Ibland känner jag mig som en gammal man fast i en ungdoms skepnad, jag äter sill, även då det varken är jul, påsk eller midsommar, jag finner snooker på TV ytterst underhållande, mitt favoritgodis är Werther's Original, jag missar sällan en uppsättning på värmlandsoperan, jag har sett den franska filmen Jean de Florette, två gånger, Tage Daniellson är min hjälte och så fortsätter det.
Men mest uppenbart är nog ändå hur jag varje dag sitter och väntar på att klockan ska slå elva slag, för det innebär att brevbäraren snart är på ingång. I och med att det så sällan kör förbi någon här kan jag vara så gott som säker på att det är han då jag hör en surrande motor som närmar sig och då jag ser den solgula bilen tuffa upp för backen, ja då finns det inga tvivel längre. Vår postlåda är den först han kommer framtill och jag hör hur den med ett plåtigt ljud slår igen, men jag lägger ändå band på mig själv och öppnar inte ytterdörren förrän även de andra grannarna har fått sin beskärda del och postisen vänt nedåt igen, för jag vill inte framstå som desperat inför min egen brevbärare. Då han försvunnit bakom syrénhäcken finns det inte längre hämningar, jag nästintill skuttar fram på väg fram emot postlådan. Mitt hjärta pumpar allt fortrare och jag har svårt att hålla tillbaka det euforiska glädjetjutet inom mig. Jag öppnar brevlådan men finner allt som oftast att jag inte fått någon post, den dagen heller. Då vänder jag med sorgsna steg och fuktiga ögon tillbaka in till mitt krypin och försöker trösta mig själv med att det trots allt är mindre än tjugofyra timmar tills dess att han kommer nästa gång, såvida det inte är en fredag för då måste man vänta en hel helg, inser inte de på statliga postverket vilken oändligt lång tid det är?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar