Lucka sjuton - Detta kommer jag säkerligen bittert ångra imorgon

Eftersom min gamla dator som jag skrivit på de senaste tre åren, som tidigare nämnts, är entledigad och samtliga dokument från den datorn ligger på en extern hårddisk viken jag inte orkar styra och ställa med i skrivande stund hade jag inte speciellt stort utbud idag. Jag vill inte ha någon tom lucka, inte för att jag tror att någon skulle bry sig nämnvärt (inte överhuvudtaget), men ändock. Djup ned i arkivet fann jag en text, åter igen från PDP, början av hösten närmare bestämt, om ett barndom minne. Jag ber på förhand om ursäkt för de lingvistiska kvalitéerna, eller snarare avsaknaden av sådana och hoppas ni har i åtanke att jag faktiskt var väldigt liten då.

I felt brave, brave as never before. I should do it, that day was the day. My house lied, and still lies, in a steep gravel hill and for the first time in my life I should ride my bike down the hill. It was an adventure for a seven year old boy like me. My bike was red and rather small, a BMX. I left the garden through our red wooden gate and turned left towards the hill. I took-of and began to trod. The speed increased, it went faster and faster. The wind blew in my hair, I felt free. Suddenly I realized that in the end of the hill there is a sharp creek and if you don’t turn right you crash into my neighbor’s barn. I began to feel more and more insecure. How will I do to turn when it all goes that fast? No, I can’t turn I have to stop before. I felt blinded by the freedom and had forgotten how to break; I had forgotten the most essential with bicycling. There was only one thing to do; I had to throw myself of the bike. I don’t know how but in some way I flew of the bike and landed in the gravel. My hands were burning of pain, I shout out loud. The tears came and so did the blood. Graze in summertime, my childhood shortwinded.