I väntan på att telefonen ska bli ledig

Min lillasyster har en förmåga att ständigt ockupera vår telefonlinje mellan nio och tio på kvällarna, vi snackar primetime. Om det inte är hon som ringer Martin så är det Martin som ringer henne, och det är alltid kring nio, då en annan också vill prata i telefon. Men så kväll tyckte jag mig se ljuset i tunneln, jag visste att Linnea satt vi bilddagboken eller dylikt och Martin hade inte hörts av, jag tänkte att äntligen så skulle det få vara jag som skulle få den eftertraktade telefontiden. Jag sträcker mig mot luren, kan se min egen hand sväva bara centimeter ovanför den, allt är tyst, men plötsligt, som från ingenstans börjar telefonen att ringa, jag fullföljer min handling och för luren till örat. Det var Martin. Jag har inget emot Martin egentligen, han är en schyst grabb, men jag ska erkänna att jag hade lite svårt att dölja min besvikelse och lämnade så snabbt jag kunde över luren till Linnea. Jag kan höra hennes prat som ett mummel från rummet intill.

Varför, o varför, jag var ju så nära, men ändock så fjärran, och tunneln jag färdades i har fallit ned framför mina ögon och släckt allt ljus som var