Det här kommer bli ett långt inlägg...

Det kan jag känna redan innan jag ens börjat skriva, så kom inte säg att jag inte varnat er när ni läst hela iallafall.

Det är tur att jag med säkerhet vet att det kommer bli långt, det tyder på att jag åtminstone vet någonting. Jag vet till exempel inte vad det här ska handla om, än. Det kanske till och med blir ett av de många inlägg som aldrig publiceras. Vem försöker jag lura egentligen? Det finns inga opublicerade inlägg, inget matrial till någon B-sidor-utgåva att späda ut best-of albumen med, som kommer publiceras då jag slutat med nyproduktionen. Varenda ett av alla ord jag lyckas krysta fram hamnar här, och ändå känns det som det aldrig blir tillräckligt. Fast är det verkligen helt sant det jag säger, att jag inte längre har något dolt, troligtvis inte, men det sägs att sanningen ligger i betraktarens ögon, och då betraktaren och den betraktade visar sig vara samma person slutar det ständigt i någon slags förvirrad perspektiv beblandning. Hur kan jag sitta här och dividera fram och tillbaka om existensen kontra icke-existensen av mina dolda sidor när jag själv ser mig som den tvådimensionella skuggfigur som jag för mig själv framstår som att vara, utan vare sig höjd eller djup eller bredd eller längd, om det nu är så jag ser mig, vad hände med det undermedvetna, när blev det nedbantat till ytterligare en uttryckslös docka i den skuggteater vi kallar vår omvärld, en omvärld fylld av jojobanting måste allting skäras ner på. Nu börjar jag bli hungrig dessutom, det är nog bäst att jag slutar. Jag vet inte om det blev så långt som jag förutspådde att det skulle bli, men det blev, och det är huvudsaken. För i slutändan är det trots allt för sådana här inlägg den här bloggen en gång skapades, meningslösa inlägg, osammanhängande inlägg, obegripliga inlägg, oläsbara inlägg, vansinniga inlägg, underbara inlägg...