Lucka tre - 6x rån med citronsmak

Idag blir det ett djupdyk ned i arkivet, i min PDP-mapp närmare bestämt. Det här är en av sex delar av en novell-liknande berättelse som alla beskrev samma händelse men från olika personers synvinkel. Jag fick den smickrande uppgiften att skriva om en kvinnlig schweizisk bankarbetare i sextio års åldern och som kuriosa kan nämnas att hon är namngiven efter en osedvanligt grinig tyskalärare från min högstadieskola som, då liksom nu, alltid har på sig alldeles för tajta läderbyxor.

Jag är väl medveten om att den egentligen är alldeles, alldeles för lång för att falla pöbeln i smaken, men å andra sidan bör det nämnas att den här skrevs på den tiden då jag fortfarande kunde skriva hjälpligt bra, det var helt enkelt tiden före IB. Håll till godo:


Väckarklockan ringde kvart över sex och ett dån av tysk schlager spred sig i det kvava sovrummet. Som i trance, med ett hårt och distinkt slag på klockradions översida, tystade Görel den icke allt för melodiösa musiken. Försiktigt öppnade hon ögonen och stirrade in i de illröda siffrorna som tydligt syntes i det annars mörklagda rummet. Hennes filosofiska ådra vaknade snabbt till liv för att stillsamt fundera för sig själv om meningen med livet verkligen är att varje dag gå upp tidigare än man egentligen känner för. Efter en stunds tänkande drog hon slutsatsen att det förhoppningsvis finns någon djupare mening, men att hon tillsvidare skulle fortsätta att gå upp tills hon kommit till insikt i denna evigt diskuterade fråga. Tillsist lyckades hon också göra slag i saken och masa sig ur sängen. Nedan för sängen stod hennes nedgångna tofflor som hon vant satte ned fötterna i för att sedan, med tunga steg, släpa sig till badrummet.

På väggen i badrummet hängde en spegel, en spegel som hon många gånger stirrat in i för att varje gång undra vem det egentligen var som stirrade tillbaka på henne. Med några eleganta danssteg trippade hon in under duschkranen och drog för draperiet. Hennes kalla händer vred upp värmereglaget och lät vattnet forsa ner. Tyvärr bestämde sig varmvattenberedaren för att sluta fungera just som hon hade schamponerat in sitt mörkbruna hår. Några väl valda ord på tyska passerade över hennes läppar och hennes tankar riktades mot det snack hon skulle ta med hyresvärden senare efter jobbet. Efter en mindre angenäm avslutning på duschen lämnade hon badrummet och marscherade bestämt, och en smula irriterat, mot köket. Den värsta irritationen släppte emellertid då hon fick se sin älskade espressomaskin stå och blänka i det röda gryningsljuset på köksbänken. Om hon hade några laster här i livet var det kaffe, starkt svart kaffe, och möjligtvis rån med citronfyllning. Försiktigt smög sig en hand ned i en foliepåse som låg framme på bänken. Ett lätt krasande ljud då handen greppade tag i sex små citronfyllda läckerheter. Inom loppet av några sekunder hade ett av rånen förflyttat sig till hennes och de övriga till en liten assiett. Tankspritt tuggande gick hon för att hämta morgonens tidning. Två espressokoppar och fem citronkex senare lämnade hon sin lägenhet och begav sig ut i den svala Zürich-morgonen.

Fördelen med att ge sig av i god tid är att man kan njuta desto mer av själva resan utan att behöva oroa sig för en försenad ankomst. ”Nog finns det mål och mening med vår färd - med det är vägen, som är mödan värd.” - som det så vackert heter. Just denna morgon var vägen mellan hemmet och banken, där hon arbetade, som en enda lång paradgata i sprakande gryningsfärger. Längs en estrad värdig en drottning cyklade hon lugnt fram och söp i sig av den friska vårluften. En grönskande dunge passerades förbi liksom en porlande bäck med smältvatten från de evigt snöklädda Alperna. Redan på håll hördes hur storstaden vaknade till liv, affärer och kontor öppnade sina dörrar i takt med att larmet och bullret eskalerade.

Bankens lokaler var svala och ljusa och hade förutom de stora glasdörrarna på framsidan också en bakdörr avsedd för personalen. Likt tusen och åter tusen gånger förut drog Görel sitt passerkort och hennes fingrar dansade fram över knappsatsen till PIN-koden. Ett frenetiskt klickande ljud av stilettklackar mot parkettgolv ekade genom salarna. Det fanns lite småsysslor att dona med innan portarna skulle kunna slås upp, ännu en dag. En dag i mängden, men samtidigt en dag olik alla andra dagar som har passerat och kommer att passera.

En vakt öppnade banken tidsenligt klockan nio och ställde sig sedan på patrull. Det dröjde inte länge förrän den första kunden gjorde entré genom glasdörrarna. Det var en ganska ung kvinna vilken skulle växla pengar, destinationen var Fiji, och så som Görel uppfattade var det en romantisk smekmånad som väntade. Själv hade hon aldrig gift sig, hon brukade se det som att ”det blev inte så”. Det var inte mycket som hade blivit som hon en gång sett i sina önskevisioner. Hon hade en gång haft ambitionen att komma ut i världen, leva livet och ta en dag i sänder. Istället hade hon tillbringat över tjugo år av sitt liv sittandes bakom en disk i en bank. Visst kunde det vara ett givande jobb med många spännande möten men ändå långt ifrån den missionärsposten i Angola hon en gång hade övervägt att tacka ja till. Kvinnan verkade otålig där hon stod och slängde med sitt blonda hår, men knappt hade hon hunnit förklara sitt ärende förrän ett ohyggligt skarpt vitt sken fyllde lokalen och bländade de tre med oerhörd kraft.

Blommiga gardiner var det första Görel såg då hon återfick synen. Chocken blev total då hon ögonblicket senare upptäckte att en man stod och riktade ett tillräckligt stort vapen för att hon skulle fatta vinken, mot just henne. Det som varit hennes första kund halvlåg, aningen groggy, bredvid henne. De båda låg omtöcknade och hoptryckta i ena hörnet och kunde därifrån följa vad som hände. Det tog inte lång tid innan hon upptäckte att det åtminstone fanns ytterligare en rånare, båda tycktes ha någon form av ansiktsmask som dock var förbluffande likt ett riktigt ansikte av kött och blod, enbart i kanten kunde man urskilja en viss nyansskillnad. Vakten, som inte längre fyllde någon vaktande funktion, såg ut att ha blivit lika överraskad och omtumlad som dem och låg orörlig vid ingången. Plötsligt slogs dörren från kontoret upp och i dörröppningen möttes rånarna av bankdirektören. Hela tiden ökade Görels insikt om att det här var på riktigt, med riktiga rånare och riktiga vapen.

Vad som sen hände gick så fort att vem som helst skulle finna det svårt att hänga med i alla svängar. Den ena vakten föste direktören bort emot valvet. Medan han höll på med att låsa upp alla koder och lås drog den andre rånaren på sig vaktens uniformsjacka och satte prydligt på sig hans skärmmössa. Medan han såg upptagen ut att fixa till sin utstyrsel reste sig, till Görels stora förvåning, kunden upp och rusade snabbt fram mot disken. Tyvärr var rånaren inte lika upptagen som han såg ut, utan drog snabbt fram en pistol och sköt resolut mot upprorsmakaren. Ett gällt skri skar genom luften, och likt i slow-motion föll kvinnan till golvet. Hela banken trycktes ner i ett inferno av skrik och dödsryck. Tydligen ville vakten se till att den nu skadade kvinna verkligen fick sitt straff, så han gick fram till henne och avlossade ytterligare ett skott varpå hennes krampaktiga skakningar och desperata rop på hjälp ögonblickligen upphörde. Han lyfte upp henne i sin famn och hävde henne över disken där ett livlöst duns konfirmerade hennes död.

Det dröjde inte länge innan den andre rånaren kom utspringandes från valvet med en väska som var till bredden fylld med pengar. De båda sprang ut genom glas portarna, ut i våren, ut i friheten. Hur de sprang ner för den asfalterade gatan och vidare bortåt, var det sista Görel såg av rånarna. Då kom rädslan, aldrig i hela hennes 55 åriga liv hade hon varit så rädd. Hjärtat bultade lik en masugnshammare i hennes bröst. Hennes ögon sökte sig till stirrade blodfläcken som mörkröd och illavarslande bredde ut sig framför disken. Hon tänkte på hur skört livet är, hur man inte kan ta någonting för givet. Det först då som tårarna kom. Sakta rullade de ner för hennes kinder likt en fjällbäck som porlande söker sin väg fram genom dalgångars fåror.