Tankar om tid

Tillbaka till verkligheten igen, här hemma är allting sig likt, det känns som om jag aldrig ens varit borta, och kanske har jag inte det heller, inte på riktigt, en vecka försvinner trots allt så fort. Jag får för mig att så fort som jag lämnar ett ställe så upphör tiden att existera, klockorna saktar in för att slutligen vila tills dess att jag kommer åter. Innerst inne vet jag att det inte alls ligger till så, att sekunder, minuter, timmar och dygn är lika långa vart jag än vänder mig. Jag vet att det puttrar och bubblar av förändring under ytan så sakta att man inte ens kan skymta det med blotta ögat och då förändringen är uppenbar har ögat vant sig med den nya verkligheten. Tänk om jag skulle åka i väg igen, men låta veckan bli till en månad, vad skulle då möta mig vid återkomsten, eller om månaden blev till ett år, skulle jag då förstå att inga väntar mig vid hemkomsten eftersom alla då redan gett sig av ut i livet.

Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra och man kan aldrig så noga veta med klockor och tidevarv, det är nog bäst att jag stannar så att det inte är tiden som mot förmodan gör det.