Det kliade till så i mina bloggfingrar att jag omöjligen kunde hålla dem i styr längre. Troligtvis har det att göra med faktumet att jag sitter och försöker lära mig respirationsreglering, syre-hemoglobin-bindning samt övergripande om aerob och anaerob metabolism, allting samtidigt. Dock blir även allra tråkigaste syssla åtminstone lite roligare om man samtidigt dricker julmust och lyssnar på detektivbyrån. Mer än så blir det nog faktiskt inte just idag.

För första gången i mitt nu snart tjugoåriga liv bor jag inte i Tollestabacken och ändå känns det mer än någonsin som att jag kommit hem.

Jag är verkligen ingen Robin när det kommer till att packa men det är så lätt att bli nostalgisk då man går igenom alla skrymslen och vrår där bortglömda minnen ligger gömda. Plötsligt stöter man på ett ihopvikt pappersark från hösten i PDP på vilket, med små bläckblå bokstäver, följande står nedkluddat:


Att försöka skydda sig och förebygga olyckor här i livet är som att försöka plocka upp skärvorna innan någon ens har kastat vasen i golvet. En dag kommer ditt vardagsrumsgolv lika fullt vara täckt av desperationens blomjord

Jo, jag tror bestämt att det är sant det som de sagt; Per var aldrig riktigt som de andra barnen.

Till alla er

Till alla er som blev förvånade över det senaste inlägget, till alla er som rent av blev bestörta, till alla er som blev besvikna, arga, ledsna men även till alla er som blev lite väl glada, på gränsen till euforiska, känner jag mig tvungen att tillägga att jag bara klippte av de slitna topparna och att detta var nödvändigt då jag inte vill att svalor ska bosätta sig där.

Inlägg 500

Det har tagit mig lite drygt två år för att knåpa ihop femhundra inlägg. Vissa har varit långa, visa har varit korta, vissa har har bara varit en rubrik och vissa har till och med bara varit en bild, men om en bild säger fler än tusen ord innebär det att dessa inlägg måste varit de längsta, och vips så var cirkeln sluten.

Det skulle kännas bra om jag kunde bjussa den stora skaran av hängivna läsare på en riktig bomb för att fira jubileet, något i stil med att jag härmed, nu när jag nått toppen, tänker lägga ett metaforiskt tangentbord på den metaforiska hyllan och sluta blogga. Men med tanke på att jag senaste månaderna knappt skrivit någonting skulle detta vara en närmast naturlig utveckling, en kinapuff smäller rent av högre. Så vad sägs om den här; idag har jag varit och klippt håret!

Man kan inte fyllas av tomhet

Linserna känns torra, ögnlocken faller igen och blicken är är försvunnen bort i det eviga blå. Det är dags att sova.

Saker jag vill lära mig utantill

Jag har alltid älskat, eller åtminstone skarpt gillat, onödig fakta och anser att ju mindre faktisk nytta man har av något desto roligare är det att lära sig det. Därför har jag börjat fila på en lista över saker och ting som jag vill lära mig utantill med punkter såsom världens alla flaggor och huvudstäder samt texten till Västtyska antikrigssånger från kalla krigets dagar. Någon fullständig, definitiv lista kommer det nog dock aldrig bli eftersom den ständigt kommer att uppdateras i takt med att jag fyller min hjärna med nonsens och samtidigt kommer på helt nya punkter.

Dessutom borde jag skapa en lista över saker jag vill göra, men det får bli ett senare projekt. Vid närmare eftertanke så är det paradoxalt nog något jag vill göra men det kan ända omöjligen hamna på en sådan lista eftersom man då redan måste ha, eller i samma stund få, en sådan lista och därmed är den punkten redan avklarad. Är det dock, som för mig, den första punkten som man skriver på sin lista upplöses den då punkten stryks och plötsligt kan man återigen ha en vilja av att göra en att göra göra lista och vips så är man fast i en cirkel av listor och punkter som skapas och stryks, en cirkel med hållbarhet längre än självaste skärselden. Och jag som hade tänkt att gå och lägga i kväll. Rävars!

Dagens Dylan

Bara för att stilla den värsta abstinensen, bara för att vi ska överleva till mellandagarna.

Dagens Dylan

Från pepp till depp...

Dagens Dylan

TACK!

Jag behöver inte er sympati, jag behöver en bostad!

Jag såg precis ett av de mer absurda tv-klippen jag någonsin sett, det var Quentin Tarantino som försökte lära en indier sjunga Bryan Adams med känsla i American Idol, vilket snarare låter som någonting hämtat ur en förbryllande feberdröm.

Idag har jag... har jag... ja, vad har jag gjort? Jo, jag har putsat fönster, det här jag jag gjort, och så har jag... Någonting mer borde jag väl ha hunnit med? Jo, just det, jag har sytt ett fodral till alla mina virknålar, det är bannemig inget dåligt dagsverke det. Dessutom har jag även sorterat en stor korg med garn för framtida virkprojekt.

Hela det här dagbokskonceptet, att noggrant återberätta sin dag och allt man tagit sig för under den, känns lite krystat, redan efter första inlägget. Det var helt klart värt ett försök men jag tror att jag skrotar den idén, per omgående. Då är det bättre att man väver, eller rent utav virkar in, händelser ur ens liv i inlägg som egentligen handlar om någonting helt annat, om man nu känner att man har ett brinnande behov av att berätta för hela världen exakt vad man håller på med. Och hade mitt sådant behov varit större hade jag nog redan för länge sedan skaffat ett twitterkonto och med tanke på att jag inte har något kan man dra den logiska slutsatsen att jag trivs ganska bra med att leva ett tillbakadraget och i viss mån hemlighetsfullt liv i skymundan från allt och allt.

Jag går åter omkring och funderar på om jag skall försöka göra någon slags kraftansträngning för att få den här bloggen på fötter igen. Tja, kraftansträngning kanske inte är rätt ord, jag skall helt enkelt skriva oftare än var fjortonde dag. Det skulle dock leda till en markant ökning av enkla, på gränsen till löjliga, vardagsbetraktelser, men det kanske är det som läsarna vill ha. Ett återupptagande av skrivandet skulle dock troligtvis leda till en ökning av allt, man kommer trots allt bara uppåt från noll. Förvisso finns det negativa tal men så länge ingen kommer på något sätt att skapa ett negativt antal inlägg låter jag noll vara nollpunkten. Man skulle kunna se ett successivt borttagande av de redan skriva inläggen som skapande av negativa inlägg men det hör inte till saken, det var inte hit jag ville komma. Eller helt enkelt ha en negativ ton när man skriver, det kanske är det som läsarna vill ha. Det känns lite som ödets ironi att jag som så pretentiöst vill skriva vackra romaner sitter och kämpar med ett fånigt blogginlägg och med den reflektionen lämnar jag er för den här gången.

Jag har varit tyst ett tag nu, men då jag nyss hostade till så kraftfullt att båda mina linser åkte åt sidan fick jag någon slags uppenbarelse att det var dags att skriva. Dock var uppenbarelsen inte så tydlig med exakt vad jag ska skriva. Om jag enbart ska meddela omvärlden om hostattacken eller om jag detaljerat ska berätta om allt som hänt sedan senast jag skrev. Eller om jag rent utav ska skriva ner hela min livshistoria. Allting började en tidig vintermorgon i mitten av december. Gryningssolen reste sig sakta upp bakom grantopparna och färgade de snötäckta fälten i skimrande rött. En kronhjort syns plötsligt till i skogbrynet. Den lyfte sitt praktfulla hornbeklädda huvud och spanade... Nej, det här funkar inte, det skulle ta alldeles för mycket tid, mer tid än jag känner att jag har just nu åtminstone, pm man med nu avser tiden fram tills dess att jag planerar att gå och sova, vilket är en mycket nära förestående händelse i mitt liv. Om man istället skulle välja att se nu ur ett något bredare perspektiv som i nu, det här sommarlovet så antar jag att jag skulle hinna skriva min memoarer, jag menar nitton år är väl ingenting. Dessutom kan man dra av tre år, med tanke på att jag under ib led total avsaknad av liv. Däremot är det ytterst tveksamt att jag faktiskt kommer att göra det trots att tiden finns, såpass tveksamt att sannolikheten tangerar noll. Men nu har jag åtminstone skrivit någonting. Och att jag kommer skriva någonting mer är inte någon högoddsare, frågan är bara vad. Men det, det är ett senare problem. Varför skjuta upp saker till morgondagen som du lika väl kan skjuta upp tills i övermorgon?!

Den eviga paradoxen; om Gud är allsmäktig, kan han då förstå vad Allen Ginsberg pratar om?
-Nej!

Julmust i juli, finns det något bättre?

Jag vaknade med feber igår förmiddags, jag känner verkligen att livet flutit på fint sedan jag kom hem. Min moder ringde vid lunch och jag förklarade kort hur jag mådde och sen var det inte mer med det. Trodde jag. För det hade inte gått ens fem minuter innan telefonen ringde igen. Nummerpresentatören avslöjade mors jobbnummer och hag lyfte lite halvhjärtat på luren och smågrymtade fram ett Hej, varpå jag möts av ett småhysteriskt; "Vill du att jag ska ringa vårdcentralen Per, det kanske är svininfluensan du fått". Tja, det är ju också något som man kan säga för att muntra upp sin sjuke son en aning.

Se på mig, här sitter jag, klockan tre mitt i natten, med en ljusnande himmel i österled, och kan inte sova. Jag gick och la mig klockan ett bara för att gå upp halv två och äta princesstårta och sätta mig framför datorn. Där har jag suttit sedan dess. Vanligtvis ligger ljumma sömnlösa sommarnätter högt upp på min lista över saker som gör livet värt att leva, men då man sitter inne, ensam, jet-laggad och orakad försvinner liksom magin.

Lika säkert som att ingen är fulare än sitt eget passfoto

I morgon kommer jag ha tid att skriva... vilket dock även betyder att jag med största sannolikhet inte kommer att ha lust att göra det.

I väntan på nästa inlägg

Hela den här grejen känns väldigt mycket som, efter vad jag har förstått, TV var förr i tiden. Större delen tiden var det bara testbild och någon gång då och då bröts tystnaden för en kortare stund och ut i vardagsrummet flödade bilder och ljud som ingen riktigt förstod innebörden av men som alla tittade på ändå eftersom det var det enda som kom. Likheten är onekligen slående.

Nu för tiden är det aldrig tyst, alltid är det någonting som flödar genom luften och in i TV genom kablar och ut genom rutan. Dock känns det som att man i expansionen framför allt fokuserat på kvantiteten snarare än kvalitén, för hur förklarar man annars att det trots hundra kanaler ofta inte sänds någonting man vill se.

Nu skall jag återvända till radiotystnad ett litet tag till, mediabrusets forsande flod är redan översvämmad som den är.

Med risk för att upprepa mig själv, men Bob Dylan är verkligen bäst. Alla kategorier. Punkt.

En dag kommer jag skriva dig vackra sagor

Jag antar att jag faktiskt borde skriva här lite då och då för att hålla den vid liv ytterligare ett tag. För vad är det för vits med en blogg där ingenting skrivs, *host* Vad gör du nu för tiden? *host*. Och jag kan fortfarande tänka att det där, det skulle man kunna skriva ett inlägg om, problemet är bara det att jag inte gör det utan bestämmer mig för att skriva senare, vilket blir till långt senare vilket blir till aldrig. I vissa sällsynta fall har jag dock börjat skriva men, av olika anledningar, aldrig lyckats knyta ihop säcken. Till den kategorin hör såklart inlägget om Bob Dylan från slutet av mars, som jag dock fortfarande inbillar mig att jag kommer slutföra, och givetvis även min reseskildring av Schweiz från september, som jag dock publicerade inledningen av i december.

Nu har jag glömt bort om jag ville komma fram till en poäng, men jag har åtminstone skrivit något och skall man tro min inledning så var det mitt primära mål just nu. Punkt.

Det inte alls tanken utan vad man faktiskt gör som räknas.

Sök så skall du finna

Det är intressant hur man kan gå runt och bära på vissa saker och ting utan att man någonsin reflekterar över det. Ett lysande exempel är mitt bröstben som jag i nästan nitton och ett halvt år gått runt med utan att en endaste gång lägga märke till. Det har hittills flutit med strömmen och aldrig gjort mycket väsen av sig men så idag kunde jag för första gången förnimma det, plötsligt var det så uppenbart att det fanns där. Nu kan man kanske tycka att det varit totalt slöseri att gå omkring med något under så lång tid utan att nyttja det men jag väljer att vända på steken och för en gångs skull se på saken från den positiva sidan, för tänk hur många människor som aldrig någonsin inser att de har ett brös ben, jag har trots allt, om man skall tro på den beräknade medellivslängden, tre fjärdedelar av mitt liv kvar tillsammans med mitt bröstben och än så länge har jag bara börjat på att upptäcka det, gudarna vet vilka användningsområden man kan stöta på längre fram längs vägen.

Till: Du vet vem du är

Här satt jag och kämpade hela kvällen för att skriva ett inlägg, jag och slet mitt hår för att det inte skulle sluta med ett halvfärdigt utkast, satt uppe till långt framåt småtimmarna innan jag var färdig och detta är tacken; att någon jäkla besserwisser anmärker att jag råkat skriva ett ord fel i ett citat, när jag helt utmattad av skrivkramp praktiskt taget sov på tangentbordet. Plötsligt framstår det där med två månaders tystnad som ett vettigt alternativ igen.

Return of the Jedi

Äntligen stod prästen i predikstolen...

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort...

HEEERE'S JOHNNY!

Eller så skippar jag helt enkelt alla tomma citat och... tja... och vadå.

Plötsligt tog orden slut, bara sådär. Jag känner skrivkrampen sprida sig i kroppen på ett sätt den inte gjort sedan jag satt och svettades över inlämningar hela förra året, hur den följer med blodet hur den strömmar ut genom aortan och vidare ut, hur den för varje slag når kapillärer i allt mer avskilda delar av min kropp, hur varje blodkärl blir fyllt utav skrivkramp, hur jag till slut blir ett med den, jag har inte skrivkramp, jag är skrivkramp.

Eftersom nyproduktionen av meningar och stycken totalt har avstannat så avslutar jag här på samma sätt som jag började, med lånta ord, på lånta vingar.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerqvist

LYCKA TILL!

Lystring!

Samtliga medlemmar ur familjen Wedemalm som var på Bob Dylans konsert i Globen måndagen den tjugotredje mars tvåtusennio förklaras härmed skyldiga att på sina respektive bloggar ge ett fullvärdigt återberättande utav denna händelse, särskilt med hänsyn till att his Bobness valde att spela Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again, Tangled up in blue, Desolation row, Chimes of freedom, One more cup of coffee (valley below), OCH Blowin' in the wind SAMMA KVÄLL! Jag kan inte gör annat än att glädjas med er och hoppas att hans goda form håller i sig fram till fredagens konsert i Jönköping.

Alla människor kan inte ha det bra samtidigt, det är tanken som tar mig genom dagen.

Fiat Lux

Det är många tankar som kolliderar i mitt huvud nu.
Hullerombuller.
Ingen ordning, ingen reda i tätmörkret.
De far runt där med helljusen på.
Bländande.
Där utanför lyser gatlyktorna.
Ständigt dessa gatlyktor.
Ständigt.
Dessa.
L y k t o r.

Elefanter

Det finns en historia som är i osannolika natur oroväckande lik en vandringssägnen men som jag ändå innerligt hoppas är sann. Enligt denna var det för ett icke angett antal år sedan en IB-elev som satt och skrev exams i historia, fast problemet var att just denna elev inte skrev någonting. På något sätt hade han, eller hon, under två års tid släpat sig till lektionerna, gått igenom mocks och revision period utan att ha lärt sig ett dyft. Bara det kan är ju någon slags omvänd bedrift av något slag med det osannolika har knappt en börjat. För att istället för att skriva om Bismarck och Mao, (eller vad nu historia eleverna läser om) vilket han som tidigare nämnts inte kunde ett jota om, sätter han igång att måla en elefant. Efter som eleven inte var något ljushuvud vad gäller historiska händelser kan vi åtminstone glädja oss åt att att den var oerhört estetiskt begåvad och elefantbilden var, om än icke-adekvat i sammanhanget, mycket välgjord.

Då examinator fick syn på denna elefant tyckte han att den var för bra för att kamma hem noll poäng och satte istället en låg etta. I övrigt var examinatorn hård i sin bedömning vilket ledde till omrättning som i sin tur ledde till beslutet att samtliga elevers betyg höjdes ett steg, den låga ettan blev till en låg tvåa och eftersom eleven hade haft historia på standard level och på något sätt lyckats bättre i samtliga övriga ämnen så räckte det med en tvåa, sålunda räddade elefanten hela IB-diplomet.

Anledningen till att jag berättar denna historia var att jag idag hittade en bild från ett fysik prov där någon annan elev, som förvisso till en början använde diverse formler och data, har försökt att rädda situationen med en elefant, dock, av den röda nollan att döma, utan att lyckas.

Tillsammans genom livet

Det har spekulerats om det ett tag nu, det har tisslats och tasslats i buskarna, rykten hit och rykten dit. Men nu är det äntligen officiellt, Bob Dylan släpper nytt, igen. Efter senaste studioplattan, den genomgeniala Modern Times var det ett flertal kulturjournalister och andra certifierade förstå-sig-påare som trodde att det var hans sista studioalbum. Men tji fick de! Together through life släpps den 28 april, så det är bara att börja räkna ned dagarna. Lite kuriosa är att det hela började med att Dylan skulle skriva en låt till soundtracket till en film men blev så nöjd med resultatet att han snickrade ihop ett helt eget album också.

Alla Dylanofiler kan kolla in på hans egen officiella hemsida för en intervju med his Bobness, och sedan även artikeln i Rolling Stone.

Jag har i över en veckas tid påbörjat inlägg som, av olika anledningar, inte blivit färdigskrivna. Det är inte det att jag inte har haft tid att skriva färdigt dem, för det har jag haft, gott om tid, och tro inte att jag inte velat skriva färdigt dem ty just nu har jag ingen högre önskan än att få förmågan att skriva tillbaka. Den bakomliggande orsaken till tystnaden stavas skrivkramp.

Det är långt ifrån första gången jag drabbas av akut skrivkramp, och det är inte lika frustrerande nu som det var då den inträffade med några veckor kvar till exams förra våren, men frustrerande är det lika fullt, det är det alltid. Dock har jag fortfarande inte funnit något bra botemedel, inget mirakelpiller som man kan ta eller något helande gyttjebad att nedsänka sin kropp i. Det enda som finns att göra är att vänta. Jag har väntat. Jag väntar fortfarande.

Detta är knappast mitt mest briljanta inlägg någonsin, men det är, och just nu räcker det.

And if you miss me sometimes, just look up at the stars
'cause then we'll have something in common

Dagens Dylan

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från Blood On The Tracks (1975)

More is MORE

Jag har ett helt gäng av kids i skolan som förföljer, ser upp till, ja beundrar och, i vissa fall, till och med avgudar mig. Tidigare har detta självklart boostat mitt ego ganska friskt men det var först idag jag insåg deras fulla potential.

Jag har länge velat haft en Mini Me, en som ser ut som jag, fast mindre, och som varje dag skulle gå klädd i likadana kläder som jag, fast mindre, följa med mig överallt, tycka och tänka precis som jag, prata som jag, ja, ni förstår grejen. Men varför nöja sig med en när man kan få en hel armé?

Jag tänker mig en tre-stegs-raktet:

Till den första fasen behövs stora mängder permanentvätska samt säg ett tiotal frisörer med tillhörande frisörsstolar.

Till den andra fasen behövs enorma mängder tyg och trådar av olika material och färg, och dessutom ett tjugotal duktiga, snabbsyende sömmerskor samt lika många symaskiner.

Till den tredje fasen behövs bara ett tretiotal skickliga plastikkirurger samt ett gäng skarpa hjärnor som kan ta fram ett medel för att främja dvärgväxt.

Piece of cake!

För trött för att se, för trött för att höra

Kan man förkyla en förkylning?

När vi i min barndom skulle ut och åka på familjesemester med bilen var det ett kassettband som rullade fler varv än alla andra tillsammans, detta var Trolles Trafikskola, det gula och det blåa bandet för att vara precis. I en utav sagorna som berättas av Onkel Mickwald, ideligt rättat av Rasmus, lyder sensmoralen att man inte kan förtrolla ett troll eftersom de redan är så trolliga man kan bli.

I mitten av veckan kände jag begynnelsen av en förkylning och efter ett imponerande crescendo under torsdagen nådde den sin absoluta kulmen på fredagen. Vanligtvis brukar man, eller åtminstone jag, vid förkylning sova länge, stanna inne i stugvärmen, ligga på soffan och göra sitt yttersta för att inte göra någonting. Det är som sagt vad man vanligtvis gör, den här gången valde jag att tackla min förkylning på ett lite annorlunda sätt.

Jag gick upp redan vid halvsju tiden för att göra mig i ordning för dagens strapatser. På agendan stod bestigning av Storvigeln, ett fjäll beläget på den norska sidan av svensk-norska gränsen, vilket således kräver att man först, per skidor, tar sig fram till och över nyss nämnda gräns. Dessvärre var vädret långt ifrån optimalt för alla sorters utomhuslig aktivitet. Kraftig motvind, bitande kyla och ett ymnigt snöfall färgade hela omgivningen vit. Jättevit. Mjölkvit. A4-pappers-vit.

Något seriöst toppförsök blev det aldrig, vi vände på en sjö strax innan gränsen, men det sprack upp något på hemvägen så turen och därmed veckan avslutades i sol.

Det jag vill komma fram till är att det bästa kanske inte alltid är att lägga sig snörvlande i fosterställning och tycka synd om sig själv så fort man börjar känna sig lite snuvig utan istället utmana viruset och ge sig ut i kylan, helt enkelt försöka förkyla förkylningen. Om det faktiskt fungerade eller ej låter jag vara osagt, jag var långt ifrån purfrisk idag, men samtidigt var jag definitivt inte sämre heller, och troll och förkylningar är trots allt väldigt olika.

Stilla veckan

Det här är det sista ni hör ifrån mig på en vecka eller så, för jag skall åter igen, som traditionen bjuder vecka nio, åka upp till fjällen. Riktigt hur mitt liv kommer att se ut då jag återvänder vet jag inte än och väljer att inleda den tysta veckan med att återigen konstatera att man aldrig kan förvänta sig att någonting skall vara som man förväntar sig att det skall vara.

Jag insåg idag att en nittonåring inte är någonting annat än en väldigt gammal artonåring.

Topp-tre uttryck för att gå och lägga sig

Trea: Gå och lägga sig
Två: Knyta sig
Etta: Krypa till kojs

Om vikten av att förbereda sig väl

Jag har bestämt mig för att, precis som i höstas, göra ett sista försök med högskoleprovet. Riktigt vad det skall tjäna till vet jag inte men jag hoppas väl någonstans innerst inne vill höja mig, trots att mycket talar för att så icke kommer vara fallet. Men vad som ändå får mig att tro att det kommer gå bättre den här gången ligger i att jag trots allt har mer rutin än någonsin och kommer kunna förbereda mig på bästa sätt. Högskoleprovet är den tjugoåttonde mars och ni som har läst på vet att jag kvällen innan kommer befinna mig i Jönköping för att njuta av Bob Dylan. Sen att det innebär att jag måste tillbringa delar av natten i bil på en landsväg som slingrar sig norrut genom de djupa skogarna som ligger som ett mörkgrönt täcke över hela vårat land.

Tetris

Jag satt och skrev men orden ville inte falla på plats hur mycket jag än vände och vred på dem. Det var lite som att spela en riktigt dålig omgång tetris. Då är det lika bra att bara trycka ned de fallande brickorna till en stapel i mitten, game over och sedan play again för att få börja om från scratch med ny brickor, nya ord.

Jag minns att det fanns tetris på min mors gamla mobiltelefon, en Ericsson T28, ni vet den som var världens minsta mobil telefon ett tag. Det var på den tiden statusen låg i storleken, eller snarare litenheten, och inte antalet megapixel i kameran och den främsta anledningen till det var att mobiltelefoner inte hade kameror på den tiden, det var verkligen varit väldigt länge sedan. Hur som helst så brukade jag låna hennes mobiltelefon varje tisdagskväll för då tränade jag friidrott och skulle ringa då träningen var slut. En gång råkade någon trampa på tidigare nämnda telefon med en spikskobeklädd fot, vilket resulterade i fyra distinkta hål i luckan, men man kunde fortsatt ringa med den, man kunde fortsatt skriva små korta meddelanden med den och man kunde till och med fortsatt spela tetris på den. För det här var på den tiden då de flesta mobiltelefoner hade en livslängd på flera, flera år, som sagt väldigt, väldigt, länge sedan. Min friidrottskarriär blev förövrigt varken lång eller framgångsrik, men det hade ingenting med telefonen att göra.

Level complete! NEW RECORD! Enter your name: Per

Paradoxer

Ska jag skriva att jag inte orkar skriva något, trots att jag då uppenbarligen ändå gör det, eller skall jag helt enkelt inte skriva något. Uppenbarligen föll lotten på det paradoxala första alternativet, och om jag ändå orkat skriva så här långt kan jag ju passa på att fortsätta så länge som orden fortsätter att komma. Och där tog de slut, fast samtidigt som jag skrev det upphörde uppehållet. Jag verkar ha fastnat i en lång nedåtgående spiral som jag inte kan skriva mig ur. Det enklaste vore att lyfta händerna från tangentbordet, föra muspekare till "publicera inlägg" och vänsterklicka, men om jag gör det så kan jag inte skriva att jag gjort det eftersom inlägget redan är publicerat då. Jag tror förövrigt inte att Kafka, någonsin, tampades med sådana här problem, fast å andra sidan hade han nog tillräckligt med lustiga tankar iallafall. Innan detta utvecklas till någon allvarligare psykisk störning sätter jag punkt nu. punkt. nu.

L'escadron de protection

Apropå saker som aldrig slår fel; en av anledningarna till att jag skattar och beviset på att blixten visst kan slå ned både två och tre gånger på samma ställe. Vid närmare eftertanke så skrattar jag inte så mycket, jag snarare kvider, och svårt att andas får jag också. Vad jag ville komma fram till är höljt i ett mörkt åskmoln som tornar upp sig i horisonten, trots att det är vinter.

Gissa pedofilen

Jag och lillasyster kom på en ny lek idag, den heter Gissa pedofilen. Den går till som så att man går in på Lunarstorm och sedan finna katten bland hermelinerna eller pedofilen bland fjortisarna om man skall tala klarspråk. Detta kanske låter oerhört löjligt, och det må så vara, men så mycket som jag och syster skrattade idag har vi inte gjort på länge, någon av oss, och då kan ska det nämnas att jag senaste månaden, utav olika anledningar, har haft ovanligt nära till skratt.

Om man tröttnar på att leka gissa pedofilen kan man alltid roa sig med att klicka på något utav ansiktena och på så sätt få fram vederbörandes krypin, det är många gånger lika underhållande det.

Lägg även märke till den anmärkningsvärt stora andelen av tjejernas profilbilder som är tagna snett uppifrån, det slår helt enkelt aldrig fel.

Så länge jag inte slutar som Carola är jag nöjd

Jag har som redan nämnts här någon slags föreställning om att min frisyr kommer se ut som Robert Plants från sjuttiotalet om jag låter håret växa. Nu har jag dock upptäckt att jag även, på resans gång, lyckats pricka in lite andra musikers frisyrer. Bob Dylans i höstas, Jim Morrisons vid nyår, Andrew Stockdale och Magnus Uggla under januari och, imorse, Wolfgang Amadeus Mozart!

Dagens Dylan

Ibland händer det att man fastnar framför paint ett litet tag. Idag fastnade jag framför paint ett litet tag. Jag hade ingen som helst tanke på vad jag skulle måla utan det fick bli som blev.



Och såhär i efterhand jag kom lite osökt att tänka på Dylans Simple twist of fate från, närmast magiska, Blood On The Tracks (1975)

2019-02-09

Om tio år är det lördagskväll, jag undrar vad jag kommer att göra då...

Vid dagens slut

Jag är trött i kropp såväl som sinne
och sover snart i sängens linne
och drömmer drömmar om en dag
till bredden fylld av välbehag

Dagens Dylan

Tomorrow is a long time från Bob Dylan's Greatest Hits, Vol II (1971)

Vardagsäventyr

Vill man ha lite extra spänning i tillvaron kan man alltid bege sig ut på en biltur i en volvo sju-fyrtiofemma efter en eftermiddag av ymnigt snöfall, även den kortaste av resor kan visa sig bli ett äventyr. Det var tänkt att jag snabbt och lätt skulle backa in bilen, som stod utan för vårat staket, på gården, en sträcka på tio meter, och då räknar jag högt. Jag rullade nedåt en liten bit för att komma i position och lyfte försiktigt, försiktigt på kopplingen och sedvanligt började hjulen att röra på sig men det gjorde inte bilen. Hur jag än försökte så kom jag inte bakåt/uppåt, de drivande bakhjulen bara spann och spann. Blixtsnabb ändrade jag taktik och rullade ytterligare en bit längre ned, in på grannens infart för att där vända för att således kunna åka rättvänd in på gården. Inte heller detta gick bilen med på, bakhjulsgreppet var fortsatt lika med noll och ingenting.

Men jag är inte den som är den utan jag ändrade återigen taktik och fortsatte ytterliggare en bit nedåt, denna gång med baken först, för att komma in på granne nummer tvås infart som är betydligt planare för att kunna ta sats. Dessvärre har inte grannen bott i huset senaste året så ingen bryr sig längre om att skotta infarten så det där med att ta sats funkade inte heller som jag hoppats. Så jag svängde en sista gång nedåt och åkte en runda på åtminstone ett par tre kilometer för att kunna komma ända uppifrån igen och gjorde denna gång inga försök till att backa utan det jag borde gjort från början, nämligen att helt enkelt köra ned bilen på gården, med rätt ände först. Såhär i efterhand är jag enbart glad och tacksam över att jag inte körde fast ordentligt i snön vilket det kändes som jag var på väg att göra precis hela tiden.

Om att låta någon väldigt dum få hålla i spakarna

Det känns lite underligt att jag hjälper min storasyster att skriva sin CV, detta trots att jag aldrig har skrivit någon själv, där kan man snacka om okvalificerad arbetskraft, som att låta en treåring sköta säkerheten på ett kärnkraftverk eller låta en shimpans hålla i skalpellen under en by-pass operation. Fel man på rätt plats helt enkelt, eller kanske rätt man på fel plats, fast mest troligt är nog ändå fel man på fel plats.

Nog för att jag inte är utbildad lärare och således saknar stora delar av pedagogiken, men när jag vikarierar på högstadiet så lär jag åtminstone ut sådant som jag själv läst (om man bortser från tyska där den enda längre meningen jag kan handlar om en kaffedrickande bäver).

Blixtlås

Följande lilla historia behöver inte nödvändigtvis ha någon som helst verklighetsanknytning och utspelar sig i en stad långt, långt borta.

En far och en son hade precis ätit lunch, utanför restaurantfönstret virvlade några snöflingor sakta mot marken och de båda satte på sig sina jackor för att åter bege sig ut i vinterstaden. Nu föll det sig inte bättre än att dragkedjan i faderns jacka beslutade sig för strejka precis då han satt fast de två delarna. Hur han än slet och drog så satt det där det satt utan någon som helst tanke på att röra sig varken uppåt eller nedåt. Det fanns ingenting annat att göra än att provisoriskt hålla jackan stängd med ena handen tills de kommit till bilen som lyckligtvis stod parkerad bara några kvarter bort.

På väg till bilen gick de, av en ren slump, förbi en liten affär med en annonstavla utanför där det stod just "Lagning av blixtlås". De båda gick in för att, enbart på skoj, få reda på hur mycket det skulle kosta att fixa det. De två expediterna i den lilla affären granskade jackan i några sekunder och sade sedan att det hela skulle kosta ett par hundra, inklusive en ny dragkedja, vilket var betydligt billigare än vad mannen förväntat sig. Dessvärre var fadern och sonen inte från staden och dessutom på väg hem och förklarade detta för expediterna. Inga problem sade de, om ni har tid att vänta så kan vi göra det på en timma. Utan någon någon som helst betänketid slog han, till sonens stora förvåning, till och plockade ur sin plånbok och mobiltelefon ur fickorna. Just som han var på väg ut genom dörren igen, sträckte expediten fram en kavaj som han sade att mannen kunde få låna under tiden, som skydd mot snö och kyla.

En timme senare kom han tillbaka, jackan var som ny, allt var frid och fröjd och sonen var en smula förbryllad över faderns impulsivitet.

whuuuääääääuuuuuuuuäääääääääuuuuuuuuuuuuääääääääääääääuuuuuuuuuuuuuuuuuääääääääääääääääääääääääääaeiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaaiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih

Jag har inte återhämtat mig än, jag kippar fortfarande efter andan.

*Långt kvidande ljud*

Det är inte sant!

Men motsägelsefullt nog så är det just vad det är. Och vad det är? Att Hives spelar på nöjes den tjugosjunde mars, samma dag som jag och en viss Herr Dylan båda gästar Jönköping.

Hur är det möjligt att Hives alltid lyckas gå mig om intet med minsta möjlig marginal? Om jag hade fått en slant för varje gång som jag nästan skulle jag vara en rik man vid det här laget, men inte ens någon sådan deal har man som plåster på såren, frustration.

Men så tar jag ett djupt andetag och tänker på vad jag precis skrev, att både jag och Dylan gästar Jönköping samtidigt och allt känns lite bättre. Och djupt inom mig vet jag att jag en vacker dag kommer att få se Hives, jag måste bara vänta lite till.

Dagens Dylan

Stuck inside of mobile with the Memphis blues again från Blonde on Blone (1966)

Superskål

Jag sitter här och är tämligen trött, för utav någon anledning tyckte jag att det där med Super Bowl verkade vara en god idé vilket ledde till att jag inte kom i säng förrän kvart över fyra och då är det klart att de tre timmar senare ringer från skolan och frågar om jag kan jobba. Jovisst, inga problem! svarade jag med den mest alerta ton jag då, mer levande än död, kunde frambringa. Dock har jag lyckats hålla mig förvånansvärt upprätt och jag skänker en tacksamhetens tanke till IB som med sina eviga inlämningsuppgifter tvingat mig att otaliga nätter försaka min sömn för att skrivande sitta uppe och sålunda blivit ordentligt luttrad.

Om jag ångrar att jag satt upp i natt? Inte en chans, amerikansk fotboll må va den drygaste sporten någonsin, golf, dressyr och schack inräknat, men det var ändå mysigt att krypa upp i fåtöljen med fårfällen och se matchen sakta lunka framåt hand i hand med småtimmarna.

Jag söker inte, jag finner

Redan i morse kände jag att det här skulle bli en bra dag, mycket beroende på att jag åt en semla till frukost. Sedan, när vi var på väg in till stan hittade jag mina Lovikkavantar som jag nästan var säker på att jag hade tappat bort i förra vecka. Väl i stan spelade vi lite bowling på Score så jag passade på att fråga om de möjligtvis hade någon upphittat/kvarglömt sektion där min scarf, som jag var än mer säker på att jag tappat bort i förra veckan, skulle kunna ligga, detta trots att jag mycket väl visste att även om en sådan sektion de facto skulle finnas så skulle sannolikheten för att min scarf hade letat sig dit vara i det närmaste noll. Men som sagt så var det en bra dag i dag så det fanns en hög med upphittade/kvarglömda atteraljer och min scarf låg ibland dessa, den som jag var bergsäker på att jag redan hade förlorat. Slutet gott, allting gott!

(Som en liten parentes på slutet jag tillägga att jag insett att det, ironisk nog, är T som gör stans godaste cappuccino, slut parentes)

Hej och hå, här kastar vi glas i stenhus...

Inlägget som icke blev (en spontandikt, om det ens kan kallas det)

Jag hade tänkt att skriva ett jätteinspirerat inlägg
men stiftet i pennan bröts av.
Jag hade tänkt att brodera upp en saga av vackra ord
men allt mitt garn tog slut.
Jag hade tänkt att måla en tavla till dig
men mina färger på paletten hade torkat
Jag hade tänkt att ställa mig på ett berg och skrika
men min mun förblev stängd.

Dagens Dylan

Visions of Johanna från Blonde on Blonde (1966), jag låter den tala för sig själv.

Den som hittar röda-tråden vinner

Utav någon outgrundlig anledning luktar det kola inne på mitt rum, och då menar jag inte att man kan känna en viss antydan av en aningen sötaktig doft vilken kan förknippas med kola, nej nej, det luktar klart och tydligt kola. Vart doften kommer ifrån är än så länge okänt men jag känner åtminstone på mig att jag kommer sova ovanligt gott inatt.

Det hör inte till vanligheterna att jag modebloggar, och jag tänkte inte göra något undantag idag heller, bara nämna, som en del av summeringen av dagen, att jag införskaffat inte mindre än två par byxor, dels ett par väldigt blå och dels ett par svarta med pressveck.

Nu är jag less på att blogga, men jag sparar allt sådant gnäll till senare, för tillfället är jag för trött för att ens orka skriva ned det.

Dagens Dylan

Nothing was delivered från The Basement Tapes (1975). Skivan, som är ett samarbete mellan Bob Dylan och The Band, spelades in i en källarlokal, med rent utsagt urkass inspelningsutrustning, under sommaren och hösten 1968.

Varför frågade hon mig inte var jag hade hållit hus?

Andas in, andas ut, du vet du klarar det här.

Bonjour

Min dag har varit ovanligt hektisk. I komprimerade form; först jobb fram till halv tre sedan snabbt in till stan för blodgivning. Efter det begav jag mig till mormor för en språngfika och lite utskrifter som jag behövde för mitt fyratimmarspass på universitet. Fin!

Dagens Dylan

Ring them bells från Oh Mercy. Och ja, det är helt okej att gråta en skvätt.

Blod och knark i skog och mark

Idag frågade far om jag hade lust att följa med honom ut för lite motion i skog och mark. Jag kan inte påstå att jag kände några större lustkände några inför detta men kunde ändå inte förmå mig att säga nej. Vad som kändes som hela eftermiddagen ägnade jag således åt en milslång lunk längs slingrande snömoddiga stigar som aldrig ville ta slut. Det känns förvisso ganska bra såhär efteråt men frågan är om det verkligen var värt mödan, det finns trots allt en hel uppsjö av diverse, förvisso mer eller mindre legala, kemiska preparat som stimulerar ens nervcentra och detta utan att man behöver svettas.

Dagens Dylan

Not dark yet från Time Out of Mind (1997)

Långpasta

Min mor har börjat kalla spagetti för långpasta, det känns som hämtat ur någon pilsnerfilm från nittonhundratrettiotalet.

PREMIÄR! Dagens Dylan

Jag kommer hädan efter att varje dag försöka välja ut en Dylan låt som, helt enkelt, passar. Först ut är Most of the time från Tell Tale Signs: The Bootleg Series Vol. 8 (ursprungligen Oh Mercy)

Mobilpoesi

Sittande på ett cykelställ, verkligheten kommer till mig,
det är det oväntade som fyller mig med liv

Jag tittar upp, iakttar från bakom en stolpe,
mer klarsynt än någonsin

Jag låter verkligheten komma till mig,
jag blir äcklad av det jag ser

Dagens visdomsord:
Dåliga dagar är inte bra

Betald meningslöshet

Idag när jag kom till jobbet visade det sig att den första lektionens enda elev var sjukanmäld vilket lämnade mig en knapp timme att fördriva, på ett högstadium, i Kil, klockan åtta på morgonen. Räddningen var att det i klassrummet fanns en världskarta som dessutom hade samtliga flaggor längst ned, så ni kan kanske gissa vad jag ägnade mig åt. En extra bonus var att kartan, till skillnad från majoriteten av kartorna på den gudsföjätna platsen, var såpass ny att det var Ryssland istället för Sovjet, och till och med Serbien-Montenegro istället för Jugoslavien.

Vit flagg!

Jag ger upp, schack matt...
Varför blir jag ens förvånad fortfarande?

Två

Två bra tvåmannaband:
-Flight of the conchords
-Johnossi

Guilty!

Jag anser att det borde vara straffbart att äga en tolvstängad gitarr som man knappt spelar på och jag erkänner även att jag i sådana fall skulle vara skyldig. Problemet är att den hänger på mitt gamla rum, beläget på övervåningen och även om jag faktiskt skulle orka släpa mig dit upp så skulle den då vara obehagligt ostämd och att samla tillräckligt många ambitionspoäng för att orka stämma en tolvsträngad gitarr det är inte gjort i en handvändning, så trots att jag är odiskutabelt skyldig vill jag ändå yrka på förmildrande omständigheter. I dag fick jag dock tummen ur och både stämde och spelade den och det lät nästintill gudomligt, alltså inte nödvändigtvis mitt gitarrspel, utan gitarren i sig, sätt den i händerna på en osedvanligt tondöv schimpans i total avsaknad av taktkänsla och den låter ändå gudomligt. Det finns dock en liten bieffekt och den kallas sönderslitna fingettoppar, speciellt då man inte spelat på väldigt länge och den lilla, lilla härdningen som fanns sedan länge är försvunnen.

När huden på fingrarna nådde bristningsgränsen, bokstavligt talat, gav jag mig i kast med ett annat litet projekt som skall lindra min osläckbara törst efter onödig kunskap, jag försöker att lära mig alla länders flaggor och huvudstäder, igen. Efter det hade jag tänkt att jag skulle lära mig Afrika-kartan utantill, det vill säga vilka länder som ligger var. Längre än så har jag inte planerat ännu men så länge de praktiska tillämpningarna av kunskapen är marginaliserade är jag nöjd.

Almost like Gerhard

Om jag skulle bli hundra år så skulle det finnas en förklaring till det. Om jag skulle dö av en hjärtattack innan jag fyllt de tjugo så skulle det finnas en förklaring till det med.

Plötsligt slog det mig idag, jag börjar plugga på universitet imorgon. Det har bara gått en dryg vecka sedan jag anmälde mig så det finns en anledning till att det inte riktigt har hunnit sjunka in än. Och egentligen ser jag inte det här riktigt som att plugga på universitet, det är mer bara ännu ett tidsfördriv, i brist på bättre sysselsättningar. Vad gäller min planering över mina riktiga studier går det sissådär kan man säga, jag helt enkelt hamnat i ett läge där jag varken vet ut eller in, min period av tämlig övertygelse om höstliga vidarestudier har övergått i ett tillstånd av total ambivalens.

Uppehåll är bra men inte nog

Det verkar som om det bil tvåhjulat till jobbet även imorgon, helt underbart, speciellt med tanke på att det verkar vara multum med snö på ingång. Och även om snön håller sig borta kan man alltid räkna med att det är kallt som, som, som någonstans där det är väldigt kallt, tänk ett dåligt isolerat skjul någonstans på den sibiriska tundran en blåsig januaridag.

Jag börjar starkt misstänka att jag, på ett eller annat sätt, är desperat, efter något.

Min dag

Det slog mig inte med en gång då jag vaknade utan det dröjde ett par timmar innan jag insåg att det faktiskt är söndag idag och nu är klockan tio i tolv och det verkar som om ingenting kan hindra den från att ta slut och med den även helgen och veckan. Lördagen försvann i ett nafs men resulteratde ändå i ett lite halvspontant datorköp och nu kan således ytterligare en dag placeras i arkivet. Jag hade i ärlighetens namn ganska stora förväntningar på den här dagen men nu när jag ser tillbaks på den känns det som om det största jag uträttade var att pressa pressvecken på mina pressvecksbyxor. Sen hjälpte jag min lillasyster med matte också, där kan man tala om att ta med sig sitt arbete hem, jag trodde aldrig jag skulle bli en av dem. Dessutom har jag ägnat mig åt diverse pärmisättningsaktiviter så på det hela taget var det kanske en helt ok dag trots allt. I morgon är det en ny dag.

"Med barnasinnet i behåll och en kropp i förfall mot en ljusnande framtid"

Min trädgård är frusen nu

Frågan är om det är eco eller bara dumdristigt att cykla till jobbet då det är tio grader kallt utomhus.

Ska vi plocka körsbär i min trädgård?

Jobb igår, jobb idag, jobb imorgon, vad hände egentligen med den där arbetslöse slusken som jag trivdes så bra med att vara. Nu ljög jag, dubbelt upp dessutom, jag trivdes aldrig med att vara arbetslös och egentligen var jag aldrig arbetslös på riktigt trots att jag ibland framställde det som så. Apropå jobbet så har jag börjat casha in hinkvis med eco-poäng, mer än bara för min gröna tygkasse, jag cyklar nämligen till jobbet, den bitande kylan till trots. I höstas när jag cyklade till jobbet i regn och rusk och snöstorm var det inte det minsta eco av den enkla anledningen att jag faktiskt inte hade något val, nu däremot, när jag har både körkort och bil till mitt förfogande och ändå väljer cykeln så är det så eco att jag knappt kan sätta ord på det, tänk vilken skillnad ett litet rosa plastkort kan göra.

Där gryning övergår i skymning
Där fullmånen kastar skuggor

Surreal, but nice

Fjällvistelsen bjöd även på en av de märkligare kvällarna på länge. Det började med att Frida någon gång vid halv tio tiden på lördagskvällen började prata om att "hitta på något", det kan nämnas att stugan ligger strax utanför en by med en bofast befolkning på sextiosex person, så vi andra antog att det vi skulle hitta på var något i stil med att äta medhavd kladdkaka eller spela frågespel, men ack vad vi bedrog oss för hon hade större planer än så i åtanke. En dryg timma senare satt vi alla i bilen på väg mot Ramundberget sedan jag förvissat Frida om att det var det enda ställe på femton mils radie där sannolikheten för att finna någonting annat än snö och sovande stugor åtminstone bara tangerade gränsen till det omöjliga. Väl framme visade sig att det, eftersom var lördagskväll, faktiskt fanns en öppen bar/nattklubb.

Vi tog några öl och några jäger som sig bör då man är i fjällen, förutom vår chaufför som var tvungen att snällt sitta och titta på. Det dröjde inte länge förrän ett gäng grabbar om fem kom och satte sig vid vårat bord ledda av den tämligen rundfotade Oscar. Det föll sig inte annorlunda än att vi fortsatte att snacka lite under kvällen. Vid ett-tiden började de stänga igen och vi satte. Som utav en händelse såg vi grabbarnas buss åka iväg precis då vi satte oss i bilen, men tänkte inte mycket mer på det förrän då vi såg att den hade svängt av på en liten avfartsväg och bestämde oss för att hedra dem med en liten visit. Väl nere på den lilla vägen, tänk blank-is, enbart blank-is mötte vi taxin, vi visste att vi var på rätt spår. Vi parkerade bilen med varningsblinkers på mitt i en y-korsning och fortsatte till fots. Det lyste i ett hus som låg upp till höger men då taxin kommit från andra hållet så var det åt vänster vi gick. Vi passerade den Volvo 745 som de under kvällen informerat oss om att de åkt dit med, vi gick över en hängbro som Oscar någon gång under kvällen nämnt, vi kom in på en liten stig av upptrampade fotsteg i snön och fortsatte längre in i skogen. Ett par hundra meter längre fram nådde vi längdskidåkningsspåret, ytterligare en detalj vår mycket observante chaufför hade snappat upp från grabbarnas svamlande. Nu kunde man även skymta en tänd lampa längre fram och det visade sig mycket riktigt vara deras stuga. Sällan har jag sett så förvånade ansikten som då vi steg in genom dörren. Oscar kallade ögonblicket för "mytiskt", ett ord han förövrigt missbrukat kraftfullt under kvällens gång. I köket stod den mest nyktra av dem och lagade fyllemat medan en annan av dem, inte fullt så nykter, inte kunde bärga sig utan försökte äta utav det ännu okokta riset. I köket stod även ett antal papperskassar med hundratjugo tomma ölburkar och ovanpå allt en tom mjölkkartong.

Vi stannade där en stund innan vi begav oss hem. Där väntade det stjärtlappsåkning nedför brant iskana men den aktiviteten fick ett abrupt slut då stjärtlapparna började spricka, jag antar att de inte var konstruerade för fullt så höga hastigheter. Som pricken över i gick vi in till stugan och drack champagne och spelade lite näverlur innan vi sussade sött i våra sängar.

Jag har inga vinterdäck på min bil så jag måste cykla

Jag såg dokumentären om Lars Winnerbäck på svt tidigare ikväll och kände hur min egen, långt ifrån lika stora, skrivarådra började pumpa med något högre frekvens, får se om jag lyckas ta tillvara denna känsla och transformera den till något kreativt. Jag känner mig dock lite ambivalent när det gäller Winnerbäck live, det är på något sätt inte hans rätta element. Honom ska man ha i sina hörlurar då man vandrar runt på staden gator en smådimmig onsdagsmorgon i början av oktober då de rödgula löven börjat släppa från sina kvistar och luften är kylig och klar.

Kvällens tidsfördriv

Under min fjällenvistelse hade det dumpit ned en inbjudan från Spotify i min inkorg. Nu är jag troligtvis den sista i hela Sverige som fått tillgång till det men jag tänker inte låta det faktumet grusa min tillfälliga uppspelthet. Dock finns det en risk att jag tröttnat på det redan i övermorgon, det heter inte nyhetens behag för intet.

Back to buisness!

Sådär, då var man hemma igen, fast framför datorn som om ingenting hade hänt. Imorgon väntar jobb på skolan, vad ska jag säga, de klarar sig helt enkelt inte utan mig.

Idag fick jag uppleva känslan av att gå igenom mitticity iklädd en klarröd, knälång anorak, med en fullpackad fjällryggsäck på ryggen, en lika fullpackad militärtrunk i ena handen och ett orange-grönt skidfodral à la sjuttiotal under den andra armen. Det var intressant. Det kan nämnas att jag i samma mundering åkte tåg från Västerås till Karlstad.

-

Ibland är allt man behöver lite perspektiv i tillvaron. Ibland krävs det långt mycket mer än så.

Quite spontaneously

Året kunde näppeligen börjat torftigare än vad det gjort här på bloggen och utan att att tråka ut er med alltför mycket vältrande i självömkan från min sida kan jag säga att jag återigen börjat tvivla något på mina skriftliga kvalitéer.

Och speciellt många inlägg är inte heller att vänta den närmaste veckan då jag kommer göra en spontanresa till fjällen. Egentligen skulle jag jobba på torsdag men jag kände att jag är i ett trängande behov av snö och vita vidder så när den dörren öppnade sig kunde jag inte säga nej.

Jag vet inte varför men det känns inte som om det är jag som skrivit det här inlägget trots att det helt uppenbart är jag, det är någonting med stilen, med ordvalet, med meningsuppbyggnaden. Det hela gav mig dessutom en synnerligen konstig känsla i halsgropen så det är nog bäst att jag slutar nu, jag verkar behöva sömn.

Jag hatar att säga hej då.

Jag har sovit i fyra olika sängar de senaste fyra nätterna men nu är jag hemma i min egen säng igen.