Tjuvstart!

Det är fortfarande en och en halv timme kvar tills april börjar men redan nu är layouten ändrad... men ser än så vill jag inte säga om april än så länge...

PANG-kaka

Apropå att väcka liv i gamla bortglömda maträtter så stekte jag pannkakor idag, inte för att pannkakor i sig är speciellt bortglömda. Utan att på något sätt försöka göra det här till en receptdata bank, ett IMDb fast för maträtter, så skulle jag ändå villa tipsa om ytterligare ett spår i från min barndom, som även detta inkluderar stora mängder smält ost. Istället för att sliska ned pannkakan med aspartamstinn, massproducerad sylt som påstår sig ha något att göra med skogsbär, breder man på ett lager Dijonsenap, av välavvägd tjocklek, vilket täcks av skinka och ost, och ovan på det ytterligare en pannkaka vilken tillreds på samma vis innan de båda rullas ihop till en gemensam rulle som täcks med ost och värms i micron tills dess att osten smält.

Inte nog med det, jag har även, idag, insett mitt standard svar på frågan, Vad har du gjort idag?; -Ätit Plopp!
Den funkar bannemig alltid!

Hej

Det var längesedan jag senast jag skalade ett äpple innan jag åt det... Och det råder uppenbarligen idétorka i mitt huvud.

Synd också att äpplet inte var fullt lika saftigt och gott som jag hade hoppats på.

Hej då

Tankar runt tolvsnåret

Mitt favoritmål är nog ändå kvällsmackan, när småhungern kommer smygandes är det gott att få något i magen innan man går till sängs eller fortsätter med nattens eskapader. Det fanns en tid då jag omöjligen kunde sova om jag inte ätit något litet för att avrunda dagen med. En bortglömd favorit som jag hade var en curry/banan-macka, min pappa brukade äta sådana och som ni alla vet så faller äpplet inte långt ifrån stammen. Jag kom att tänka på den då vi satt och åt middag tidigare ikväll och har ända sedan dess gått och längtat efter en. Vanligtvis brukar det aldrig sluta väl då man försöker sig på något man älskade i bardomen, minnen av godsaker från bardomen brukar vara bäst som minnen, men inte med curry/banan-mackan, redan efter den första tuggan var en gammal vänskap återupptagen, och där och då kändes det som om det inte gått en dag, plötsligt var jag tillbaka i min barndomsdagar.

Jag betvivlar att någon annan därute kommer att få samma associationer till den här mackan, men jag tänkte ändå avslöja det för mig näst intill magiska receptet, nostalgitripp eller ej, det är hur som helst en underbara macka att smaska på så här i midnattstimman.

1. Tag en tjock skiva vitt bröd, det är viktigt att brödet verkligen är vitt och luftigt, helst utan vallmofrön, och se till att det verkligen blir en tjock skiva, om jag säger cirka 3 cm så är det ingen överdrift.

2. Bred smörgåsen med ett tunt lager smör.

3. Skiva en banan i normaltunna skivor och lägg ut så att ett lager täcker smörgåsen, resten av skivorna kan du antingen äta upp eller mat hunden med.

4. Pudra över bananen med curry.

5. Lägg stora mängder skivad ost ovanpå så hela schabraket täcks, snåla för guds skull inte med osten.

6. In i micron på full effekt tills osten smält, brukar ta runt en minut.

Snabbt och lätt!

Avnjutes lämpligen med ett stort glas isande kall mjölk.

De två sista meningarna är verkligen som hämtade ur någon kokbok, och jag borde lika verkligen sova.

Vinnaren av 2008 års Nobelpris i litteratur är... (Spoilervarining)

Det är mycket hysch-hysch och hemlighetsmakeri kring nobelpristagarna i litteratur. Säkerheten är rigorös, ingenting för komma ut för tidigt, självklart cirkulerar rykten, men inte ens de aderton är riktigt säkra tills nån timme innan den officiella tillkännagivandet. Trots det kan jag som första... första... första någonting avslöja årets litteraturpristagare. Det är helt otippat Maria Sveland som vinner för hennes roman Bitterfittan, -ÄNTLIGEN!, jag såg nämligen Horace Engdahl bläddra i den inne på en bokhandel i Stockholm. Kom bara ihåg var ni hörde det först!

Det här kommer bli ett långt inlägg...

Det kan jag känna redan innan jag ens börjat skriva, så kom inte säg att jag inte varnat er när ni läst hela iallafall.

Det är tur att jag med säkerhet vet att det kommer bli långt, det tyder på att jag åtminstone vet någonting. Jag vet till exempel inte vad det här ska handla om, än. Det kanske till och med blir ett av de många inlägg som aldrig publiceras. Vem försöker jag lura egentligen? Det finns inga opublicerade inlägg, inget matrial till någon B-sidor-utgåva att späda ut best-of albumen med, som kommer publiceras då jag slutat med nyproduktionen. Varenda ett av alla ord jag lyckas krysta fram hamnar här, och ändå känns det som det aldrig blir tillräckligt. Fast är det verkligen helt sant det jag säger, att jag inte längre har något dolt, troligtvis inte, men det sägs att sanningen ligger i betraktarens ögon, och då betraktaren och den betraktade visar sig vara samma person slutar det ständigt i någon slags förvirrad perspektiv beblandning. Hur kan jag sitta här och dividera fram och tillbaka om existensen kontra icke-existensen av mina dolda sidor när jag själv ser mig som den tvådimensionella skuggfigur som jag för mig själv framstår som att vara, utan vare sig höjd eller djup eller bredd eller längd, om det nu är så jag ser mig, vad hände med det undermedvetna, när blev det nedbantat till ytterligare en uttryckslös docka i den skuggteater vi kallar vår omvärld, en omvärld fylld av jojobanting måste allting skäras ner på. Nu börjar jag bli hungrig dessutom, det är nog bäst att jag slutar. Jag vet inte om det blev så långt som jag förutspådde att det skulle bli, men det blev, och det är huvudsaken. För i slutändan är det trots allt för sådana här inlägg den här bloggen en gång skapades, meningslösa inlägg, osammanhängande inlägg, obegripliga inlägg, oläsbara inlägg, vansinniga inlägg, underbara inlägg...

Den vinner som är trägen

Nu ska jag koka mig själv en stor kopp te, tända en brasa, njuta av Bob Dylan i de kommande 63 minuterna och 4 sekunderna, resten av världen får klara sig själv en stund.

På spaning efter den moderna tiden

Vi har över 40 olika Bob Dylan album i skivsamlingen och ytterligare några LP's och samlingen växer kontinuerlig, Before the Flood, ett fantastiskt live-album signerat Dylan & The Band, är det senaste tillskottet, införskaffat under stockholmstrippen. Dessvärre hittar jag inte Modern times just nu, och jag som kände så för att lyssna på det istället för att göra kemi. Saker ska ligga där de förväntas att ligga, så är det bara. Men det finns inget annat att göra än att hålla till godo med livespelningen från Scandinavium där guldkornen från Modern times trots allt är med, och dessutom en hel radda av gamla klassiker i nya oförglömliga versioner, Tangled up in blue är bara en av många låtar som ger mig rysningar längs ryggraden av välbehag. Och alla som säger att Dylan redan för längesen lämnat sina glansdagar, att hans era slutade i mitten av 60-talet då han började med elektriskt, och att inte längre har något nytt att tillföra musikvärlden kan intet göra än att tänka om.

I'm a Lumberjack

Jag har en väldigt romantiserad bild utav arbetarklassen, såpass romantiserad att jag ibland innerligt intalar mig själv att jag till hör den, att jag är en av dem. Jag känner historiens vingslag av generationer och åter generationer av arbetare då jag drar på mig morfars gamla blåställ från Ovako Steel och ger mig ut för att hämta ved. Bara en sån sak borde vara tillräckligt för att kalla sig arbetarklass, att man eldar med ved, att man oavsett väder måste bege sig ut för att hämta ved såvida man vill ha värme i stugan. Att jag sedan med största sannolikhet aldrig kommer att jobba med något fysiskt ansträngande jobb är en helt annan femma, för mig är det insidan som räknas och jag känner att jag i själen är en arbetare, och det kommer jag förbli, oavsett vad andra påstå sig veta om det.

Vinnaren är utsedd

Grattis Fanny som vann tävlingen jag utlyste förra veckan. En helt åt fanders fel förklaring men ack så klockren; språknördigheten, ironin och det absurda i att jag skulle ge mig ut och springa fint sammanvävt.

Den korrekta förklaringen finns dock att hämta hos Anders och Måns, där Anders i ett avsnitt bestämt hävdar att det var Jan Telefon som uppfann telefonen, därmed är det rimligtvis Jan vi borde tacka för att vi har tillgång till telefoner. Priset är därutav en inte helt officiell DVD med de två första säsongerna av Anders och Måns, så kan det gå.

VARNING! : Följande inlägg kan innehålla ironi

Det känns tryggt att leva i ett land där den största mediafaktorn har en sund och sansad världssyn, som kan prioritera och fokusera på det som är viktigt. Förmedla en opartiskt bild utan märkbart vinstintresse. En faktor som vidgar sina vyer och som ser världen från en rad olika perspektiv och därmed föreligger det ingen risk att de kör fast i ett och samma mönster. Vi som medborgare behöver inte oroa oss för att rapporteringen ska bli sned och enbart fokusera på en sak åt gången, i och med att de aldrig inträffar kan det tyckas underligt att nämna några exempel på vad denna sak skulle kunna vara, men det är bara för att ge er en bild hur det är för alla dem mindre lyckligt lottade som inte har turen att leva i vårt förlovade land, men rent hypotetiskt skulle det kunna vara vad som helst, för att ta ett väldigt långsökt exempel så skulle hela landets mediabevakning fokusera på en blond kille från västkusten, men ni hör själva hur absurt det låter.

Tack Jan!

Jag åt brunch tidigare idag, stekt ägg, stekt bacon, stekt potatis, mycket stekt helt enkelt. Bäst vi mumsade i oss av det feta och det goda så ringde telefonen, eller snarare telefonerna, då någon ringer till oss så ringer det i hela huset. Sju telefoner har vi på fyra personer, och då har jag inte räknat med våra privata mobiler.

Dessutom skulle jag vilja utlysa en liten tävling. Den som lyckas klura ut vad titeln betyder eller, om ingen svarar rätt, den som kommer med den mest jävla fyndiga förklaringen vinner fin fina priser! Tävlingen pågår fram tills dess att jag kommer tillbaka från Sthlm. Vinnaren utses av mig enhälligt och mitt beslut kan inte överklagas!

Dagens Look-Alike

Nog för att det är ganska kul när två kändisar liknar varandra och har samma drag och så, men det här är ju nästan på gränsen till löjligt.

Betraktelser på busshållsplatsen

Igår när jag stod på busshållsplatsen och, som sig bör när man står på busshållsplatsen, väntade på bussen hände något ytters märkligt, som ett CIA ingripande i slowmotion. För bäst jag stod där stannade det till en gammal Volvo på hållplatsen på andra sidan vägen. En gammal gumma kliver ur medan gubben vid ratten sitter kvar och håller motorn igång under hela händelseförloppet, redo att trycka plattan i mattan och försvinna med en rivstart och inte lämna efter sig annat än svart märken på asfalten, ett stor rökmoln samt en tung doft av bränd gummi hängande i luften, så fort som gumman kommit tillbaka. Gumman å sin sida gick med lugna steg över gatan och ner i diket. Hon gick fram till en buske och bryter av en liten liten pinne vilken hon granskar mycket noggrant. Till synes nöjd med sin pinne går hon tillbaka till bilen, men istället för öppna passagerardörren så öppnade hon bagageluckan lägger ner pinnen och tar upp en sekatör. Med sekatören i handen går hon åter igen över gatan, ner i diket, och börjar, med stor frenesi klippa grenar av buskar och träd i dikeskanten, som om buskarna och träden i trädgården inte hade tillräckligt många grenar att klippa av för att hon skulle kunna få ut alla sina aggressioner.

Tyvärr han jag inte se upplösningen på detta drama eftersom min buss kom just då. För övrigt kan jag nämna att jag verkligen hatar att åka buss, verkligen, men mer om det en annan gång.

Till Sveriges humorelit, men kanske framför allt till humoramatörerna

Kil Lördag 15 Mars 2008

Till dem som det berör,
Jag har insett att de mest uttjatade skämten i humorsverige måste vara de om Leif Pagrotskys längd, så klichéfyllda att de smärtar. Man vill bara skrika, enough, det är inte kul längre. Dra hellre en sunkig bellman-historia, eller varför inte en poänglös jäkel om alla barnen. Man kan bannemig skämta om vad fan som helst, i jämförelse känns allting super fräscht och hippt. Så snälla, bespara svenska folket skämt i stil med att Pagrotsky ägnat sig åt idrott, han var målvakt i Stigas hockeyspel och dylikt, de är faktiskt inte roliga.

Tack på förhand för er förståelse,

Vördnadsfullt,

Per

Frodo has failed!

Dagens franska verb

Som en del av revision i franskan har jag bestämt mig för att repetera ett verb om dagen, och eftersom jag spenderar en del tid vid datorn tänkte jag förena nytta med en liten gnutta nöje, jag har startat en blogg med franska verb. Ett verb per dag och vips kommer det vara ett onlinelexikon. Jag skriver inte med alla obskyra böjningarna utan enbart de mest användbara. Så med min franskt nasal röst önskar jag er trevlig läsning; le verbe français aujourd'hui

à bientôt!

Herr Språkpolisen

Det finns inget värre än när folk blandar ihop apostrofer och accenter, hur svårt kan det vara? Apostrof vid sammandragningar accent vid betoningshänvisningar. Likaledes de som försöker vara så skitnödigt kulturella att de lånar uttryck ifrån franskan, att de sedan vänder accenterna åt fel håll verkar inte bekomma dem det minsta. Crème blir Créme och à la blir till det oerhört gräsligt ful á la. Blev inte mycket till inlägg det här, men det får duga för nu.

It's a Nordvärmland thing

Såhär på kvällkvisten, en lite anekdot från ett par veckor sedan. Min far var uppe hos farmor i Nordvärlmand och passade då på att handla i den lokala Ica-affären någon gång vid lunchtid. Samtidigt var det i affären en herre, märkbart rund under fötterna, som tappade varor på golvet i samma takt som han plockade åt sig dem. Till slut kom han dock till kassan och hamnade där innan far. Det gick långsamt för honom och han fortsatte att tappa diverse grejer, däribland hans plånbok. Det slutade med att de om kring fick hjälpa honom packa ner varorna i kassar, för allas bästa. Far hade inte nämnvärt många varor så det var snabbt fixat att han kunde betala och gå ut. En smula nyfiken på hur den berusade mannen hade tagit sig till affären lunkar han ut på parkering där han bara hinner se baklyktorna på en bil som gör en rykande rivstart och åker iväg i full fart...

Finnlands svarta guld

Idag kom mor hem från Helsinki, vilket innebär LÖÖÖJLIGT stora mängder finsk lakrits, i alla dess former, färger (mestadels svart dock, uteslutande faktiskt) och smaker, det senaste lär tydligen vara lakritsfylld choklad, har dock inte smakat den än. Någon Koskinkorva syntes dock inte till.

Finn är ju onekligen ett förnamn, och med tanke på vad folk heter i efternamn nuförtiden borde man rimligtvis kunna heta Land och då skulle man heta Finn Land, lite som tysken som heter Uthe Grill och kinesen Tung-Pung, fast ändå inte.

...men jag hoppas att jag får jobb någonstans

Jag råkade, istället för att göra nedan nämnda franska, hamna på Olles blogg. Jag läste bland hans gamla inlägg, de han skrev för cirka ett år sedan, då han befann sig i samma situation som en annan befinner sig i just nu. Och inte nog med att jag panikar så fort någon i klassen sökt ett sommarjobb, eller på något sätt, tagit ett litet steg för att strukturerar sitt liv, jag fick en klump i halsen av att läsa att Olle i slutet av april hade sökt sommarjobb, och nu är det början av mars och jag har inte sökt sommarjobb.

Fast egentligen känns det lönlöst att ens försöka, vad har jag? Det enda jag har, eller förhoppningsvis kommer att ha till sommaren är mitt IB diplom. Men säg den arbetgivare som vet vad IB är. Och de som faktiskt vet vad IB är, känner säkerligen till hur asocial individer vi alla är, bittra, cyniska och inte på något sätt samarbetsvilliga, jag säger bara Group Project. Någon tidigare arbetslivserfarenhet har jag inte, iallafall inte om man bortser från funktionärsjobben på arvikafestivalen. IB har gjort det omöjligt för mig att på något sätt vidga mina vyer vid sidan av skolan och därigenom få någon slags erfarenhet. Jag är inte ens så desperat att jag har jobbat i Norge eller backpackat i Sydostasien. Dessutom lutar det mot att det blir en resa till USA i början av sommaren så jag får nog skriva i min CV att jag inte kan börja jobba förrän i mitten av juli, det om något borde vara droppen som får bägaren att rinna över.

Nå väl, franska väntar fortfarande, jag hoppas på bättre lycka denna gång...

Jag kommer i vilket fall inte jobba på posten i Frankrike

Jag är just nu inte det minsta sugen på att läsa en helsidesartikel om en lärlingsutbildning inom det franska postväsedet, på franska. Att jag dessutom har engelska oral imorgon känns även det lite sisådär faktiskt men ändå helt ok i jämförelse med känslan inför dito i franskan en vecka senare. Fyra av sex mocks är tillbakalämnade med, precis som förväntat, minst sagt skiftande resultat. Men nu måste jag faktiskt ta mig an franskan, oavsett vad jag tycker om den, men ni andra får sova så gott.

Stefanie fortsätter att ha koll

Mystiken kring vad Stefanies lillebror heter tätnar. När jag igår frågade om kommit på vad han heter svarade hon "Christoph, eller christopher, eller något annat på Chris". För att komma bort från hela nam grejen frågade jag istället hur gammal han är, jag anade inte då vilket misstag den frågan var, för det visade sig att hon än mindre hade svar på den, någonstans mellan sex och sexton år var det mest precisa svaret hon kunde ge. Men det kanske inte är så konstigt att hon har lite dålig koll på hur gammal han är eftersom hon inte sett honom på så länge, antingen sex år sedan, när hon själv var antingen nio eller elva, eller då han var antingen tre månder eller trå år. Håhåjaja. Men nu är jag, för den som känner sig extra nyfiken idag, verkligen jättehungrig.

God Natt!

Filip står och borstar tänderna just nu. Snart kommer han slockna i sin säng, och jag kommer att slockna på soffan, som jag längtar... Det finns inte mycket att säga egentligen, och ju mer jag skriver desto mer kommer jag ångra det imorgon, så jag nöjer mig med ett enkelt god natt och konstaterar att det sannerligen stämmer det som de säger, att det aldrig blir som man tänkt sig.

God Natt

Dagens trend

Insåg just att mina tre senaste inlägg har hetat något som börjar med "Dagens... ", förvisso har jag alltid hävdat att det är svårt att komma på titlar, men det här, måste jag erkänna, är att gå till överdrift.

Sen såg jag, när jag bläddrade genom tidningen i morse, att Franz "Frasse Finans" Ferdinand är klara för Way out West, och jag måste erkänna, trots att det tar emot, att det känns lite lockande, vidhåller dock i samma stund att jag principiellt ogillar Luger och allt vad dessa djävulskonspiratörer står för, men ibland är man som känt är, tvungen att rucka lite på sina principer, får se om wow är ett sådant tillfälle.

Dagens bedrift

Det här med att komma ihåg namn är inte alltid så lätt, men Stefanie tar nog ändå priset. På frågan vad hennes lillebror i Tyskland heter fick jag följande svar: "Christian... eller vänta lite... heter han Christoph?... Det är något av de två"

Dagens Look-Alike -uncut-

Hittade en gammal Look-Alike som jag glömt att publicera, troligtvis för att den inte var riktigt färdig klippt. Men eftersom jag inte orkar klippa den i dag heller lägger jag upp den som den är. Jag tror att det är en travexpert på aftonbladet vid namn Bob som är skrämmande lik Pelle Alsing;

Dagens hjälpande hand

OM jag varit katolik hade jag kunnat gå till sängs och känna att jag hade besparat mig ett par tre år i skärselden så här på kvällskvisten. Attsingens att jag inte är det, jag som knappt ens är protestant längre (jag har konverterat och är nu istället en protes tant). Alltid en massa OM

Manlighet

På väg upp till fjällen skådade jag det som måste varit den mest kära-käriga kärran som rullat längs vägarna i vårt avlånga land. Det var en mossgrön skåpbil, och det kanske inte känns alltför extraordinärt, ty det som förde just denna bil högre än alla andra var det som stod skrivet med stora gula bokstäver längs hela långsidan; "Köttsjöns Gräv". Bara att bo på ett ställe som är döpt till Köttsjön förpliktigar ett stort mått av manlighet, det är skit under naglarna och väl tilltagen kroppsbehåring både här och där. Att dessutom äga en grävfirma skvallrar om en testosteronkonsentration som inte är av denna värld, resultatet av en skoghuggare som idkat samgänge med en vitrysk släggkasterska i en schaktmaskin för att sedan födda upp avkomman på en kost enbart besående av nävgröt och fläsk.

Tillfälligheternas afton

Ibland är livet bra fullt av tillfälligheter. Som nu till exempel, här sitter jag och skriver en labbrapport om kolsyra och samtidigt dricker jag julmust, kungen av kolsyrade drycker, tänk så det kan vara.

I väntan på att telefonen ska bli ledig

Min lillasyster har en förmåga att ständigt ockupera vår telefonlinje mellan nio och tio på kvällarna, vi snackar primetime. Om det inte är hon som ringer Martin så är det Martin som ringer henne, och det är alltid kring nio, då en annan också vill prata i telefon. Men så kväll tyckte jag mig se ljuset i tunneln, jag visste att Linnea satt vi bilddagboken eller dylikt och Martin hade inte hörts av, jag tänkte att äntligen så skulle det få vara jag som skulle få den eftertraktade telefontiden. Jag sträcker mig mot luren, kan se min egen hand sväva bara centimeter ovanför den, allt är tyst, men plötsligt, som från ingenstans börjar telefonen att ringa, jag fullföljer min handling och för luren till örat. Det var Martin. Jag har inget emot Martin egentligen, han är en schyst grabb, men jag ska erkänna att jag hade lite svårt att dölja min besvikelse och lämnade så snabbt jag kunde över luren till Linnea. Jag kan höra hennes prat som ett mummel från rummet intill.

Varför, o varför, jag var ju så nära, men ändock så fjärran, och tunneln jag färdades i har fallit ned framför mina ögon och släckt allt ljus som var

Tankar om tid

Tillbaka till verkligheten igen, här hemma är allting sig likt, det känns som om jag aldrig ens varit borta, och kanske har jag inte det heller, inte på riktigt, en vecka försvinner trots allt så fort. Jag får för mig att så fort som jag lämnar ett ställe så upphör tiden att existera, klockorna saktar in för att slutligen vila tills dess att jag kommer åter. Innerst inne vet jag att det inte alls ligger till så, att sekunder, minuter, timmar och dygn är lika långa vart jag än vänder mig. Jag vet att det puttrar och bubblar av förändring under ytan så sakta att man inte ens kan skymta det med blotta ögat och då förändringen är uppenbar har ögat vant sig med den nya verkligheten. Tänk om jag skulle åka i väg igen, men låta veckan bli till en månad, vad skulle då möta mig vid återkomsten, eller om månaden blev till ett år, skulle jag då förstå att inga väntar mig vid hemkomsten eftersom alla då redan gett sig av ut i livet.

Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra och man kan aldrig så noga veta med klockor och tidevarv, det är nog bäst att jag stannar så att det inte är tiden som mot förmodan gör det.

NYHETER!

Ny månad, vilket numer också kommer att betyda ny layout! Hur tänkte jag här kan man undra, en tomatsoppsburk, känns inte det väldigt höstigt? Jovisst, men med det nya klimatet som tydligen råder där ute i den verkliga världen kan man tydligen inte längre veta varken upp eller ner och därmed är det även högtid för höstsoppa även i mars.

Mars som förövrigt är katternas månad, det talas mycket om marskatter och så, och katter är ju även kända för att gå kring het gröt. Nu är det dock så att det senare tyvärr är en av de mest utbredda missförstånden i svensk ordstävshistoria, för det var inte het gröt som egentligen fanns i tallriken utan ångande het tomatsoppa från Campbell.

Dessutom hoppas jag innerligt kunna komma iväg till Warhol utställningen på Moderna under mars månad vilket skapar ytterligare en koppling till soppburken.

Nu förstår ni varför den är helt rätt!

Ytterligaren en Nyhet är att vem som helst numer kan kommentera inläggen, något jag å det varmaste rekommenderar att ni gör, ta den lilla chans till yttrandefrihet som fortfarande är inom räckbart avstånd för era armar (Jag förbehåller mig dock ironiskt nog rätten att censurera och radera kommentarerna bäst jag vill i bästa KGB anda).

Tror att det var allt för idag, jag kan dock nästan lova att en mer kreativ och matigt soppa kommer att levereras i skålen under morgondagen, men bara nästan.

God natt!