Lucka tjugotre - Julritualer

I och med att jag fyller år den tjugoandra börjar inte julen på riktigt förrän den tjugotredje hemma hos oss. Givet vis har det stökats och bökats i veckor innan dess men det är först den tjugotredje som den riktiga julstämningen infinner sig. Julmusik flödar ut ur hemmets högtalare, den sista städningen görs, de sista klapparna slås in, skinkan grilljeras, tomtar plockas fram, julkrubban sätts upp och den sedan länge beställda laxen och sillen från Lillängshamnen hämtas. Jag måste även bygga ihop änglaspelet trots att ingen någonsin orkar lyssna på dess envetna plinganden. När mörkret lagt sig och allt annat är i ordning är det dags att klä granen. När den väl är klädd samlas familjen vid matbordet för risgrynsgröt, vört med leverpastej och röbetssallad och givetvis julens första knäckebrödsmacka med skinka och ett rejält lager grovkornig senap. Innan man går och lägger sig placerar man ut de julklappar man ska ge under granen.

På julaftons morgon väcks vi barn av Håkan Hagegårds version av Adams julsång vilken fyller vart och ett av huset rum med välljud så till den milda grad att fönsterrutorna skallrar. Frukost med lussekatter och pepparkakor, var och en får en med sitt namn sprittsat på, avnjuts i spisrummet framför en sprakande brasa. Efter ett tag då vi barn blir allt för ivriga får vi börja leta efter de presenter mor och far gömt åt oss på morgonen. Men det är bara en present var, resten får vänta till senare. Hur man lagar och äter mat behöver jag inte ge någon mer detaljerad beskrivning av, icke heller av Kalle Anka som följer därpå. Då Kalle är avverkad och TVn är avstängd eftersom ingen ändå vill se på Kan du vissla Johanna dröjer det vanligtvis inte länge innan tomten skymtas på altanen. Han delar ut paketen han har i säcken innan han måste skynda vidare. Sedan är det paketen under granens tur att få avslöja sina innehåll. Utvecklingen vad gäller paketöppning har gått från total öppningsanarki i barndomen till semi-öppningsanarki nu för tiden. Resten av kvällen och dagen förflyter i ett trivsamt töcken och man somnar alltid med ett leende på läpparna.