Lucka arton - Idrott förbrödrar

PDP, igen, och ni som faktiskt orkat läsa er igenom samtliga luckor har säkerligen noterat en tydlig kvalitetsskillnad mellan allt det jag skrev i PDP och det jag försökt krysta ur mig på något senare tid.

Frustration. Erik hade vetat det, ända sedan han var liten, hans hemlighet. Den låg begravd djupt i hans inre, där låg den och gnagde. Ibland fick han lust att gå till närmaste torg med en megafon och bara skrika ut sin hemlighet för att få ett slut på det hela. Egentligen var det ingen hemlighet i vanlig bemärkelse, det var mer någonting som han själv kommit till insikt om eller snarare diktat up. Ändå hade det rivit upp ett jack både i hans själ och i hans självförtroende. Saken var den att hela världen och alla de krafter som fanns gjorde allt för att göra hans liv så becksvart och outhärdligt som möjligt. Självklart hade han inga konkreta bevis men hade erfarenheter, han hade egentligen alldeles för många erfarenheter. Så vad hade han för skäl att tro att det fanns någon eller något som ville honom gott när hans liv såg ut som det gjorde? Inte ens hans egna föräldrar älskade honom, det hade han också klart och tydligt konstaterat. De var missnöjda med allt han gjorde och ansåg att han var oduglig i skolan, att han aldrig skulle bli lika duktig som sin två år äldre storebror. Egentligen var han varken korkad eller dum utan snarare bland de mer skärpta i klassen. Tyvärr blir man dock ofta det man intalas att man är. Så i samma takt som han föräldrar klagade på hans dåliga betyg blev de också allt sämre.

Skolan i allmänhet lyckades han ändå klara med huvudet ovanför ytan, annat var det med idrottslektionerna. Plågoandarna dök upp redan i omklädningsrummet. I alla tider har både djur och människor tävlat om vem som är starkast, det som Darwin kallade ”det naturliga urvalet”. I dagens oerhört moderniserade och digitaliserade samhälle är det inte muskelstyrka som är det primära utan det ställs helt andra krav på den nutida människan. Hur som helst, när femton pojkar i högstadiet trycks in i ett och samma rum och uppmanas att ta av sig sina kläder rasar allt vad människan byggt upp under årtusenden och åter årtusenden samman. Då väcks det något djurisk inom alla och det är djungels lag som råder, endast den starkaste överlever. Denna kamp om ära och berömmelse lever vidare hela lektionen och når sin kulmen i duschen efteråt. För att undvika denna tuppfäktning brukade Erik se till att han kom lite senare så han slapp byta om med alla de andra. Tyvärr ledde det till att han ständigt kom för sent till själva lektionen. Läraren, en helmacho, kraftigt byggd före detta hockeyspelare, hade sedan länge tappat tålamodet vad det gällde Erik. Det gjorde knappast någon skillnad vad han än gjorde nu längre, läraren kunde omöjligen hata honom mer än vad han redan gjorde.

Då lektionen väl satte igång brakade helvetet lös för Erik. Läraren, som var en lärare av den gamla skolan hade ett utpräglat hierarkiskt synsätt där bara de bästa räknades. Hade det varit sådana som han som bestämt hade läderpiska och linjalsrapp fortfarande varit fullt tillåtet inom skolverksamheten. Att världen inte går framåt om man envisas att titta bakåt var något han brydde sig föga om. Han hade helst sett att utvecklingen hade stannat helt någon gång då neandertalarna vandrade omkring på jorden. För att tydligt särskilja de duktiga från de dåliga valde han varje lektion ut två av klassens framstående atleter och lät dem sedan dela in lag genom att i tur och ordning välja och vraka bland sina kamrater. De som väljs bland de första reflekterar knappast över den här typen av indelning, den är trots allt så rättvis den kan bli, eller? Även om de ibland slås av tanken att det inte är speciellt kul att bli utvald sist bryr de sig knappast ändå, den som inte kan spela fotboll har väl inga känslor, eller? Erik visste hur det kändes att bli vald sist och han visste det mycket väl. Känslan av att en geting sätter sig på ens själ och borrar in gadden för att sedan flyga och dö i någon mörk vrå av kroppen. Samtidigt som han visste att han inte var vare sig den snabbaste eller mest tekniska i klassen visste han också att det fanns de han var bättre än men som ändå valdes före honom, just för att han var den han var. Han var uträknad redan från början, han var hatad av många och älskad av få. Om det nu var innebandy eller fotboll spelade ingen roll hans öde var att väljas sist. Spelet brukade rulla igång utan att han tog någon större notis till det hela, varför skulle han? Det var ändå ingen som passade till honom. Om bollen ändå mot förmodan skulle komma till honom såg han snabbt till att slå iväg den igen för att slippa riskera att bli tacklad av någon uppumpad ishockeyspelare. I all denna hast blev passen sällan särskilt bra, något som kommenterades högljutt av både med- och motspelare.

Mardrömmen hade upprepats varje idrottslektion så länge han kunde minnas och han befarade att den skulle fortsätta många år framåt. På skolavslutningen i sjätteklass hade han känt en smula hopp och framtidstro. Alla kommunens klasser skulle splittras och omgrupperas inför högstadiet, kanske kunde han hamna i en klass med likasinnade. Det dröjde dock inte många veckor i den nya klassen innan han insåg att allting var sig likt, ingenting hade förändrats förutom tiden. Nu såg han med dämpad tillförsikt framemot gymnasiet, men med hans betyg fanns det inte någon möjlighet att komma in på någon fin linje med lugna och sansade personer. Istället skulle han hamna i en klass av problembarn från samhällets botten en grupp han inte kände någon gemenskap med, förutom just betygen.

Erik hade sedan länge slutat att drömma. Vad var det för någon mening att gå och hoppas på bättre dagar då man innerst inne insåg att det aldrig skulle bli bättre, bara svartare och mer plågsamt för varje slag som domkyrkklockan slog. Visioner om ett samhälle som bygger på kärlek istället för hat, vad hjälper väl det då hat är det enda man upplevt. Paradoxalt så vet den som aldrig blivit hatad heller hur det känns att vara innerligt älskad. Hat föder hat, kärlek föder kärlek, men kärlek föder också hat på samma sätt som hat föder kärlek. Det är då tiderna är som tuffast som den evinnerliga kärleken ler med sitt varmaste leende, det är då som banden är som starkast.

För Erik virades helvetets garnnystan fram och tillbaka med allt dystrare och svagare lysande färg för varje gång. Botten närmade sig och livets syre höll på att ta slut, det enda som fanns kvar vad hoppet. Den som har slutat hoppas blir aldrig mer en levande människa, bara ett tomt och ihåligt skal. I den mörka dyn kände Erik hur livslusten sakta lämnade hans kropp, men än var han inte förlorad, än fanns det hopp för hans frusna fingrar att återfå värmen framför en vedeldad kakelugn. Hans broder sträckte ner handen för att rädda honom. Han klamrade sig stenhårt fast i den nedsträckta handen och arbetade sig långsamt, långsamt, men ack så målmedvetet uppåt. För första gången på vad som kändes som en evighet kunde han se hur vackert det var då solen blänkte över fjärden och måsarna skriade högt i skyn. Syskon kan vara hur jävliga som helst, men hur frustrerad och ilsken man än blir på dem så vet man att innerst inne så älskar man dem av hela sitt hjärta. Det är det som kallas syskonkärlek och kärlek är det vackraste som finns.