag inte bäddar sängen kan jag inte lägga mig. Jag tror att jag ska döpa den till Pers Paradox, eller kanske det mer anglosaxiskt klingande Per's Paradox, och sen ska jag låta Tony ta med den som ett exempel i sin TOK-bok.

Följden skulle bli att försäljningen av boken skulle öka lavinartat. En fransk, über-creddigg, indiefilmare skulle få upp ögonen för fenomenet och tillägna en hel film åt det. Filmen skulle kamma hem storslam på Sundance filmfestival, vilken skulle följas upp med flertalet Oscars och Golden Globes, då bland annat bästa manus efter förlaga. Självklart skulle jag ha skrivit en klausul i kontraktet då jag lät Tony använda mitt exempel vilken gör att samtlig profit som på ett eller annat sätt kan härledas till min paradox, och där med i förlängningen till mig, även skall tillfalla mig. Om ni undrar så räknar jag med att vara ekonomisk oberoende inom ett par tre år, det tycker jag känns som ett realistiskt mål.

Ytterligare filmtips

Det är banne mig ingen hejd på filmtipsen idag. Helgens skörd (förutom den obligatoriska titten på I'm not there)

Två filmer som jag verkligen sett fram emot, och som båda levde upp till förväntningarna. Först ut; Juno, klarar av den svåra balansgången att vara en mysig må-bra film utan att bli att bara bli en smörig förutsägbar smörja, förutom sista scenen möjligtvis. Klockrena kommentarer rakt igenom.

Nästa på listan var Sweeney Todd. Efter förra vårens fantastiska uppsättning av S.T. på Värmlandsoperan, var jag minst sagt förväntansfull på filmversionen. Och visst var den lika mörk, och visst var den lika blodig, och visst var barberaren lika besatt den här gången också. Personligen stördes jag inte utav att det faktum att det är en musikal/film, men jag kom på mig själv att fundera på hur snabbt handlingen skulle kunna återberättas om inte alla brast ut i sång hela tiden.

Min Bob-besatthet håller i sig

Usch vad jag varit inaktiv senaste dagarna, får försöka få till något utav ett inläggsmaraton idag för att kompensera det hela. I och med att det verkar vara jävligt poppis att skriva om filmer man tycker är bra eller eventuellt mindre bra tänkte jag att jag inte ska vara sämre än så.

Vad sägs om en Bob Dylan afton:
Mjukstarta med dokumentären Don't look back - 65 Tour Deluxe Edition, 152 minuter nutidshistoria
Fortsätt med senaste tillskottet I'm not there på två timmar
och avsluta med Martin Scorsese's fantastiska tre-och-en-halv-timmars dokuentär No Direction Home

har du fortfarande inte fått nog kan du alltid dra på den floppande Western-rullen Masked and Anonymous med Dylan i huvudrollen eller eventuellt Pat Garret & Billy the Kid även där med Dylan i rollistan.

Kejsarnas nya kläder!

Vi har alla suttit som på nålar i månaderna och nu äntligen smäller det snart. Måndag den 18 februari släpper Kaizers sitt nya album Maskineri. Men redan nu kan man tjuvlyssna på första singeln "Apokalyps meg"


Reporter: - Så vad kan ni göra för at bli skandinaviens storsta rock band?
Geir Kaizer: - Vet ikke. Myrde Kent ?

Kör kortaste vägen till kärleken och revolutionen

Jag är inte på långa vägar någon bil-kille, har knappt ägt en endaste leksaksbil under hela min uppväxt. Så mycket vet jag dock, att det inte hör till vanligheterna att man gasar förbi en BMW Z4 med en Nissan Micra; been there, done that!

Ur Heja Världen

det har börjat handla om mannen
han som ringer upp sitt arbete och säger
jag kan inte komma och jobba idag
nähä varför då är du sjuk
nä haha jag är inte sjuk jag är alldeles för frisk för att komma idag
men jag kanske kommer imorgon om jag känner mig sämre

och om en annan man som ringer upp ett annat arbete säger
jag kan inte heller komma å jobba idag för solen skiner ju
och deras vadå är du sjuk i huvudet kan du bara jobba om det regnar
näääääe det är ju det som är problemet jag tycker ju om de regniga
dagarna ännu mera ju ännu mera juuu haha
jaja

En Bob

Bob är ett bra namn

Många kreativa personer heter Bob:
Bob Dylan
Bob Hansson
Bob Geldorf
Bob Hund
Byggare Bob
Bagdad Bob
Bob Blandsaft

Och tänk på att Bob också är en officiell OS-gren.

Lila är en kreativ färg, det har min svenskalärare Ulla sagt, Faktiskt

Ibland undrar jag vad jag själv bloggar om. För när man söker på "Lila näsa orsak" på Google ligger min blogg som tvåa på listan. Så nu handlar min blogg, sida vid sida med kakor, bakverk och sagofigurer, även officiellt om Orsaken till lila näsor. Jag återkommer med fler matiga inlägg i ämnet så fort som jag kommit på vad mer det finns att säga om dem.

PER.

Gårdagens I-landsproblem

Det är inte utan att man blir en smula irriterad då Camemberten är övermogen och smakar ammoniak, hela lördagskvällen blir ju förstörd då, nästan.

Lördagsinspirationstorka

Ibland önskar man nästan att det fanns någon slag inspirationsfilm för bloggare, som en porrfilm för skribenter, fast utan porren då, bara nakna och avslöjande ord. Då hade man sluppit att sitta här som ett fån som inte vad den ska skriva om, och ni hade sluppit inlägg utan det minsta vettigt innehåll, låter som en win-win situation tycker jag. Tills dess får jag väl göra mitt bästa och skriva efter bästa förmåga.

Bara för att retas med er kan jag nämna att jag just kom på en av världshistoriens troligtvis bästa liknelser. Tyvärr kan jag inte skriva ned den är eftersom den inte skulle vara passande på min blogg.

PER

Bästa flingcitatet någonsin?

"jag har bröst och bringa som en frukostflinga"
-Lars Winnerbäck

Kanon-gig!

Det är alltid kul att läsa arga recensenter totalsåga band, speciellt när det faktiskt är riktigt sunkiga band... som korn.
Svenskan
Expressen

Dagens Look-Alike

Jag har länge funderat på vem det är som Chewbacca liknar. Jag har grunnat och grunnat, men utan resultat. Jag känner på mig att han har en dubbelgångare, men jag kan inte sätta fingret på vem. Tills det slog mig att han kanske inte är lik en specifik person utan en hel grupp av människor. Så jag började fundera, finns det någon grupp av människor som har, så att säga, vinterpäls året om, som kommunicerar genom brummanden och morrande ljud, som är lättretade och som ofta har ett handeldvapen nära tillhands...

Men jag kunde fortfarande inte komma på vilka det är, så förargligt. Nåja, så det kan gå. Det blir inte mycket till look-alike idag, bara Chewbacca i egen hög person.

-Har du med dig Plopp?
-Japp!

G-dur, ditt Corn Flakes paket i gryningen

Frida bytte look för inte alls länge sedan, Maja har helt ny layout och Filip en helt ny blogg, inte undra på att man blev inspirerad att fräscha upp sin egen blogg en smula, återstår att se hur länge den här stilen överlever. Just nu är jag i alla fall ruggigt nöjd med looken. Känns väldigt sjätte februari 2008. I ärlighetens namn tror jag att jag ger mig på utsidan då jag egentligen borde rannsaka insidan, innehållet. Sätta mig ner och skriva något på riktigt, om jag nu har något riktigt kvar inom mig. Jag har en känsla utav att ni kommer få höra från mig inom en minst sagt överskådlig framtid. Tills dess.

De sju små skivorna

Jag satt och tänkte på en sak i bilen hem; om de sju dvärgarna i Snövit och de sju dvärgarna istället varit Winnerbäck skivor tror jag det sett ut såhär:

Kloker - Vatten under broarna
Butter - Daugava
Prosit - Med solen i ögonen
Glader - Kom
Trötter - Rusningstrafik
Toker - Dans med svåra steg
Blyger - Live - För dig

Att skriva en dikt på tvång är lite som att försöka föda utan att ha blivit gravid först och båda leder till ungefär lika goda resultat.

Det värsta med att blogga är att man måste hitta på så jäligt fyndiga titlar mest hela tiden.

Pappa satt och tittade på kunskapskanalen, det var ett program om sömnbrist och på något sätt hamnade jag också där, trots att jag egentligen inte har tid att titta på TV. Nåväl, det var en reporter som under två dygns tid bara fick sova fyra timmar per natt för att studera avsaknaden av sömns påverkan på kroppen. Hon hade gjorde något slags intelligenstest innan och skulle göra ett mot svarande efter. Test resultaten talade sitt tydliga språk, det andra testet tog bra mycket längre tid och hon fick dessutom markant fler fel. Koncentrationsförmågan, koordinationsförmågan och Gud-vet-vilka-fler-förmågor var kraftigt reducerade. Men det stannade inte där, hon hade dessutom ökat sitt dagliga kalori intag från 1700-1800 kalorier till 2000, efter bara två dagar. Här går man en linje som innebär två ÅRS sömnbrist. Dessutom sändes det på kunskapskanalen som man faktiskt har litar ovanligt mycket på jämfört med alla andra kanaler som basunerar ut sina hotbilder. Dock ska det tilläggas, och det är det enda jag kan skylla på, att reportern inte fick dricka, äta, injicera, inhalera eller på något vis få i sig koffein, så jag låtsas att sömnbrist inte alls är så farligt bara man väger upp det med tillräckligt mycket koffein.

Teknikfreak

Det här med ny, modern teknik är sannerligen en generationsfråga. Ta till exempel det här med platt-TV: Mormor på 79 bast som bor ensam har två stycken fräsiga LCD-apparater, 40" och 19", medan vår familj på fyra pers sammanlagt har två stycken, och då är det dessutom tjock-TV vi snackar, den större av dem på 28" och med totalt raspiga högtalare. Gammal är äldst.

Att invänta mina blogginlägg är som att vänta på bussen...

Det kan dröja länge mellan inläggen, men när de väl kommer, så kommer det två samtidigt. Tänkte avslöja den självaste hemligaste heligheten bakom min pluggteknik; en grönblommig kaffekopp. Men det är inte vilken kopp som helst, nej, det är en stor kopp. Hur stor undrar ni? Sex deciliter svarar jag, tillräckligt för att hålla en medelstor häst uppspelt i en knapp vecka, bigtime koffeinkick!

Titeln tappade bort sig på vägen hem till Kil

I brist på annat att blogga om, i och med att jag insett att det inte är alltför upplyftande att läsa om mitt liv just nu, tänkte jag skriva lite om ett gäng västvärmlänningar som tar sterotypism till nya, helt oanade nivåer. Det är ett gäng på fem-sex grabbar som alltid tar 15.33 tåget mot Kil-Arivka-Charlottenberg-Oslo, och jag tror att de bor någonstans utanför C-berg, så långt från civilisationen som du någon sin kommer. De är dessutom klädda precis sådär halvraggaraktigt som man kan förvänta sig av någon som kommer ifrån utanför Charlottenberg, och med sig har de varsin laptop som de sitter och spelar WoW på, alltid, lika pålitligt som att de har ett par tre portionssnus under läppen, alternativt en alldeles för stor bak. Av de tretton-minuters-fragment som jag har hört innan jag går av i Kil så skulle jag nog säga att de går tvåan på bygg eller john bauer, och jag undrar stilla; hur kliché får man egentligen bli?

Vi hade i alla fall tur med vädret

Kommer jag någonsin få se The Hives spela live, eller har ödet redan bestämt sig. Ända sedan Tyrannosaurus Hives släpptes sommaren 2004 har jag haft en brinnande längtan att se dem live. Jag blev förstås grön av avund året efter då syrran drog till Hultsfred och såg deras beryktade Hawaiispelning inför 30.000. Året efter var det så min tur att dra till Hultan men Hives lyste med sin frånvaro, både där och på arvikafestivalen det året. Nästa år blev det Hultsfred igen, för mig, inte för Hives. Och inte heller på Arvika, trots väldigt heta rykten som tyvärr visade sig var just rykten och enbart rykten. I och med att Hultsfred krockar med studenten i år så blir det svårt, ja rent omöjligt för mig att ta mig ner till de småländska skogarna, men gissa vilka som gör sig besväret om inte The Hives, vilket betyder att på fyra år har jag varit på Hultsfred två gånger, Hives har varit där två gånger, men vi har aldrig varit där samtidigt. Att de dessutom spelar på EMA telstars & Lugers kapitalistiska bratfestival den fjortonde strör ytterligare salt i såren.

Det är viktigt att man prioriterar då man planerar sin framtid

Jag funderar på att gå på KTH. "Jaha", tänker ni då kanske, "där kam man ju gå, det är ju sådär lagom smånördigt som passar dig och där får du ju en bra utbildning". Jo visst det är sant kontrar jag, men det är inte de främsta anledningen som satt spinn på tankarna, nej, för den anledningen är de vida mytomspunna kårhusbiskvierna. Vi talar kaffekoppsfatsstora chokladbiskvier, en fullvärdig måltid. Problemet är bara att jag inte vet om de inte längre säljs, det enda jag vet är att pappa var en storkonsument i mitten av sjuttiotalet. Och ibland är det bra att ha en lilla syster, speciellt då hon bestämmer sig för att baka just chokladbiskvier som jag tycker så mycket om. Ett par koppar kaffe, lika många chokladbiskvier och dagens höjdpunkt är ett faktum.

Kommer du ihåg hur det var förra vintern?

Kommer ni ihåg julens mest hajpade följetong. Den som var så närvarande, så samtidsskildrande. Den som berörde det allra mest essentiella i livet, den som vågade. Den som slutade lika abrupt som den startade. Men bakom nästa gathörn väntar alltid en reunion, det gör det alltid, förr eller senare. Och den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Mina damer och herrar, låt mig presentera, en Per Production, i samarbete med Cloetta; Upplösningen (eller hur många lådor juleskum åt min familj den här julen?).

Ni har väntat tålmodigt mina vänner, svaret på frågan är nu bara några rader ner. Men hur kommer ni ta det, vad gör man med sitt liv om man verkligen fått reda på den yttersta meningen, finns det något kvar att leva för, vågar du trotsa dina instinkter och fortsätta läsa? Frågorna är många, men bara en har ett svar; hur många lådor juleskum åt min familj den här julen? Det är frestande att svara 42, men det skulle vara en lögn och/eller en överdrift. Men det riktiga svaret är så tungt att förtälja att orden inte räcker till. Därför överlåter jag det ansvaret till en bild, så att ni själva på era fingrar kan räkna ned tills ni slutligen nått det allra heligaste talet.


Men misströsta inte nu när ni känner att ni inte längre har något att längta till. Jag skall redan nu återväcka er nyfikenhet och livsaptit genom att avslöja att jag redan har börjat fundera på det här årets följetong, som med största sannolikhet kommer smälla än högre. Tills dess;
God Jul i landet Sverige.

Lite vardagsabsurditeter

Det var lördagsmiddag hemma hos mormor igår kväll, med älgsteksgryta och blåbärscheesecake till efterrätt. Hur som helst så var hela familjen, inklusive farmor, på väg hem. Rullar lugnt och sakta genom kvällen som så sakteliga övergick till natt. Nästan hemma, bara en femhundra meter kvar, springer plötsligt en man ut ifrån åkern och in på vägen på vår körbana. Han vandrar emot oss iklädd en neongul studentoverall. Han öppnar dörren och frågar hur man tar sig till hembygdsgården i Kil eftersom han gått vilse. Pappa kliver ur bilen och förklarar vägen varpå grabben springer bortåt i natten och vi beger oss hemåt till vårt. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här, men man kan väl alltid dra till med någon sensmoral om att det aldrig blir som man tänkt sig.

Låt-oss-ge-ett-galapris-till-vem-fan-som-helst-björnen

Rockbjörnen måste vara Sveriges helt klart mest underliga musikpris. Jag vet inte ens vart jag ska börja, det räcker med att se vilka som vann de olika kategorierna.

årets svenska grupp: Sahara Hotnights, de som också stod för Hultsfreds tråkigaste spelning. Shout out louds istället kanske?

årets utländska grupp: Tokio Hotel

årets utländska artist: Timbaland

årets utländska album: Timbaland – ”Shock value”

årets utländska låt: Timbaland feat One Republic– ”Apologize”

tänk att resten av världen inte lyckades åstad komma något mer under 2007.

årets svenska kvinnliga artist: Sonja "Vem fan är Sonja?" Aldén

men den överlägset mest komiska måste vara;

årets svenska nykomling: Måns Zelmerlöw. Hur fan tänkte de?

nej, jag orkar ta mig fan inte ens skriva mer, jag är mållös. Winnerbäck strålade förstås som alltid i intervjuzonen dock, han är allt bra söt bubben.
Världens mest ödmjuka vis-pop-räv

Min lillasyster är så söt när hon är arg

Dagens kommentar, från min kärleksfulla lillasyster på femton år: "Per, ditt jävla PMS-barn!"

Drömtydare någon?

Inspirerad av Olle's drömbeskriving kommer här en kort resumé av den senaste nattens dröm.

"Jag är i skolan, fast min gamla skola, i Kil, trots det så har vi har svenska med Ulla, plötsligt kommer min syster in genom dörren i ett följe om fyra personer som börjar sälja bakverk, mitt under lektions tid, jag ber Anna att hon ska skjutsa mig hem, vilket hon också går med på men istället för att ta volvon så åker vi i ett litet lågt gående fordon gjort av granris. Väl hemma åker Anna därifrån, men jag går ner i källaren där jag möter mamma och Lasse, vår granne tillika krukmakare. På golvet står en kasse med bullar, och jag tänker, att det vore gott. Men det var tydligen sådana bullar som min syster skulle sälja, så om jag skulle ta av dem skulle jag vara tvungen att betala. Hur som helst går de andra ifrån kassen och jag kan ändå plocka med mig en påse utan att någon ser, trots att Lasse så när kom på mig då han vände sig om. Men jag måste tillbaka till skolan och går ut till granrisbilen, men när jag försöker vrida om en gren tillika nyckel så går den av och bilen är kaputt. Bestämmer mig för att ta V70 istället, körkortslös som jag är, lite orolig kände jag mig men det är ändå så lite chans att bli stoppad av polisen i vilket fall. Just som jag ska till och starta min bil kommer en pick-up från något elektronikföretag nedrullandes för infarten. Det var visst Linnea som beställt en ny mobil på internet. Efter som de blockerade min flyktväg och klockan börjar bli knapp inser jag att jag återigen måste byta fordon och väljer den här gången ett än mer suspekt än granrisbilen, nämligen en hederlig gunga. Man startar den genom att gunga fram och tillbaka tre gången och sedan lägga i ettans växel. Problemet var bara att den var väldigt svårstartad. Och saken blev inte bättre utav att Maria, Michelles mamma, kom och skulle gunga på mig bäst jag koncentrerade mig på att få i rätt växel."

Jag tror att jag kom försent, men jag är inte säker...

TACK!

Det finns många beundransvärda människor som traskar runt i fotriktiga schollsandaler där ute i den riktiga världen, många som är värda att tacka för lika vitt skilda anledningar, men just idag skänker jag alla mina tacksamhetstankar till en specific person; tack Olle! Tack för att du tagit dig i kragen och ur träsket. Nu kan man äntligen känna igen den blogg som vi alla saknat så mycket. Hoppas att du får sova gott om nätterna och att du har det bra där borta i vår oerhört creddiga huvudstad.

Inte orden, men själva censuren borde sitta i den beryktade censur-buren

Släpp orden loss, det är vår!

Januari började oerhört bra bloggmässigt, men det känns som jag senaste veckan nästan tappat stinget. Vet knappt ens vad jag ska blogga om ens en gång. Vad vill folk ens läsa om, vill ens folk läsa bloggar nu för tiden eller är det bara SÅ 2007? Men jag fortsätter skriva, var så säker. Den här bloggen är just nu det enda jag skriver som inte har någonting med IB's stenhårda strukturmallar att göra, det enda stället där det är tillåtet att tänka fritt, skriva om det man vill skriva om. Om man nu faktiskt skulle ha något som man VILL skriva om, vilket jag uppenbarligen inte har efter som IB tagit all min kreativitet likt en pefdofilvåldtäktsman tar småflickors oskuld, förlåt för den oprovocerat brutala jämförelsen, om jag nu behöver be om ursäkt, jag borde väl få skriva vad jag vill, åtminstone om jag ska tro det jag själv skrev tidigare i det här inlägget, tänka fritt var ju min paroll alldeles nyss. Så jag tror att jag tar tillbaka och ber om förlåtelse för förlåtet som jag skrev, och förlåt för det här förlåtet också, och nästa. Tänka sig att det blev ett hyggligt lång inlägg idag med, vem hade kunnat ana det?

PER

Dagens Look-Alike!

Så otroligt lika, men ändå samtidigt så olika, den ene dog nyligen i sin lägenhet i New York, den andre åker runt Sverige med en monolog om sin uppväxt...

Dageneftertankar!

Tyckte mig kommit på en helt sanslöst bra framtidsplan igår kväll. Den går ut på att jag köper en hel våning i Empire State Building, högt upp med god utsikt. Sen skulle jag riva ut alla innerväggar och måla allting vit. En säng skulle placeras på någon slags snurrande platta mitt i den nu i övrig helt tomma rummet. Hittills har det bara varit förberedelser, det är först nu den verkliga planen tar vid. Jag ska alltså stationera mig i sängen och börja äta mig fet, folk kan då till en skälig summa komma då och då för att se skillnaden, kanske betala en rund summa för att bli en aktiv del av konsten genom att ge mig mat. Ju fetare jag blir desto mer hajpat kommer det bli i NY. Sen när jag väl uppnått en vikt av fyra-femhundra kilo kommer jag troligtvis vara rik som ett väldigt tjockt troll och folk kommer fortsätta valfärda till "Look at the fatman!"; Metropolitan slänger i väggen!

Kan inte förstå att alla mina till synes klockrena idéer bara känns sisådär dagen efter.

Dagens charity!

Från min nästan-namne Per-ez!

Chokladpoesi

Vilket är det mest poetiska chokladföretaget om inte Cloetta.
Slogans som "Tag det rätta, tag Cloetta!" samt "När man börjar äta plopp kan man inte sätta stopp!" är inget annat än genialiska. Det var bara det jag ville säga.

Ännu ett meningslöst God-Natt-Inlägg?

JA!
God Natt!