Ett djupare dyk än dagens kommer det knappast att bli i den här kalendern, och oj vilken allitteration jag lyckades klämma in. I arbetet med att röja hårddisken stötte jag på fynd från forntiden, en novell från då jag gick i nian. Som titeln antyder var jag redan då tämligen svårmodig, eller åtminstone ville jag verka vara det. Det skall påpekas att jag själv inte läst den själv sedan maj tvåtusen fem, så det blir en överraskning för både er och mig.
”Tänk så långt det är ner, man skulle inte ha en chans att överleva om man föll. Överleva?” Varför skulle han vilja överleva, vad hade han att förlora? ”Dessutom var det en hedersam plats att dö på, med havsvågorna kluckande i klippskrevorna.” Han stod där alldeles ensam på klipphällen men ändå kändes det som om han pratade med någon. ”Hade han gått och blivit schizofren också, det var väl bara det som fattades.” Han kände hur vattnet kallade på honom, det orkade bära de hemligheter som allt för länge tyngdt hans arma hjärta, de lögner han inte längre orkade bära. ”Varför hade de blivit så, varför just jag?” Han hade ångest i både hjärta och själ. Som svart rök som spridit sig genom hans lemar och ben och förlamat hela hans sinne. Han var ett mörkrets barn. De som är onda, onda rakt igenom. De som tappar kontrollen och överlåtit sin kropp och själ till Satan. De som aldrig har tillhört någon grupp, de utstötta och ensamma som aldrig haft något mål i livet utan drivit omkring som livlösa varelse och spridit död och förödelse dit de gått. Som har förlamat de i sin omgivning och lockat dem att ansluta sig till Satan de också. De som inte är döda men livlösa.
En lätt bris grep tag i hans hår och han lät det tämjas av vinden, han lät vinden skölja genom hans kropp. Han tog ett djup andetag och lät den friska luften fylla hans lungor. Det var aldrig meningen att de skulle ha blivit så, det var bara en ren olyckshändelse. Han var fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Så som det ofta hade blivit för honom. Han hade en ovana att alltid dyka upp då det nalkades bråk, och oftast blev det så att det var han som slogs mest. Det var som om de andra nästan förväntade att han skulle använda sin kraft för att utföra de förbjudna gärningarna, de som har till syfte att sprida ondska. Gärningar så som sparkar, slag och skällsord. Det hade blivit vardag för honom, utan att han egentligen ville det.
Åter igen kände han vinden i sitt ansikte. Han lyfte på foten och beredde sig på att hopp. Så plötsligt kände han sig helt lugn det var som om ett ljus omringade honom. Han tyckte han hörde en röst som talde i lugn och harmonisk ton. Det var hans moders ljuva stämma. Han kände hur livslågan sakterliga tändes igen. Ville han verkligen dö? Desto djupare in i hans hjärta han ställde frågan desto klarare blev hans nej till svar. Han såg ljuset i tunneln, han insåg att allting skulle ordna sig på ett eller annat sätt. Han skulle stå till svars inför sina synder. Hantera straffet som en man, och då prövningarnas tid skulle vara förbi skulle han vara en ny människa, en bättre och mer kärleksfull sådan.
Han vände ryggen mot stupet och vandrade i stilla takt hemåt igen. Han vandrade mot ljus och mot kärlek. Han vandrade hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar