Tigerkaka

Om det vore för mig skulle tigerkaka aldrig ens fått existensberättigande i första taget av den enkla anledningen att den inte fyller någon funktion. Den mörka delen som påstås smaka choklad gör aldrig det, inte på riktigt åtminstone, inte som riktiga chokladkakor, så är det choklad man är ute efter är det betydligt bättre att satsa på det. Det samma gäller för den ljusa delen som är en dålig ursäkt för något som ska likna sockerkaka men som saknar den luftighet och bounce som vi alla vet är essentiellt för sockerkakor, åter igen är det bättre att hålla sig till originalet. Tigerkakan sägs symbolisera det bästa av två världar men i slutändan blir det varken det ena eller det andra. Som om det inte vore nog är tigerkaka alltid torr. Alltid.

55 dagar kvar

Det är sant som de säger, att julen kommer allt tidigare för var år som går. Inte nog med att det bakades lussekatter, dracks julmust, åts pepparkakor och lyssnades på julmusik förra veckan, häromdan köptes även den första lådan juleskum a.k.a. skumtomtar.

JAG KOMMER ATT DÖ UNG!

åtminstone om min mor fortsätter att rusa in på mitt rum utan att knacka sådär, mitt arma hjärta pallar inte mycket mer. Lite paradoxalt att det är sådan hjärtesmärta som plågar mig mest just nu.

Gammalt och nytt (fast egentligen ingenting)

Jag sitter och funderar på om jag ska skriva ett inlägg i vanlig bemärkelse eller om jag ska lägga upp något som jag skrivit tidigare. Tänk vad behändigt att återanvända sådant jag redan skrivit, men tyvärr kan just nu inte välja ut något som känns riktigt rätt, ska försöka hitta nåt imorgon. Och för er som väntar på nyproduktion i form av min skildring av Schweiz kan jag bara säga att jag fortfarande arbetar på den, men att den kommer att dröja eftersom den inte är direkt topp-prioriterad.

Allt var förlorat

Och han visste då, att från den stunden, skulle han aldrig kunna se på henne, på samma sätt igen. Allt var förlorat.

Vardagslunksfrånvaro

Jag är just hemkommen från teatern, Spring Awakening närmare bestämt. Jag vet inte varför men under föreställningens gång kände jag en växande ångest över faktumet att jag måste ta tag i mitt liv. Det är inte så att jag inte vill ta tag i det, jag vet bara inte i vilken ända jag skall börja. Klipp dig och skaffa dig ett jobb är ett lika brutalt ärligt som förnuftigt tips, men trots de orden i bakhuvudet finns det fortfarande så många frågetecken. Lika mycket som jag bespottat vardagslunk saknar jag det nu. Jag saknar det.

Vintertid

Hela Sverige ställde om sina klockor natten till söndag, alternativt under söndagen, alla utom vi. För vår köksklocka kan man nämligen inte ställa om, den ställer om sig själv, eller åtminstone är det meningen att den ska göra det. Den styrs av en sändare i Tyskland som inte behagar att ställa om sig vilket lett till att klockan, både gårdagen och idag har legat en timme före, den gjorde det ända tills jag tog ur batteriet. När jag sedan satte i batteriet igen snurrade den med en hastighet som inte kan anses normal för en klocka, vilken skulle ge alla dem som hävdar att tiden går fortrare oceaniska mängder vatten på sina kvarnar. Det är samma visa varje gång som sommar blir höst och vice versa, men i år är det värre än någonsin.

Det här får helt klart gälla som dagens i-landsproblem.

Potatis

Jag har alltid tyckt att det varit roande att lyssna på förståsigpåare som analyserar vin med ord såsom smak av "fat, tjära, mörk bärighet och kaffe" och "mörkbärig doft, mogen bärighet, jordgubb och hallon. Även kolafattoner och lite lingonsyra", båda är förövrigt verkliga exempel. Nu är det nog dock frågan om inte det hela har gått ett par tre steg för långt, då man börjar analysera potatis på liknande sätt. I gårdagens tidning kunde man läsa om hur olika potatis sorter smakade. Om en sort skrevs; "Smakar smörig kastanj, torkad citron, oxiderad olja och viss beska", om en annan; "Smakar syrlig paprika, med viss jordighet och söt konserverad ärta", men min favorit var ändå; "Smakar smörig kastanj, viss jordnöt, viss smak av kikärt, jordärtskocka och syrlig paprika med liten beska". Det fina i kråksången är att de kan säga att det smakar precis vad som helst, galvaniserat järn, piptobak, lågstadielärarinna, you name it, eftersom ingen kan bevisa att vederbörande inte tycker att det gör det.

Ibland undrar jag om världen vore en bättre sådan om man istället för att försöka sätta en massa etiketter på allting och analysera det in absurdum helt enkelt konstaterade att någonting var gott!

Om det nu var det vill säga. Annars kan man likaledes konstatera att någonting var äckligt!

Alternativt en smula smaklöst, men där går gränsen, inga mer målande adjektiv som ändå inte säger någon något!

Det är inte samma låt

Bob Dylans Like a rolling stone och Lars Winnerbäcks Som en hemlös själ är inte samma låt, detta kanske låter som en självklarhet, men det jag menar, för att ytterligare förvirra det hela, att är det verkligen inte är samma låt. Trots att det ena är en översättning av den andra, vilken som är originalet får ni faktiskt lista ut själva, så är det inte samma låt. Trots att översättningen är originalet troget är det inte samma låt. Trots att de båda sångarnas röster kan anses vara lika är det inte samma låt. Trots att arrangemangen till och med är väldigt snarlika är det inte samma låt. Det är helt enkelt inte samma låt, och jag tror att det har med känslan att göra, och när allt kommer omkring så är det som musik handlar om; känslan.

Jag sover inte heller, fanny.

Jag trivs alldeles för bra på natten för att gå och lägga mig just nu. Jag har lite att pyssla med imorgon, men det är inget som är mer kritiskt än att jag kan njuta lite av min favorittid på dygnet. Det enda som skulle kunna toppa det hela är mjölk och toblerone, det blir.

Jag älskar högskoleprovet

det boostar mitt ego en aning

Du väntar vid din mila, jag högst upp på listan

Inget inlägg på hela dagen från mig, men å andra sidan, inte heller från någon annan, så jag skyller på det, att jag inte känt mig tvingad. För jag har insett en bieffekt av den här strävan efter att ligga högst upp på listan, att när jag väl är där så ser jag ingen anledning att skriva, snarare tvärtom, det är bättre att jag sparar alla goda idéer till den stunden jag blivit nedputtad en placering och är i desperatbehov av att skriva något snabbare än kvickt. Åtminstone verkar det vara så mitt undermedvetna resonerar. Högskoleprovet imorgon, jag vet inte riktigt vad jag känner inför det så jag lämnar ämnet därhän.

Alla som inte fattade referensen i titeln borde snarast skaffa sig en smula svensk poesihistoria.

Jag var lite darrig av allt koffein

Jag sitter här och darrar; händer, fötter, ben och armar, ja, praktiskt taget hela min arma kropp darrar. Förvisso är det ganska kallt här inne, men det brukar det vara, det är jag van vid, det måste vara någonting annat som framkallar darret. Och förvisso har jag druckit stora mängder kaffe under eftermiddagen, men jag brukar inte bli darrig av det, hur mycket jag än dricker.

Det här känns snarare som nervositetsdarrighet, som om hela min kropp vore på helspänn inför något som snart kommer att hända, mina ögon har svårt att fokusera, det är ett illavarslande pirr i magen och mitt hjärta pumpar med allt högre frenesi, ett tämligen obehagligt tillstånd att befinna sig i helt enkelt. Det underliga är att det inte finns någonting som jag borde vara nervös inför, inte det minsta, och ändå darrar jag.

Och jag känner att det här inlägget blev sissådär, jag lyckas inte riktigt finna orden för hur jag verkligen känner, jag har tappat förmågan att formulera meningar som beskriver det hela. Förvisso, (hur ofta använder man det ordet tre gånger i samma inlägg?), hänger det kanske ihop med att mina händer hoppar upp och ner lite som de vill då jag försöker skriva, sällan har jag använt backstegstangenten oftare.

Äsch, jag ger upp nu, orkar inte komma på något vettigt sätt att avsluta det hela, en enkel punkt får duga.

Listan

Linn har en lista över bloggar som hon läser och som sorteras efter den mytomspunna senaste-inlägget-vinner-principen, med andra ord, den som senast skrev ett inlägg får äran att ligga högst upp på listan. Jag har inte tänkt så mycket på den, trodde jag, men har nu insett att mitt undermedvetna har satt en oerhörd prestige i det hela, för varför skulle jag annars fyllas av en stark känsla av nederlag nu när jag halkat ner till en neslig åttonde plats efter att ha legat i topp senast jag kollade?

Därför har jag nu utmanat mig själv till att ständigt ligga i topp på den listan. Nu är det samtidigt en praktiskt omöjlighet att ligga i topp precis hela tiden eftersom det skulle innebära att:
A)Ingen av de andra skribenterna skulle publicera några inlägg, vilket skulle vara ytterst konstigt eftersom det är den primära funktionen hos en blogg.
B)Jag skulle publicera ett inlägg bara nanosekunder efter det att någon annan på listan gjort det, då den mänskliga ögat inte skulle hinna reagera att någon annan låg högst upp, men detta skulle innebära att jag i förhand visste när någon skulle skriva något, vilket skulle kräva att var synsk, och om jag hävdade att jag var det skulle det leda till att jag skulle få spendera resten av mitt vuxna liv boendes i ett madrasserat rum med mintgröna väggar, ständigt iklädd en krama-sig-själv-tröja alternativt lära mig danska och ta anställning som psysic-medium på det okända på tv4+, och om jag, rent hypotetiskt, skulle jag vara tvungen att överlämna min ende son till någon av de två, skulle jag alla dagar i veckan välja snubben i det mintgröna rummet, oavsett om han hade på sig en krama-sig-själv-tröja eller ej.

Om jag hade någon röd tråd till att börja med i det här inlägget känns som att jag definitivt tappade den någonstans mitt i, men hur som helst, för att sammanfatta det hela, kan ni förvänta er ett mer frekvent bloggande från min sida, speciellt om ni också gör det.

Fundering

Hur är det ens möjligt, att svara fel på samma ja/nej fråga, två gånger, på raken?

Telefonförsäljarfobi

Den här dagen har i allra högsta grad känts långtråkig, gråmulen, genomrutten och på gränsen till värdelös, något som även har påverkat min egen sinnesstämning. Jag har mest gått runt och muttrat för mig själv hela dagen och satt mig på tvären så fort jag över huvud taget fått chansen. Men hur bister jag än är så kommer jag nog aldrig kunna slå min fars ansiktsuttryck när han pratar med telefonförsäljare. Idag ringde det någon från Statoil angående förnyelse av något kort, och under hela det kanske tre minuter långa samtalet stod far med huvudet på sned, öppen mun, halvslutna ögon och en avsaknad av munterhet som skulle få Marvin att framstå lika lättsam och klämkäck som Thore Skogman. I sådana stunder kan man utläsa mer livsglädje i Lars Noréns bleka ansikte än i fars, Thorsten Flinck har mer karisma. Han suckade åt allt personen sa och medan denne pratade lät far sin käke åka upp och ned lite nonchalant för att imitera vederbörandes oförmåga att sluta.

En vetenskaplig teori

Jag har en hypotes om att det finns ett omvänt proportionellt samband mellan antalet labbrapporter jag har att skriva och antalet inlägg som jag skriver här på bloggen. Många labbrapporter med deadlines efter helgen (egentligen i fredags, men det får de ta), få inlägg under helgen. Men imorgon är jag fri igen, i ett par veckor, tills nästa inlämningstillfälle.

Marängtårta

Jag kan konstatera att marängtårta är väldigt gott!

Varning!

Senaste tiden har det rapporterats om en lurvig varelse som åkt omkring på moped i Sunnetrakten och berövat den lokala befolkningen på dess snabbmat.

Varelsen kallas bland gemene man för Burgartrollet på grund av dess omåttligt stora intag av hamburgare. De senaste ryktena säger dock att den har övergett mopeden och numer synts köra bil. Boende i Sunne med omnejd uppmanas att hålla sig inomhus då Burgartrollet är en tillsynes helt irrationell varelse med ofattbart oförutsägbart beteende som kan slå till var som helst, när som helst.

Ouppnåelighet

Det är helt lönlöst att försöka plugga sittandes i en soffa men ändå försöker jag med det gång på gång. Innerst inne vet jag att jag kommer att somna men jag intalar mig själv att det just den här gången ska bli annorlunda. Precis som jag varje kväll tänker att imorgon, då ska jag plugga effektivt hela dagen, något som ännu inte hänt.

Vad vet jag om verkligheten?

Vad har jag för erfarenheter?
Har jag någonting att säga?
Finns det någon som vill lyssna?

Baserat på en sann historia

Vid köksbordet,
Per: Med tanke på den ekonomiska utvecklingen på Island skulle det inte vara förvånade om hela ön snart sjönk i havet.
Linnea: Ja, vad står den på egentligen?
Per: Hur menar du? (Här tänker Per en kort sekund att hon måste undra vad den Isländska kronan står i)
Linnea: Ja, själva ön, vad är det som håller den uppe
Per: ...(Per ligger på golvet och kippar efter andan emedan han utstöter kvidande ljud)

Cravings

Jag blev plötsligt, helt utan förvarning, barnsligt sugen på Orangina, så här på kvällskvisten. Synd bara att den, mig veterligen, inte finns att få tag på i Sverige, förutom möjligen i någon frankofil handelsbod på söder. Vill ha! NU!

Jag är egentligen för trött för att skriva, men precis som humlan som flyger, så gör jag det ändå. Jag är i ärlighetens namn för trött för alla aktiviteter förutom att somna in mellan två lakan. Frågan är hur länge jag får sova, om de kommer att ringa mig imorgon bitti, jag har fortfarande inte blivit helt bekväm i det, men jag gör det utan att klaga trots att jag hellre är så att säga förvarnad kvällen innan om att man måste gå upp tidigt.

En av de vanligaste frågorna jag får av eleverna, vid sidan av om de får sluta tidigare, är hur mycket jag tjänar som vikarie, varpå jag svarar att jag uppenbarligen tjänar tillräckligt mycket för att motivera mig själv att återvända till min gamla högstadieskola klockan åtta på morgonen för att ställa mig framför tjugofem mer eller mindre motiverade kilsbor i nedre tonåren och försöka få dem att lära sig något, ofta mot deras vilja, det beskriver det hela ganska väl.

Dagens Lakene-ord

Kalvdreck - Att dricka någonting, oftast mjölk, med ljudliga klunkar

"I will be gone when you wake up, no embarrassing breakfasts, I swear"

Upprördhet

Vet ni vad som gör mig riktigt upprörd? Människor utan förmåga att bli upprörd, som vandrar runt i en total avsaknad av åsikter om sin omvärld, som är nollställda och likgiltiga, som inte bryr sig. Men något som gör mig än mer upprörd är med människor som faktiskt kan bli upprörda, som har åsikter om sin omvärld och som bryr sig, men som väljer att inte uttrycka sig. Inser de inte hur otroligt lyckligt lottade de är som kan säga vad de vill, när som helst, som kan skriva ned sina åsikter och sprida ut dem till sin omvärld på nolltid. Inser de inte hur många runt om i världen som grips och torteras för sin tro på yttrandefrihet, som är beredda att, bokstavligt talat, dö för att fler ska få den möjligheten. Yttrandefrihet är vackert, men vad tjänar den till om ingen ändå vill yttra sig?

Kanske nästa år...

Bob Dylan fick inte Nobelpriset i litteratur i år heller.

Dagens trösteord

"Det är som mörkast innan det blir helt svart"

Bättre sent en aldrig (klyschorna lämnar mig aldrig)

Är nu nästan färdig med mina tackkort för studenten. Jag vet att jag är ganska sent ute, men för att kompensera för det så knåpade jag ihop en lite limerick som jag skrev på framsidan av varje kort:

"Det var en student ifrån Tingvalla
Som skulle skriva tackkort till alla
Oj, det tog tid
Han var icke rapid
Men nu ned i din brevlåda det falla"

Jag brukar sällan lägga upp youtube-klipp här eftersom jag av egen erfarenhet vet att ingen ändå orkar titta på dem. Men nu gör jag ett undantag för Björn Ranelid och Fadde Darwich som läser varandras böcker. Debatten om fin och ful litteratur blir inte mer underhållande än såhär.

Smeknamn

Man vet att man kommit in i gemenskapen på en arbetsplats då de börjar ge en smeknamn. Nu är det förvisso inte de övriga lärarna som gett mig något smeknamn, utan själva elevera, men det duger så länge. För när jag öppnade klassrumsdörren och det gick upp för dem att de skulle ha mig som vikarie hörde ett visst sus samt hur några bakom mig viskade tyst sinsemellan, "du, ser du, vi ska ha Einstein-Per!"

Dagens visdomsord

Så här i mörka och dystra tider kan vi alla ha nytta av väl valda visdomsord som tröstar oss och som får oss att se framåt med lite mer tillförsikt.

"Situtionen är inte värre än att den kan utvecklas till en katastrof"

Apropå att lära sig något nytt så läste jag precis att Allen Ginsberg är medlem i NAMBLA. Det gör dock inte på något sätt att mina åsikter om den föreningen förändras det minsta, jag tar alltså helt och full och på alla tänkbara sätt avstånd från deras förehavanden.

Jag läste i tidningen imorse om texten A red, red rose av den skotske poeten Robert Burns:

O my luve is like a red, red roee, that's newly sprung in june, O my luve's like the melodie, that's sweetly played in tune"

Det är nämligen de, av alla världens textrader, som Bob Dylan själv sagt att han blivit mest inspirerad av. Att han funnit inspiration hos poeter såsom Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg, Dylan Thomas med flera är ingen större sensation, men jag måste erkänna att jag aldrig så mycket som har hört talas om den här snubben, i något sammanhang. Man lär sig något nytt varje dag.

Idag jobbade jag för första gången på över en vecka. Just som jag hade börjat tappa hoppet om att få vikariera mer så ringde de halv åtta i morse och frågade hur snart jag kunde befinna mig där följt av en blixtsnabb replik från mig; hur snart behövs jag där. Mindre än en timme senare stod där på expeditionen, utan att ha behövt inkräkta på några av mina morgon rutiner, trots att jag var tvungen att cykla dit. Hade sedan lektioner, och ett par håltimmar, fram till halv tre då jag cyklade hem. Sen dess har jag pluggat lite fysik samt försökt utvidga mitt ordförråd inför högskoleprovet, det känns en smula krystat, men vad gör man inte. Nu ska jag nog gå och sussa, det vore sannerligen en bedrift av mig om jag kom i säng innan elva, men halv tolv skulle också funka.

Vem sa att norrlänning är tystlåtan, frågar jag mig själv efter att ha suttit i telefon i över en timme med en sådan. Och då snackar vi inte någon Gävle-kis eller Hudiksvalls-snubbe utan en tvättäkta Kirunabo. Det är min handledare i Fysik B, och han kunde sannerligen inte sluta prata labbrapporter. Han påminde lite om Sverker Olofsson, han blev liksom exalterad och pratade titt som tätt så fort att orden bara forsade ut lite hipp som happ, utan något riktigt sammanhang, och jag kunde inte göra något annat än att sitta, lugn som en filbunke, på andra sidan och då och då dra in lite luft i ett karaktäristiskt "schupp!"

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det verkar vara sant det de säger, att efter regn kommer solsken. Att det sedan är en av världens största klyschor, det får man ta. Dessutom faller sig det ganska naturlig att det kommer solsken efter regn, förr eller senare. Noa fick förvisso vänta i fyrtio dagar och fyrtio nätter på att det skulle sluta regna, men tillslut sprack solen fram även då. Vilket får mig att osökt tänka på en annan klyscha, att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är väl klart som korvspat' att man kan vänta för länge, säga att det är medicin man väntar på, och man hinner dö innan man fått den, har man då inte väntat för länge säg? Hela klyschan osar konspiration, och bakom den lur passar världens samlade föräldrar som gör vad som helst, och inte tvekar en sekund att fara med osanning, för att tysta sina otåliga barn ett kort tag.

Det var inte alls tänkt att det här inlägget skulle handla om klyschor utan hur det är mycket lättare att gå upp på morgonen då solen skiner, vilket nog förövrigt kvalificerar sig som en klyscha det med. Det var för övrigt både solsken och ovanligt lätt att gå upp i morse.

Jag åker imorgon förmiddag och jag har fortfarande inte börjat packa. Och folk tycker att kvällen-innan-packning är hardcore...

För alla de som sitter där ute och väntar på min reseskildring från Schweiz kan jag komma med den glada nyheten att jag håller på att skriva den, dock kommer det ta tid innan den är färdigställd eftersom jag tenderar att ägna mig åt språkpedateri när det kommer till sådana saker.

Nu ska jag gå och lägga mig med förhoppningar om att vakna upp till en friskare, och på alla sätt bättre morgondag.

Ibland känner jag mig som en gammal man fast i en ungdoms skepnad, jag äter sill, även då det varken är jul, påsk eller midsommar, jag finner snooker på TV ytterst underhållande, mitt favoritgodis är Werther's Original, jag missar sällan en uppsättning på värmlandsoperan, jag har sett den franska filmen Jean de Florette, två gånger, Tage Daniellson är min hjälte och så fortsätter det.

Men mest uppenbart är nog ändå hur jag varje dag sitter och väntar på att klockan ska slå elva slag, för det innebär att brevbäraren snart är på ingång. I och med att det så sällan kör förbi någon här kan jag vara så gott som säker på att det är han då jag hör en surrande motor som närmar sig och då jag ser den solgula bilen tuffa upp för backen, ja då finns det inga tvivel längre. Vår postlåda är den först han kommer framtill och jag hör hur den med ett plåtigt ljud slår igen, men jag lägger ändå band på mig själv och öppnar inte ytterdörren förrän även de andra grannarna har fått sin beskärda del och postisen vänt nedåt igen, för jag vill inte framstå som desperat inför min egen brevbärare. Då han försvunnit bakom syrénhäcken finns det inte längre hämningar, jag nästintill skuttar fram på väg fram emot postlådan. Mitt hjärta pumpar allt fortrare och jag har svårt att hålla tillbaka det euforiska glädjetjutet inom mig. Jag öppnar brevlådan men finner allt som oftast att jag inte fått någon post, den dagen heller. Då vänder jag med sorgsna steg och fuktiga ögon tillbaka in till mitt krypin och försöker trösta mig själv med att det trots allt är mindre än tjugofyra timmar tills dess att han kommer nästa gång, såvida det inte är en fredag för då måste man vänta en hel helg, inser inte de på statliga postverket vilken oändligt lång tid det är?

Även detta månadsbyte ledde till en layout-förändring. Jag orkar inte sitta här och analysera fram och tillbaka, utan låter den tala för sig själv helt enkelt.