Lucka elva - Mitt liv som någon annan

Det fallit över en halvmeter snö senaste dygnet vilket går hand i hand med dagens text. Återigen har jag rotat bland mina PDP arbeten och kan bara konstatera att jag sannerligen var produktiv på den tiden. Det här med en halvmeter kanske var något utav en överdrift och det där med dagens text lät väldigt kyrkligt på något sätt.

Sakta faller vi mot marken. Sakta genom slumrande tystnad. Sakta, sakta, sakta. Så lika varandra, vi tycks vara tvillingar, men i all vår likhet, lika olika som natt och dag. Så kalla och kyliga, våra känslor tycks vara av frost. Men under denna fastfrusna illusion så är vi innerst inne så sårbara och spröda likt smörstinna småkakor. Så små då vi ensamma vandra men gigantiska då vi samlade kurar ihop oss, i lä för nordanvinden.

Snöflingor dansar fram genom vinden, med hälsing från kyliga trakter. Nysnö som virvlar i vinden. Så oskyldigt vita, då ingenting ännu har hunnit befläcka vår oskuldsfulla charm. Likt ett duntäcke breder vi ut oss över kullar och ned i dalar. Varenda en av solens rodnande skymningsstrålar reflekteras, och ett rubinbesmyckat salsgolv breder ut sig, över vilket nya snöflingor kan dansa. Vi är alla unika, då vi stilla ligger och beundrar vårt djupblå, stjärnbeströdda tak medan majestätiska granar kastar sina storslagna skuggor i fullmånens sken.

Jag vaknar en morgon, bländad av solens skarpa strålar som letar sig in under mina ögonlock. En sol som bringar liv, en sol som skapar död. Trots att solen sprider sitt sken över fjäll och vidder så ligger kylan som ett lock. Vårt tak är dagen till ära klarblått. Det enda jag gör är att existera, jag fyller inget syfte. Jag ser ingen mening med livet och kanske är det just det som är själv meningen, att leva utan att verka. Det kan verka trivialt men i en verklighet där det verkliga har blivit overkligare än det verkliga, är det svårare än det verkar då man ser det på avstånd. Vi stäcker ut oss över milsvida platåer, ändå känner jag mig inte speciellt stor i själva skapelsen. Trots min ringa storlek känner jag hur det långt, långt in i mig brinner en övertygelse om att jag betyder något, att jag behövs. Att jag trots min ringa storlek kan utföra stordåd, jag kan bli droppen som spräcker en damm.

Jag tänker på alla enstöringar och egoister, på alla chefer och kontorister, som har missat hur vacker det är då älvorna dansar i skymningen. På jakt efter ensamhet och på jakt efter framgång, har de glömt all den kärlek som ryms i en vaggsång. All den kärlek som dom aldrig fick, inte en endaste välmenad blick. De blev kalla och kyliga, helt tomma skal, som kan göra vad som helst utan brännande samvete eller plågsamma kval. Ett rådjur stannar till och höjer sin blick.

Rådjuret svävar lätt fram över skaren, på lätta fötter trippar det fram. Jag och alla andra anstränger oss allt vi kan för att orka bära dess kropp. Plötsligt brinner ett skott av, den kraftiga smällen följs av en öronbedövande tystnad. Ett blodrött spår avtecknar sig i snön.
Det arma djuret faller obönhörligt mot marken. Lyckan är kort, evigheten lång.

Allting hänger ihop. Jag kan tyckas vara förlorad i vårsolen gassande sken. Men det är bara en fas. Allting är olika faser man går igenom. Den dagen kommer för alla, då man inte längre kan klamra oss fast i den kropp man trodde sig tillhöra. Det kommer en vårflod och tar mig. Glädjefullt porlade tar den mig nedför grönskande bergsluttningar där det som legat gömt i månader av köld åter väcks till liv för att spira och gro. Likt snö blir till vatten, blir liv till död. Men då nordanvinden åter börjar blåsa snålt och kölden åter tar ett järngrepp om vårt land, så kommer nya snöflingor dansa över vidderna. Precis så kommer också livet gå vidare, i evigheters evighet. Likt en gnista kan tända en skogsbrand blir jag kanske droppen som spränger en damm. Kanske blir jag åter en flinga på fjällets topp. Kanske kommer jag för evigt vila på havets bott.